Kornas beteende tyder på att Obama blir USAs näste president

Överrumplade av snön? Ja, det blev vi igår. Samtidigt som jag flyttade veden från presenningen till vedboden (det tidigare hönshuset) började det regna. Min son, nyss hemkommen efter en transatlantisk resa, fick även han uppleva regnet, och dess övergång till snöfall medan han klippte plymspireorna.

Tidigare under morgonen lade jag märke till ovanlig aktivitet hos de betande korna, på ängarna strax intill vårt hus på Åsen. De tycktes rekognosera, söka efter en plats för skydd och vila. Platsen gällde inte endast en individuell ko, utan hela flocken. 30 kreatur, kanske? Sökandet, det tycker jag mig förstå så här efteråt, handlade om flockens skydd gentemot det analkande snöovädret.

Medan vi härdigt trotsade regnet i våra trädgårdsgöromål, blev kornas agerande mer resolut. De bestämde sig för dungen närmast gammelhuset. När kreaturen var samlade bland aspar och björkar kom snön.

Vi, särskilt jag, stod gapande och förvånad. Oktober är inte utgången och snön faller, i stora flingor och i sällan sedd mängd. Redan! Och jag som inte fått in veden i boden, tvingas lämna en del kvar under den håliga presenningen. Illa! Jag borde börjat tidigare. Tänk om jag hade anat det korna redan visste.

Det sägs att man genom att studera djurens beteende kan få indikationer om väderförändringar, jordbävningar, tsunamin och annat otäckt. Kan man av djuren också få signaler om människors öden, inom politiken till exempel? Finns det djur i USA som förnimmer utgången av tisdagens presidentval? Kan åsnor och elefanter redan känna vartåt det barkar?

Korna på Åsen tar hellre emot ovädret bakom några träd, än möter den kalla vinden ute på ängen. Kort sagt, de föredrar att röra sig fritt i skogsdungen framför att stå stilla på kullen med rumpan vänd mot snö och kyla. Kan man i kornas beteende sia något om valet av Obama eller McCain? Kornas beteende, deras val av skogsdungen inför det väntade snöovädret tyder på att Obama blir USAs näste president.

Bach, reggaemusik och doften av svenska äpplen

Aroma, Ingrid Marie och andra svenska äppelsorter, fyller lådorna i den sminkade damens marknadsstånd, på Möllevångstorget. Äpplen, skördade i trakten av Kivik eller uppe hos oss på Åsen, mellan Maltesholm och Östra Sönnarslöv, är särskilt goda. Dessa frukter finns att köpa hos några av stånden på torget. Kilopriset ligger högre än den importerade frukten. Det är aromen, syrligheten och hållbarheten som får mig att välja svensk frukt, och mina inspirerande minnen från tiden då jag arbetade med Äpplets hus och Ingvar Åkesson i Kivik.

Ingvar Åkesson är dessvärre borta, och saknad. I honom fanns en person som på ett självklart sätt såg den konstruktiva förbindelen mellan den lokalt producerade frukten, och kunnandet om förädling som finns utanför den egna täppan. Kort sagt, han såg kopplingen lokalt-globalt som viktig för all kvalitativ utveckling, inom fruktodlingens område, inom förädlingsindustrin, inom kulturen och konstnärskapet. Jag har gått underbara promenader med Ingvar Åkesson i blommande äppelgårdar, jag har tillsammans med honom lyssnat till Bach och sinnesutvidgande cellosviter. Oförglömliga upplevelser!

I färd med att köpa frukten på Möllan stöter jag på Robert Varga, musiker som bott några år på Jamaica. Tills orkanerna tvingade bort honom och hans familj. Vi brukar sammanstråla på Kaffebaren, och tala om reggaemusik. I baren finns personer från mellersta östern, från Afrika, från latinamerika. Det är en del av torgets tjusning, platsen har en stark lokal profil, men en tydlig internationell miljö. Det är härligt att försjunka i Bachs musik, och att tala om reggae, och samtidigt känna doften av svenska äpplen.

Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred?

För drygt två år sedan skrev jag en motion till Malmö kommunfullmäktige, tillsammans med John Fredrik Dymling. Vi ville båda bidra till att Malmös kulturarv levandegörs. Förslaget vår motion mynnade ut i var att Malmö stad skulle högtidlighålla hundraårsminnet av 1914. Ett årtal som var avgörande för tillblivelsen av det moderna Malmö, och ett tillfälle att manifestera för fredlig samexistens mellan människor.

I dagarna i kommunfullmäktige, och på andra håll i stadens politiska styre, diskuteras Malmö stads eventuella högtidlighållande av nämnda hundraårsminne. Det känns roligt att frågan inte är glömd fastän Dymling har gått bort, och jag har lämnat fullmäktige.

En detalj i motionen rörde de berömda ”änglamakerskorna”. Skådespelaren Nils Poppe blev bortlämnad som spädbarn till just ”änglamakerskorna”. Poppe överlevde ”vården”. ”Malmöhus upphörde detta år att fungera som fängelse, trots att så kallade "änglamakerskor" fortsatt tog hand om ogifta mödrars barn och ”vårdade” dem till döds.”

En stor händelse 1914 i Malmö var förstås; ”..den så kallade Baltiska Utställningen. Denna exponerade industri- och konstprodukter av hög kvalitet från Danmark, Ryssland, Tyskland och Sverige. Konstavdelningen innehöll avantgardkonst som delvis införlivats med konstmuseets samlingar.”

Viktigt var också att ”Kockums etablerade sig på sitt nya varvsområde men första världskriget medförde brist på stenkol vilket gjorde att ett stort antal industriarbetare permitterades och att en omfattande arbetslöshet blev följden. Detta ledde bland annat till att den första arbetsförmedlingen startades.”

1914 bröt, som bekant första världskriget ut. En vädjan att bevara freden i Europa kom från tre monarker. Medan de var i Malmö! ”Det är också någorlunda välkänt att de tre konungarna över Danmark, Norge och Sverige, Kristian X, Håkon VII och Gustav V, möttes i december i Malmö för att manifestera nordisk samhörighet och fredsvilja. Ett högtidlighållande (2014) kan således även utgöra en manifestation för fred.”

- Ska de nordiska kungahusen inviteras till Malmö i samband med baltiska utställningens 100 år? Så lyder frågan som blivit konfliktfylld i Malmö kommunfullmäktige. Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred i en värld av krig och svåra motsättningar?

Mitt hjärta röstar för Barack Obama, hjärnan säger John McCain

Mörkret täcker jorden (men notera att natten aldrig är helt svart, inte ens under vintertid). Dagarna blir kortare, åtminstone hos oss. Den vidskeplige kanske läser in finanskrisen, klimatförändringarna och det förestående amerikanska presidentvalet som tecken i en undergångsvision?

Det är lätt att misströsta. Verkligheten är barsk många gånger, och människor är alltför benägna att agera kortsiktigt, till och med i strid med sina egna intressen. Globaliseringen och dynamiken i kapitalismen har bidragit till både gott och ont. Det är förstås enkelt att konstatera. Vad är helt igenom gott eller ont?

De modeller vi känner till för handeln, för finansmarknaden är otillräckliga. Ett nytt, mer hållbart grepp behövs. Och det kommer att komma. Det måste man tro, hur mörk situationen än ter sig. Man måste tro! Utan tro lämnar vi en omänsklig värld efter oss.

Sak samma gäller klimatförändringarna, men omvänt, här verkar det finnas en myckenhet av tro och för lite av vetande (i alla fall i opinionsbildningen). Hur stor del av förändringarna är beroende av den mänskliga civilistationen? Vad betyder förändringarna i universum, vad innebär solens påverkan? Hur som helst, det räcker att inse den mänskliga faktorns betydelse för att vi (särskilt i de rika länderna) har ett stort ansvar för miljön, för en hållbar utveckling.

