torsdag 31 december 2009

Biberkopf, allena!

Franz Biberkopf är allena i år. Det gäckande vädret möjliggjorde endast en snöfigur. Timmen var sen och snön hade hunnit bli till sörja. Biberkopf får längta efter Mietze i år. Ensam! Vi lider med honom.

Ännu en vän rycktes bort, strax innan jul. Fruktansvärt! Saknaden är stor efter Bengt.

Den ena vännens frånfälle efter den andre gör att tyngden av sorg växer. Begravningarna, under detta enda år, har blivit till ett tungt minne. Men vi bär också med oss en glädje. Glädjen efter att ha fått vara nära Eva, Sverker, Lennart, Staffan, Anna, och Bengt.

fredag 11 december 2009

Mer närproducerat på Möllan!

Dessvärre bara ett, ibland två, stånd på torget som säljer rotfrukter. Inget fel på frukterna eller på försäljarna. Tvärtom! De erbjuder färska smakrika råvaror, som dessutom är närproducerade. Att försäljarna är vänliga är förstås också en fördel.

Men för många är de som säljer sekunda varor. Det blir enahanda, med övermogna och skadade äpplen, druvor och en hel del annat. Det får hellre vara grönsaker och frukter som är närproducerade, och av god kvalitet.

Bästa smakar skånska päron och äpplen! Helst från Östra Sönnarslöv, vid foten av Linderödsåsen. Dit ska vi om några timmar.

torsdag 10 december 2009

Världen rör sig! Den står stilla! - En promenad från Möllan till hamnen

Någon gång i veckan blir morgonpromenaden längre. Jag lämnar området kring Möllevångstorget och går Södra Förstadsgatan ner till hamnen, via Triangeln, Gustav Adolfs torg och Stortorget. Vid gamla piren viker jag av, korsar ännu en gång kanalen. Går samma väg tillbaka. Stannar till för en fika på Solde, hos Johan och Jonas.

Idag, mer än en tiggare på trottoaren. Från Möllan till hamnen ser jag fem personer, i min egen ålder eller något yngre. Fyra män och en kvinna. Spridda längs rutten, som enligt en plan, var femhundrade eller sexhundrade meter. Organiserat tiggeri? Som mr Peachums verksamhet i Tolvskillingsoperan? Spelar ingen roll. En sorgerlig syn, att uppleva människor utan arbete.

Arbetslösheten, inte minst bland unga är betydande. Skandalöst omfattande! Arbetsmarknadens parter, näringslivet och fackföreningarna gör för lite eller inget alls för att ge människor chans till arbete. Politiken inger inte heller mycket hopp! Historien kommer att döma vårt samhälle mycket hårt!

På Gustav ser jag grupper av små människor. Barn i gula västar. Muntra miner. Juldekorer och röda stånd med godis. En karusell!

Världen rör sig! Den står stilla!

måndag 7 december 2009

Barn, glitter och ett gråtungt Möllan

På väg till och från Kaffebaren vid Möllevångstorget möter jag grupper av barn, ledda av vuxna från förskolor i närheten. I händerna håller flickorna och pojkarna julgransglitter. Några av dem har glittret som utsmyckning ovanpå mössan. Ett tidigt och välkommet luciafirande.

Gråheten i stan och på landet är tyngande. Man är tacksam över minsta lilla ljus. Barnens uppenbarelser täcker mer än väl behovet av att bländas av gnistrande snö och blåklar himmel.

tisdag 1 december 2009

Forsakar på senhösten

Förra helgens promenad i Forsakar hänger kvar i minnet. Inte bara för att jag fick ett sår på smalbenet och att sårskorpan är ganska stor. Ravinen var oförglömligt vacker, naken och öppen, känslig och sårbar.

Inga blad på träden. Bara ljuset, från himmeln och från brutna mörka grenar och stammar. Träden är höga. Rötterna kraftfulla. De söker näring i jorden. Klipporna och stenarna hejdar sökandet mot djupen. Istället ser vi dem, rötterna, tjocka som armar, känsliga som fingertoppar.

Forsakar, är vackrast på våren eller på senhösten.

onsdag 4 november 2009

Omar och Kallifatides är båda utestängda - men Omar väljer fel väg!

