onsdag 4 november 2009

Omar och Kallifatides är båda utestängda - men Omar väljer fel väg!

I gårdagens Tendens, ett radioprogram i SR, intervjuades författaren Theodor Kallifatides. Kallifatides sätter fingret på en öm punkt på den svenska kulturkroppen, när han talar om slutenheten och oviljan att möta intellektuella från andra länder, i media och i kulturlivet.

Kallifatides analys kan jag av egen erfarenhet instämma i. Den avvisande hållningen han talar om tror jag många med ursprung i andra länder har upplevt, och upplever. Den begåvade poeten Mohamed Omar tror jag också är en av dem som stängts ute. Jag kan förstå hans frustration. Jag förstår kanske hans vilja att göra något radikalt. Men jag delar absolut inte hans hans hat mot judar.

Jag vänder mig starkt mot hans romantiska hållning till våldet som verktyg till förändring. Våld och aggressivitet leder alltid fel!

Det är lätt att fördöma Omars ståndpunkter. Hans extremism. Ansvaret för att ha valt en destruktiv väg är hans eget. Men slutenheten, avvisandet bland de intellektuella i Sverige har också del i den fundamentalism som Omar ger uttryck för.

Citaten nedan är hämtade från Tendens hemsida:

"- Ingen vill ha mig som svensk!
säger författaren Theodor Kallifatides som hörs i Samtalet, i Tendens som handlar om "hur man blir svensk".

Efter 40 år som författare i Sverige kallas han fortfarande för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. En som ser på detta land "utifrån".

- Men jag ser det ju inifrån, säger Theodor Kallifatides.

- Den sant konservativa - mest repressiva - kraften och mest invandraravvisande, det är den intellektuella i Sverige.

Efter 70 år finns fortfarande ingen invandrare i Svenska akademin eller på någon annan viktig intellektuell funktion i svenska samhället, påpekar Theodor Kallifatides. De svenska intellektuella vill ej utsätta sig för en annan sort, tror han.

- Här i landet har de aldrig varit hotade eller ockuperade, aldrig behövt ställa upp på folkets sida!"

måndag 2 november 2009

I minneslunden på Huaröds kyrkogård

Jag fick en stark känsla av Lennarts närvaro, där jag stod vid Kaffebarens stora fönster mot Claesgatan. Det var till och med så att jag tyckte mig se honom. För att vara säker fick jag se efter ännu en gång. Mannen var förstås inte Lennart.

Lennart gick bort i våras. Vi är många som saknar honom. Vi är många som mer än gärna vill möta honom på Malmös gator, i caféer, var som helst. Det är inte första gången jag får för mig att han står bara några steg från mig. Han finns och samtidigt inte.

Året som gått har haft riktigt dystra inslag. Fem personer som stått oss nära har gått bort. Fem begravningar. Sorg har lagts på sorg.

Min fru och jag tände ett ljus i minneslunden i Huaröds kyrkogård. Tankar och böner till våra döda vänner.

View My Stats