Obamas vätalighet, hans ungdom gör det lätt att tycka om honom. Lyckas han bli president är det en fantastisk bedrift. En bedrift som hela USA kan känna stolthet över. Ett land som varit, och till viss del fortfarande är, splittrat av etniska motsättningar. En svart person som president är något vi alla kan inspireras av. Inte minst vi i Sverige, vi som ännu inte lyckats få en kvinna som statsminsister (Storbritannien fick Thatcher, Tyskland har Merkel!).

Obama eller McCain? USA, de resurser och krafter landet besitter, kräver omänskligt mycket av sina ledare. Bara att rent fysiskt överleva en mandatperiod kräver oerhörd styrka. Att bli president, ledare över en mäktig nation innebär inblick i och beroende av människors omättliga girighet, hunger efter makt och pengar.

Ibland tänker jag att Obama är för oerfaren, för idealistisk för ämbetet som president. McCain vet mer om det moraliska förfall som alltid finns i närheten av maktens översta skick. Mitt hjärta röstar för Obama, hjärnan säger McCain.

Balearic Beat ger oss overkligheter vi kan dansa till

Kaféet på hörnan, Kaffebaren vid Möllevångstorget, befolkades av ovanligt många gäster i morse. Konstigt nog kände jag inte igen ett enda ansikte, utom ägarens förstås, och ansiktet på kaféets barista. En mycket trevlig ung man, fastän han är Juventus-fan. Det fina med att han trots allt intresserar sig för fotboll (italiensk) gör att han kan tala om för mig hur mitt favorilag ligger i seria A. Själv har jag tappat engagemanget, som var ganska ambitiöst tidigare.

I kön till kaffebeställningen lyssnar jag in mig på musiken, som är på låg volym, nästan ohörbar förutom det svaga dunket från ett avlägset hjärta. Volymsvag är musiken, men njutbar. Jag frågar baristan om det är ”House”. Nej, nej, nej, svarar han. - Det är ”Balearic Beat”, lågt BPM (Beat Per Minute) och med sydländska gitarrer. Intressant, svarar jag. Får min kopp, sätter mig till bords med en tidning, och lyssnar vidare.

Musikens förmåga att öppna sinnena är väl bekant, inre syner kan växa fram, stämningarna ger bilder ifrån sig. Rytmen bjuder upp till dans. Dans för sin egen skull. Härligt! Jag blir sittande. Ingen annan dansar! Min blick vänder sig ut mot gatan, bilarna och fotgängararna samsas om utrymmet. ”Balearic Beat” ackompanjerar rörelserna i gatukorsningen.

Det är kanske hjärtslagen i musiken som får mig att tänka på Arvo Pärts kompositioner? Hans musik är medativ, rytmisk, öppnande som en väl komponerad målning. Musiken kan det! Bildkonsten kan det! Konst, när den är som bäst, handlar om mångtydighet.

Utan ett poetiskt uttryck blir film, teater, litteratur, konst ospännande och entydigt, något vi redan kände till. Alltså dött! Sämsta betyg ett konstverk kan få är när någon säger ”Det är så bra, jag kände precis igen mig” eller ”Det är precis som i verkligheten”.

Väck dönickarna! - Låt gycklarna fira Nils Poppe 100 år!

Brysselkålen växer på stammar! Damen med de målade ögonbrynen, har för dekorationens skull placerat brysselkålen i sina kunders blickfång. Särskilt vackert är det inte, men intressant. Jag gillar brysselkål, har kanske funderat över kålens växtsätt men inte, i mitt inre eller någon annanstans, sett oplockad brysselkål. Kålen växer alltså på en stam, hög som en underarm, kraftig som en större morot. De runda kålkropparna är fästa som bjällror på en stav.