I gårdagens Tendens, ett radioprogram i SR, intervjuades författaren Theodor Kallifatides. Kallifatides sätter fingret på en öm punkt på den svenska kulturkroppen, när han talar om slutenheten och oviljan att möta intellektuella från andra länder, i media och i kulturlivet.

Kallifatides analys kan jag av egen erfarenhet instämma i. Den avvisande hållningen han talar om tror jag många med ursprung i andra länder har upplevt, och upplever. Den begåvade poeten Mohamed Omar tror jag också är en av dem som stängts ute. Jag kan förstå hans frustration. Jag förstår kanske hans vilja att göra något radikalt. Men jag delar absolut inte hans hans hat mot judar.

Jag vänder mig starkt mot hans romantiska hållning till våldet som verktyg till förändring. Våld och aggressivitet leder alltid fel!

Det är lätt att fördöma Omars ståndpunkter. Hans extremism. Ansvaret för att ha valt en destruktiv väg är hans eget. Men slutenheten, avvisandet bland de intellektuella i Sverige har också del i den fundamentalism som Omar ger uttryck för.

Citaten nedan är hämtade från Tendens hemsida:

"- Ingen vill ha mig som svensk!
säger författaren Theodor Kallifatides som hörs i Samtalet, i Tendens som handlar om "hur man blir svensk".

Efter 40 år som författare i Sverige kallas han fortfarande för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. En som ser på detta land "utifrån".

- Men jag ser det ju inifrån, säger Theodor Kallifatides.

- Den sant konservativa - mest repressiva - kraften och mest invandraravvisande, det är den intellektuella i Sverige.

Efter 70 år finns fortfarande ingen invandrare i Svenska akademin eller på någon annan viktig intellektuell funktion i svenska samhället, påpekar Theodor Kallifatides. De svenska intellektuella vill ej utsätta sig för en annan sort, tror han.

- Här i landet har de aldrig varit hotade eller ockuperade, aldrig behövt ställa upp på folkets sida!"

måndag 2 november 2009

I minneslunden på Huaröds kyrkogård

Jag fick en stark känsla av Lennarts närvaro, där jag stod vid Kaffebarens stora fönster mot Claesgatan. Det var till och med så att jag tyckte mig se honom. För att vara säker fick jag se efter ännu en gång. Mannen var förstås inte Lennart.

Lennart gick bort i våras. Vi är många som saknar honom. Vi är många som mer än gärna vill möta honom på Malmös gator, i caféer, var som helst. Det är inte första gången jag får för mig att han står bara några steg från mig. Han finns och samtidigt inte.

Året som gått har haft riktigt dystra inslag. Fem personer som stått oss nära har gått bort. Fem begravningar. Sorg har lagts på sorg.

Min fru och jag tände ett ljus i minneslunden i Huaröds kyrkogård. Tankar och böner till våra döda vänner.

torsdag 29 oktober 2009

Hönshuset svävade bort

Hönshuset svävade bort! Äntligen fick vi flyttat på lekstugan/hönshuset. Med hjälp av vår tyske vän Frank (som också bor på Åsen) och skogsbonden Mats fick vi transporterat iväg stugan. Nu finns den hos Frank. Han bor i en gammal skola. På tomten har hans höns fått en nytt hus. Alla är glada! Kuckeliku!

Nätverkeri är viktigt överallt. Inte minst på landet. Utan Franks energi och envishet hade vi aldrig blivit av med stugan på ett bra sätt. Att riva den var en möjlighet, men det är roligare med återanvändning. Mats generösa bistånd med traktorn var avgörande. Hela transaktionen, transporten och den tidsödande arbetsinsasten genomfördes utan att några som helst pengar var inblandade. Respekt och viljan att hjälpa räcker långt!

Hip Hop och Volga

Våra nya katter Hip Hop och Volga har funnit sig riktigt tillrätta på landet. De kom till oss i juli. Nästan omdelbart kände de sig som hemma i husen, bland buskarna och träden. Estradörer som de är, uppträdde de snart på Katteatern.

Om inte snabbkörande volvobilar tar katternas liv finns den trista möjligheten att räven tar dem. Det är gott om räv på Åsen. Stackars nyfikna Hip Hop, hon fick ett rejält bett på höger bakben.

