fredag 22 februari 2008

Heberlein & Zaremba visar hur makten ömsar skinn

Ann Heberlein, doktor i etik, och journalisten Maciej Zaremba är två viktiga uttolkare av skeenden i vårt svenska samhälle. Båda lyckas, i artiklar, böcker och i offentliga framträdanden, komma lite djupare i sina analyser av de strömningar och normer som påverkar och styr oss, som många gånger ingriper starkare i det vardagliga livet än den aktuella politiska agendan. Heberlein och Zaremba, träffar rätt för att de har det mod många offentliga debattörer saknar.

Att granska, på djupet, är att ifrågasätta. I vårt homogena samhälle, med en mycket stark centralmakt, kulturellt, medialt och politiskt är det en bedrift att orka argumentera, belysa brister, kritisera och gå till angrepp, när den reflexmässiga ståndpunkten, i samhällstoppen och på andra håll, är att ”vi är bäst”, ”vi har inget att lära”.

Kombinationen framgångsrik samhällsingenjörskonst och avståndet till Europa och en turbulent omvärld har bidragit till, brist på reflektion, och till en utveckling av osympatisk självbelåtenhet. Alternativa sätt att se och uppfatta världen bemöts nedlåtande. Ett sorgligt och komiskt exempel är Dagens Nyheters, kulturchef Maria Schottenius, ovärdiga behandling av den liberale debattören Johan Norberg.

I sin nyligen publicerade artikelserie ”Kränkt först vinner!” (DN, 17, 18, 19/2) skriver Zaremba om hur en utbredd offerkultur kan utvecklas till ett system av tankepoliser och självstympning hos svenska intellektuella. "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" heter Ann Heberleins nya bok om kränktheten som en massflykt från vuxenheten.

Heberlein och Zaremba lyfter fram i ljuset det många försöker dölja. Att ta del av deras kommentarer är att bättre förstå hur maktens kvinnor och män ömsar skinn, ändrar retoriken och utvecklar ett Orwellskt tvärtomspråk, där ”jag är kränkt” betyder ”jag har makten”, och där ”offer” kan betyda ”domare och bödel”.

Inga kommentarer:


View My Stats