Utseendet får mig att tänka på medeltida musikinstrument, på gycklare. Eftersom jag står på Möllevångstorget, alldeles nära födelseplatsen för gycklarnas gycklare Nils Poppe, tänker jag på honom, och på att det i år är 100 år sen han föddes. Här i Malmö! Ingenstans kan jag uppleva att staden på ett ordentligt sätt firar honom (en idrottsutövare hade fått uppmärksamhet, det kan jag lova!).

Under en kortare stund övermannas jag av en dysterhet, en känsla av att det jag och många med mig uppskattar inte betyder något alls för dem som präglar det offentliga livet. Se bara på Möllevångstorget, även det 100 år. Det enda på torget som renoverats/byggts om är den fula korvkiosken, som blivit bunkerlik och därmed gjort kiosken och torget fulare. Vilket sorgerligt sätt att fira Möllans 100 år!

Istället borde torgets kvaliteter som mötesplats förstärkas, man borde i firandet av torget och Poppe knyta an till historien, och till kulturarv och kulturell mångfald. Och förstås, släppa loss gycklarna på gator och torg, låta bjällrorna skallra. Då kanska maktens dönickar vaknar?

Det sista penseldraget som får allt att försvinna

”Man måste våga göra det där sista penseldraget som får allt att försvinna.” Citat ät hämtat från James Lords lilla bok Giacometti målar porträtt. I boken får man en tydlig bild av Alberto Giacomettis personlighet, hans sätt att arbeta. Hans konstnärliga engagemang är totalt, kravet på ärlighet fullständigt. Giacometti vågar riskera allt under hela arbetsprocessen.

Otaliga är verken han anser vara värdelösa. Lord, och andra av Giacomettis vänner, hindrar honom mer än en gång från att förstöra teckningar, avgjutningar och målningar. Skisser och fullgågna verk som ingen mer än Giacometti ansett vara dåliga. Ett annat citat från Giacometti; ”När jag ser en utställning med mina egna saker så är jag den förste att tänka attt de är bättre än något som någon annan gör. Men sedan inser jag att de inte har något som helst samband med vad jag hoppas kunna åstadkomma, så jag bestämmer mig för att de inte alls är bra.”

Det spanska begreppet ”Duende” är tillämpbart på Giacommettis konstnärskap. Med stöd i sitt hantverk söker han sig till det yttersta av sin förmåga, och riskerar därmed att förlora sig själv, och samtidigt uppgå i något annat, något större. Att för en stund förlora sig in i de dödas rike?

Om skönhetens ursprung, och om det mänskliga äventyret

”Giacomettis konst förmedlar till de dödas släkte en insikt om att alla varelser och alla ting är ensamma och att denna ensamhet utgör vår obestridliga skönhet”.

Jean Genets lilla bok Giacomettis atelje är en kär följeslagare. Under årens lopp har jag låtit mig inspireras av Genets och Giacomettis tankar om konstnärligt arbete och om konstens roll, i det personliga livet och i samhället i stort. Herrarna är inte mångordiga i ämnet, men precisa, utmanande och befriande. Särskilt för oss som sätter värde på konstnärskap med utgångspunkter i begrepp som sanning och skönhet.

”Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på.” Att gestala konsten på Genets vis förutsätter personligt engagemang hos konstnären, och ärlighet. Så gammaldags! I min ungdom skrattade man åt idéer som dessa. Någon sanning ansågs inte finnas, ärlighet förlöjligades. Nej, politisk makt (som enda verkliga faktorn för personlig och samhällelig utveckling var oomtvistelig), det var vad det hela handlade om. Och dessvärre, fortfarande handlar om.

Den personliga berättelsen har hamnat i skymundan, i förgrunden har vi istället konstnärer som allt mer glider in i något som bara förhåller sig till ytor, design eller politisk propaganda. Kort sagt, fokus på samhällsstrukturer och vurmandet för populärkultur tränger bort angelägna, de enda riktigt hållbara berättelserna, berättelserna om det mänskliga livet - om dess skörhet.