Katt som katt! Nej, så är det verkligen inte! Människor är de inte, men väl varelser med karaktär. Individer? Självklart! Värda respekt? Alltid!

Hoppas att såren läker snabbt och ordentligt. Hon verkar vara vid gott humör.

Livet fortsätter efter festen - bättre än någonsin!

Våren, sommaren och hösten har förstås varit fylld med händelser, vardagliga och exceptionella. På Kaffebaren är det mesta sig likt, på ytan åtminstone. Baristan/DJ:n har fått ett barn. Oscar är nu far. Gratulerar!

Ett kvarts år har nästan gått innan jag tog en kaffe på baren igen. Möllevångstorget är sig likt, trots att ganska lång tid förflutit. eller är det jag som är ouppmärksam? Antagligen. Förändrat är det. Damen med de målade ögonbrynen är inte kvar. Henne talade jag med flera gånger i veckan. Så, visst är det annorlunda.

Att mycket känns igen beror nog på att jag efter uppehållet vill att Möllan och kvarteran runt om ska vara sig lika. Hästdoften vid kristianstadsgatan är där! Den "jordar" mig! Jag känner mig hemma.

Lina arbetar mer än tidigare (det är mitt intryck). Trevligt! Hon bidrar till en skön morgonstämning, med sitt sätt att vara och med att låta reggae strömma ur högtalarna.

Sedan jag senast skrev på bloggen har flera minnesvärda händelser ägt rum. Inte minst vår dotters studentavslutning. Den var efterlängtad. Firad blev hon ordentligt.

Vi arrangerade en gårdsfest. Mycket folk. Vänner, vänner, vänner. Vi hade tur med vädret, och tilläts ordna festen på en slags "piazza". Livet fortsätter efter festen, bättre än någonsin!

tisdag 31 mars 2009

Vårstädning i Folkets park, därefter en öl!

Det vårstädas i Folkets park i Malmö. Den 25 april öppnar parken. Gubbarna (det är flest gubbar) arbetar i stilla lunk, men ändå effektivt. Man får intrycket att de känner parken väl och att de gillar sina jobb.

Rabatterna rensas. Gångarna sopas. Dammen töms och görs ren. Städaktiviteter försigår överallt, men inte samtidigt förstås. Utan enligt en plan. Planering och genomförande i logisk och nära följd, så arbetar de. Det mesta är fint i parken, i alla fall det som rör växtligheten. Även de gamla byggnaderna är fina. Men "tivoliskjulen", måste de finnas där?

Om drygt tre veckor kan man ta sig en öl på Cuba Café eller på Debaser. Ska bli gott!

En duvhök på Listergatan

En duvhök på Listergatan, strax intill planket till Folkets park, åt av sitt byte, en duva, på trottoaren, bara några meter från mig. Vilken syn! På Åsen är vi vana vid rovfåglar, hem här i stan är inte den synen så vanlig.

Tranor, starar och gödsel!

Tranorna har kommit, i par och i flock. Deras längtansfulla läten är en stark och välkommen upplevelse. Våren är bestämt kommen. Och stararna förstås, i vanlig ordning har de flyttat in i alla tänkbara och otänkbara prång. Också de är välkomna, om än vi tycker att de väsnas otroligt.

Dungen i i nordost bjuder, om morgonen, på en fågelkakafoni som får en skratta så övermäktig den är. Dungen i norr, där räven bor, är även den plats för fågelkolonier.

Med våren följer vissa bestyr i trädgården Förra året fick jag inte gödslat (jo, kanske i hallonlandet). Men i år gödslar med koskit i grönsakslanden (redan gjort!).

