Vi åldras, men månen förblir ung

Jag var tidigt uppe i morse. Klockan var tjugo i fyra. Under några minuter stod jag vid husets södra gavel för att beskåda den totala månförmörkelsen, som skulle inträffa fyra minuter över fyra. Innan dis, dimma och moln skapade en total beslöjelse av månförmörkelsen hann jag åtminstone uppleva en del av magin.

Min blick nådde förmörkelsen i slutfasen. Det mesta av månen var redan täckt. Långsamt, långsamt gled den svarta skivan över den solbelysta månen. I skogen var det stilla. Några plusgrader gjorde att det inte var svidande kallt. Tystnaden och fukten i luften gjorde sitt för att bidra till stämnngen. Disen som försiktigt lagt en slöja över månskivan försvann. Molnen tog resolut kommandot. Föreställningen var över!

Man får väl hoppas på ett längre framträdande nästa gång. Nästa totala månförmörkelse inträffar den 21 december 2010. Men nästa fullmåne inträder vid påsk, på långfredagen. Påsken infaller alltid vid fullmåne. Det beslöts under kyrkomötet i Nicea år 325.

Med månens faser gestaltas tidens gång. Händelser upprepas, nymånen träder fram och vi får följa hela cykeln igen, gång efter gång. Så bekant, men ändå så annorlunda, varje gång. Nytt, bekant, men också smärtsamt. Månen är en klocka utan visare. För tiden tar aldrig slut. Åtminstone inte för månen. Men för oss! Vi åldras, men månen förblir ung.