”Så vi drömmer om och längtar efter en värld där människan, i stället för att så ursinnigt söka påverka det yttre, strävar efter att göra sig fri från det, inte bara vägrar befatta sig med det utan går så längt som till att blotta den punkt inom sig där ett helt annat – näramre bestämt andligt – mänskligt äventyr skulle kunna börja.”

Kulturarvet lever - bland svartrötter, målade ögonbryn och en stolt viking på Möllevångstorget

Till det bästa med hösten hör tillgången på färsk frukt, nyplockade äpplen och päron. På Åsen handlar vi Aroma, Cox orange och andra goda äppelsorter i plantskolan i Östra Sönnarslöv (även päron förstås, som Conferense, eller Moltke). I stan går jag gärna till mina favoritstånd på Möllevångstorget. Priset ligger något högre, men kvaliteten (på färska svenska frukter) är utmärkt även här.

Det polska ståndet, regeras av svenskar från Polen, av kvinnor i yngre medelåldern. Deras uppläggning av rotfrukterna, frukterna, bären, grönsakerna och svamparna är överskådlig, prydlig. Inte överdådig och generös. Inte som på marknader i södern, men inbjudande ändå. Kvaliteten är acceptabel men inte på topp, som det mesta på Möllan. Bra kvalitet på utbudet upplever man någon gång, för sällan uppriktigt sagt. Dåliga varor, direkt dåliga, ser man allt för ofta.

Priset är konkurrensmedlet nummer ett på Möllan. Borde vara kvaliteten på varorna istället. Men, med inflyttningen av fler matintresserade och köpstarka personer i området kommer utbudet att förbättras.

Ett av mina två andra favoritstånd, styrs av en ljus storväxt viking. Han säljer potatis och lök i säckar, utmärkta sorter. Jag handlar med glädje hos honom, bra varor och en trevlig handlare gör kunden nöjd. En förtjusande äldre dam, med skin på näsan och med sinne för humor, och som mest säljer rotfrukter är min andra favorit.

Hennes make-up, målade ögonbryn och hårt sminkade läppar, för tankarna till svunna tider. Varorna hon säljer finns också i de andra stånden. Hon säljer, som de andra, palsternackor, rotselleri, svartrot och annat som är riktigt gott i en höstgryta eller soppa. Priset är lite högre hos henne. Men hon är hon, och det betyder att jag tycker om att möta hennes varma och glada blick. Det är väl det som jag betalar extra för?

Att handla hos henne blir inte bara en affärstransaktion, med på köpet får man en känsla av att hon har mycket att berätta om det gamla Malmö, om hur det var förr på Möllevångstorget. Berättelser som intresserar mig. Kulturarvet lever på Möllan!

Av USA finns snart bara skelettet kvar - finanshajen Soros vänder blicken österut

”Storspekulanten (Georg Soros) konkluderer: »Jeg kalder den politisk markedsfundamentalisme, og jeg anser ikke markedsfundamentalisme for bedre end marxistiske dogmer. Begge ideologier ifører sig videnskabelige klæder for at gøre dem mere acceptable, men deres teorier består ikke virkelighedens test.«

I FØLGE Soros er vi ved afslutningen af en periode, hvor USA kunne sætte den globale dagsorden med afregulering, lavrentepolitik og en kreditekspansion, der betød, at resten af verden fi nansierede USAs enorme budgetunderskud. »Der var en symbiose mellem USA, som var glad for at forbruge mere, end det producerede, og Kina og andre asiatiskeeksportører, som var glade for at producere mere, end de forbrugte,« fortæller Soros, der forudser, at den forventede lavkonjunktur i USA får vidtrækkende konsekvenser.