fredag 13 mars 2009

Sverigedemokraterna - ofrivillig komik och medveten tragik

Skratt och gråt kommer att växlas plötsligt och ofta när valrörelsen 2010 drar igång. I Maciej Zarembas artikelserie ”I väntan på Sverige” i Dagens Nyheter har fokus hamnat på Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Sverigedemokraterna (SD) har en historisk framgång inom räckhåll. De har nästan redan vunnit, genom walk-over. I grunden är det inget parti (så här långt) som bjuder dem motstånd. SD är inte ett politiskt parti i lika hög grad som de är en kulturell rörelse. I SD:s politiska kärna finns budskap om identitet, samhörighet och exkludering. Partiet knyter an till föreställningar om ett paradisiskt Sverige. Föreställningar som Socialdemokraterna lyckats exploatera, men inte klarar/vill längre. Det hedrar sossarna, eftersom de då tvingats överge en riktning som bejekar kulturell mångfald. Längtan efter en etniskt och kulturell homogenitet kommer tragiskt nog att betyda en hel del i det politiska livet nästa år. Som sagt, skratta och gråt.

(Pressklipp) ”Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element...

Åkessons parti säger sig vara för religionsfriheten, så varför vill man förbjuda moskéer? De utgör ett främmande inslag i statsbilden, svarar Åkesson. Han kan gå med på mycket små moskéer, om de är röda och har vita knutar. Men snälla Jimmie, säger jag, se ut genom fönstret och svara inte som partiledare utan som ärlig skåning. Hade du inte hellre haft en vacker moské eller ett Taj Mahal att titta på, i stället för det där?

Hans utsikt är landstingshusets smutsgrå plåtfasad med hundra likadana fönstergluggar, en kopia av Kronobergshäktet.
”Nej”, svarar Jimmie Åkesson, ”det här…är man ju uppväxt med, så det känns mera svenskt.” (Dagens Nyheter, 090312)

torsdag 12 mars 2009

Var Danmark ruttet redan på Hamlets tid?

Fastän jag bott i Köpenhamn i fyra år har jag verkligen svårt att förstå danskarnas benägenhet att hemfalla åt främlingsfientliga attityder. Jag förstår det helt enkelt inte. Danmark, med sin utåtriktade historia, en månghundraårig handelshistoria. Danmark med sin liberala historia, sina frihetliga traditioner. Och så blir det så inskränkt. När blev det så? Var det så redan på Hamlets tid? Ruttet?

(Pressklipp)"Tre av fyra danskar menar att kriminella med invandrarbakgrund har störst skuld i Köpenhamns gängkrig. Bara 43 procent skyller våldsamheterna på de kriminella mc-gängen, visar en opinionsundersökning som MetroXpress låtit göra.

Det är svårigheten att särskilja medlemmar i kriminella invandrargäng från vanliga ungdomar med mörkare hy som skapar en otrygghet förknippat med invandrare, menar Kirsten Hviid, forskare vid Aalborgs universitet som specialiserat sig på kriminella grupperingar. Inte heller polisen och politikerna har tillräcklig koll vilka de kriminella med invandrarbakgrund egentligen är, menar hon. Det gör att åtgärder mot gängkriminaliteten i stället riktas mot hela befolkningsgrupper, bland annat i form av hårdare utvisningsregler.

- Integrationen har gått tio år tillbaka, säger Köpenhamnspolitikern Manu Sareen (Radikale), till MetroXpress.

På tisdagen lovade en rad Köpenhamnspolitiker utökade sociala åtgärder för att stävja oroligheterna på Nørrebro. Fler fritidsgårdar, mer gatubelysning och någonstans att hålla till för dem över 18 var några av åtgärderna som presenterades vid ett stormöte med stadsdelens invånare." (Nytt Från Öresund)

fredag 6 mars 2009

När ängslan och idiotin går hand i hand, då sker inga möten

Maciej Zarembas artiklar gör att man trots allt läser Dagens Nyheter någon gång. Zarembas pågående serie ”I väntan på Sverige” handlar om mångfaldsfrågorna, hur de hanteras och vad de betyder idag. I fokus står händelser och attityder som behöver synas och diskuteras.

Zarembas kritiska synpunkter på tidskriften Gringos retorik och framgång är välkomna. Gringo har utnyttjat en jordmån som vanligtvis ger näring åt extrema politiska rörelser, rent av rasistiska. Gringos ”teater” är just ett spel, dessvärre en lek som bygger på befäst utanförskap och odlade konflikter.