Men det vil ifølge ham være forkert at tro, at alle rammes lige hård: »Den konventionelle lærdom er, at når USA nyser, så bliver resten af verden forkølet. Det er ikke længere sandt.« For dels bliver euroen en stærkere valuta på bekostning af dollaren, og dels vil krisen fremme Kinas opstigning som global supermagt: »Kina vil sejle gennem den nuværende finanskrise og efterfølgende lavkonjunktur med flagene hejst og opnå betydelig forholdsmæssig styrke ... Kina vil sandsynligvis udfordre USAs overherredømme meget tidligere, end man kunne have forventet, da George W. Bush blev valgt,« skriver Soros og tilføjer bidsk: »Sikke et ironisk resultat af Projektet om et Nyt Amerikansk Århundrede. «

The New Paradigm for Financial Markets indeholder ikke kun dystre perspektiver for USAs fremtid. Der er også nogle gode råd for den, der stadig har penge at investere. Soros’ anbefaling for 2008 lyder: »Sælg amerikanske og europæiske aktier. Sælg dollars og amerikanske statsobligationer. Køb kinesiske, indiske og arabiske aktier. Køb ikkeamerikanske valutaer.”(Recension av George Soros bok The New Paradigm for Financial Markets, Weekendavisen, nr 42, 2008)

EU-fientliga och rasistiska krafter i Danmark gör gemensam sak (igen!)

(Pressklipp: Nytt från Öresund)"Uppståndelsen kring EU-reglernas påverkan på dansk migrationspolitik har gjort att var fjärde dansk är redo att lämna unionen. Åtminstone om det är enda sättet att behålla Danmarks strikta invandringsregler. Såväl ja- som nejsidan tar resultatet som en seger.

Framförallt hos Dansk Folkepartis väljare väcker EU-direktiven om fri rörlighet mellan unionsländerna ont blod. Enligt en opinionsundersökning som Jyllands-Posten låtit göra vill två tredjedelar av Dansk Folkepartis väljare lämna unionen om inte Danmarks nuvarande invandringsregler kan upprätthållas. "Rejält positivt", menar partiets EU-ordförande Morten Messserschmidt.

-- Det vittnar om att folk har reagerat på den intensiva debatten om EU och de problem som följer, säger han till Jyllands-Posten.

Henriette Kjær, politisk ordförande för EU-vänliga Konservative, tar i stället fasta på att 65 procent av danskarna inte vill lämna unionen även om det innebär att landets strama invandringspolitik luckras upp. Hon är också nöjd över att var tredje av Dansk Folkepartis väljare står på EU-vännernas sida.

-- Det visar ju att partiet får svårt att bli ett renodlat motståndsparti, vilket det snackades om tidigare, säger hon till Jyllands-Posten."

Den glada galten klarar rädslan bättre än finansmarknaden

Den glada galten och hans flock kom undan (även den här gången). Männen stod redo med sina gevär vid majsfältetes slut. Drevkarlarna och hundarnas närvaro var påtaglig. Skallen och ropen kom närmare. Jägarna höll bestämt om sina vapen. De lät fingret vila mot avtryckaren. Med kroppen fast ankrad i marken, rörde sig deras jägarpupiller, sökande metodiskt, horisontellt efter bytet.

Vildsvinen, är kallblodiga djur, åtminstone gäller det psyket. Deras kyla, deras förmåga att hålla oron i schack är imponerande. De avslöjar sig inte för jägarna i första taget. De lämnar inte ett gömsle, såvida det inte är absolut nödvändigt och en uppenbar död är alternativet. Galten och suggorna behärskar sina impulser, även sin rädsla.

Medan jag bär in veden i förrådet kastar jag då och då en blick mot fältet och jägarna. De står fortfarande, efter en lång stund koncentrerade, väntande på bytet. Jag får burit in en hel del ved innan jakten avbryts, innan skallen tystnat och jaktlaget åkt hem. En viss besvikelse kunde jag nog förnimma hos männen, och även i mig. Det hade varit spännande att se förloppet, att uppleva bytet som gör allt för att komma undan, och jägaren som fokuserar för att fälla det jagade djuret.

Nu blev det inte så. Drevet lyckas inte få ut dem på fältet, där skyttarna stod med spända hanar. Det känns förstås bra det också. Men det är fascinerande att bli åskådare till något så ålderdomligt som drevkarlar och jägare i gemensam aktion. Den glada galten, som min fru har sett på nära håll (tillsammans med sin nöjda flock), kom undan. Nöjda och glada för att de fritt får leva sina vildsvinsliv, för att de försvinner ur jägarens sikte, för att de med framgång behärskar rädslan att dö.

Finansmarkandens aktörer, de som spekulerat fram dagens katastrofala situation, påstås drivas av rädsla och girighet. Det kan nog ha sin riktighet. Av vildsvinen kan de lära en hel del. Girigheten finns inte hos djur. Rädslan kan behärskas!

Att skriva är att drömma (och att leva livet som det är)

Jean Marie Gustave Le Clezio, är en utmärkt författare och väl värd Nobelpriset. I år fattade svenska akademiens ledamöter ett riktigt bra val. I likhet med flera av mina favoritförfattare är Le Clezio en "gränsgångare", en som bryter nya vägar, nya sätt att betrakta, och att leva livet.

För mig, utan att jag läst särskilt mycket av Le Clezio, upplever jag hans skrivande som en slags försök till försoning med livet, med varat. Detta, att leva livet som det är, är ett uttryck för mognad. Ett ideal som jag även finner hos andra konstnärer som jag uppskattar. Att acceptera sig själv, att glädjas över att finnas till är förstås inte alltid lätt, men viktigt. För livskvaliteten, och för förmågan att fungera som samhällsmedborgare. Att drömma, är också helt avgörande för ett kvalitativt liv.

– Att skriva har mycket mer med dröm än med verklighet och realism att göra – dröm, begär, önskningar, anfäktelser. Skrivandet handlar mycket mer om framtid än om det förflutna, minnena... När man skriver öppnar sig tiden för något nytt. Om jag skriver dör jag inte, brukar jag tänka. Sagt av Le Clezio i en intervju i Svenska Dagbladet i februari i år.

Folkets park och Möllevångstorget gör Malmö till en levande stad

Pariserhjulet har stannat för säsongen. Men livet i Folkets park i Malmö pulserar, som vanligt, men inte i ett monotont stilla lunk. Människor, promenerar i olika takt och med skiftande mål i sikte. Hundägarna har sina ryck och sina pauser, allt efter de egna eller hundens impulser. Barnen kutar runt, som höstlöv för vinden. De äldre går på sitt sätt, vilar där solen ger dem lite glöd i det morgonbitna ansiktet.

Folkets park och Möllevångstorget, två mötesplatser i en provinsiell stad. Provinsiell för att staden är en förvuxen bondby, och sig själv tillräcklig. Vill inte ta intryck, förändras. Och ändå! Folkets park och "Möllan" bidrar, genom sina besökare, Malmö till en levande, internationell och oförutsägbar stad.

Få städer har som Malmö ändrats. Men inte av nyfikenhet eller intellektuellt sökande. Utan av politisk framsynthet. Alla beslut har förstås inte varit de bästa i kommunfullmäktige och i riksdagen. Men Malmö är på väg, att bli en spännande stad. Faktiskt, staden jag verkligen vill bo i (det trodde jag aldrig). Även när karusellerna och hjulen stannat.

Mircea Cartarescu och Claudio Magris, och en god omelett

Förmiddagen blev väsentligt annorlunda än vad vi tänkt oss. En hyggligt tidig promenad i skogen blev till ett besök på en granngård. En auktion efter en ensam lantbrukares bortgång blev målet för vår lilla tur. En ström av bilar (uppemot 5 i minuten!) drog oss ur det vanliga lunket på landet. Vår djupsömn var bruten! Vi, som är vana vid en bil varannan timme, fick nu uppleva en biltäthet som får en att tänka på Place de la Concorde i Paris, eller korsningen Bergsgatan-Ystadgatan i Malmö vid lunchtid.

Så mycket folk! Aldrig, och det tror jag verkligen är fallet, aldrig tidgare har så många människor varit i vår lilla by på en och samma dag. Säkert fler än hundra bilar fanns på plats, parkerade på möjliga och omöjliga platser (en del bilar liknar mer militärfordon och kan därför placeras i stort sett var som helst). Nyfikenheten drog oss till auktionen. En sammakomst vi snart lämnade, eftersom vi inte är spekulanter på presenningar, lantbruksmaskiner och annat som hör en bondgård till.

Den mycket korta turen i skogen gav oss, förutom tydliga tecken på höstens snabba utveckling några brunsoppar. På tomten (där vi funnit Karl Johan svampar och andra smakfulla svampar) blev vi idag belönade med björksopp (Gott!). En kort promenad, men en lång njutningsfull lunch innehöll gammeldansk och kroatisk öl, omelett på nämnda svampar plus små goda spanska korvar, och till måltiden ett rustikt italienska vin. Kan det bli bättre?

Efter lunch, och tillbaka till samtalen från igårkväll, kom vi, min fru och jag, fram till att om nu inte Claudio Magris får nobelpriset i litteratur så blir vi minst lika nöjda om Mircea Cartarescu, på torsdag, utropas som vinnare av det prestigfyllda priset till Alfred Nobels minne.

Claudio Magris - värd en kopp kaffe på Möllan och ett nobelpris i litteratur

Claudio Magris nämns som trolig nobelpristagare i litteratur. Jag kan inte annat än glädjas. Magris, en bildad och generös humanist, en "gränsgångare" i flera betydelser (inte minst genremässigt och kulturellt), en romantiker med fötterna på jorden, en medkännande författare, en skogsvandrare som verkligen uppskattar trakten kring berget Sneznik i Slovenien (nära Istrien), kort sagt, en författare som förtjänar många läsare, och ett nobelpris i litteratur.

Mer än gärna skulle jag bjuda Magris på en macchiato på Kaffebaren vid Möllan, och gå en promenad med honom i skogen på Åsen. Att tala med honom måste vara, som det är att läsa hans böcker, ett äventyr, en förkovring i litteratur, i kulturhistoria, i mänsklig värdighet.

Av hans hand är samtliga titlar värda att läsa. Ett bra sätt att ta del av Magris författarskap är att börja med böckerna Donau, och Mikrokosmos.

Ur Wikipedia "I sina alster blandar Magris kulturhistoriska fakta med skönlitteraturens frihet. Hemstaden Trieste var länge stationen mellan Europas öst och väst, som Italiens yttersta gräns mot Jugoslavien, men under dess historia har den tillhört flera, vitt skilda statsbildningar. Detta gränsförhållande är centralt för Magris författarskap. Han har sagt att de nationella gränser som skapas av fördrag och konventioner inte är det enda slaget som finns, utan gränser uppspåras även av pennan som flyttar och återställer dem; litteraturen är en zon som rymmer i sig en mångfald på gränsen mellan motstridiga element, och även ändrar de semantiska gränserna. Han ansluter sig därmed till de postmoderna, genreöverskridande författare, vilka med idealism förklarar litteraturens oavhängighet från bundna lagar samt skapandets kraft.

Med sin mångkulturella bakgrund faller etiska dilemman naturligen in i hans författarskap, som frågan om förhållandet mellan relativistisk tolerans och etisk universalism; hans åsikt i detta är att man måste finna vad Antigone kallade 'gudarnas oskrivna lagar'. Magris är för övrigt en varm anhängare av ett enat Europa"