I DN 090305, kan man läsa följande i Zarembas artikel ”..en skolrektor (i Råneå) som skickar hem en trettonåring vars tröja pryds av svensk flagga samt av orden ”Sverige är mitt fädernesland”. Plagget kunde ”uppfattas som nazistiskt”, menar skolledaren. Där är det Nyköpings kommun som förbjuder församlingen att resa ett kors i minneslunden invid Lids medeltida kyrka. ”För stark religiös symbol”, heter det, opassande i ett multikulturellt samhälle där även ateister kan ta anstöt.

Åttondeklassare på Strandskolan i Klagshamn fick inget klassfoto eftersom de för dagen kom klädda i landslagströjor (inför landskampen mot Danmark). ”Det står i vår läroplan att vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och intolerans”, förklarade rektorn. Nej, han tyckte inte att landslaget stod för rasism, men tröjorna kunde av någon ”uppfattas på det sättet”. Också ”Den blomstertid nu kommer” kan ”upplevas som diskriminerande” och är därför olämplig vid skolavslutningar, enligt DO, som bannat Bräckeskolan på Hisingen för psalmsång.

(Intressant nog håller inte Sveriges muslimska råd med DO på den punkten. Ordföranden Helena Benaouda säger till mig att ”det vore absurt att generellt bannlysa psalmsång vid skolavslutningar”. Däremot borde vid varje tillfälle skolan fråga föräldrarna om alla är med på den saken.)...”

När ängslan och idiotin går hand i hand, då tar ingen ansvar. Och utan ansvar och vilja till gemenskap sker inga möten.

torsdag 5 mars 2009

Inget vin, inget TV-tittande - fastan är här!

Snödropparna är centimeterhöga i Folkets park. Något annat vore kanske egendomligt så här års. Men nog kan våren kännas som en märkvärdigt ny upplevelse, åter och åter igen. Ljuset, gör allt, höll jag på att säga. Dygnets ljusa timmar kan knappast bli för många, så här strax efter en mörk vinter.

Kanske örnars svärmande också är ett vårtecken? I söndags, på Åsen, hade vi, högt, högt ovanför oss ett par örnar cirklande, spanande, lekande. Härlig syn! Med fågelsträcken kommer definitivt de klaraste tecknen på att våren är i ankommande. Snart är det dags för svärmar av starar, och det innebär total invasion av hus och hem. Statarnas närvaro är välkommen, om än påfrestande. Ett intensivt bråkande och ljudande, som bodde vi på en campingplats under en midsommarhelg. Det hör våren till, det välkomnar vi. Men det är skönt när de far vidare, trots allt.

Igår till lunch åt vi, min fru och jag, rester från söndagens underbara måltid, järpar fyllda med stiltonost och purjolök. Gott, inte minst med ett rustikt italienskt vin till. Särskilt mycket vin blir det inte under fastan, eftersom min fru fastar bort vinet i år. För egen del fastar jag bort TV-tittandet. Lättare än jag trodde. Resultatet av vårt fatstande har blivit att vi blockerar varandra, inget gloende på dumburken och alltför lite vindrickande.

måndag 2 mars 2009

Lilla Berlin finns mitt i Malmö

Kvällen hade en riktig fredagskänsla. En känsla vi firade tillsammans med våra gamla vänner konstnär D. och konstnär C. Efter besöket i Nya Tryls känns det definitivt som om vi bor i ”Lilla Berlin”. Malmös motsvarighet till den tyska huvudstadens trivsamma kvarter, med tillhörande krogar. Vårt ”Lilla Berlin” sträcker sig från Möllevångstorget till Nobelvägen och Amiralsgatan, och i väster skärs området av av Ystadgatan. Där har ni ”Lilla Berlin”!

Nya Tryls är gemytligt, utan att vara gubbigt. En snabb anblick visar en majoritet av kvinnor på stället. Några män spelar dart, andra äter eller har kommit hit för att dricka öl. 170 sorter! Flera underbara belgiska. Ett tydligt plus för Nya Tryls är personalen. Serviceinriktad, helt klart. Maten är väl ingen höjdare, men mättande och någorlunda god. Det är blandningen av människor som gör stället tilltalande. Avslappnade och vänliga människor. Trevliga och lågmälda samtal, ackompanjerat av högtalarnas 70-talsmusik.

Lördagen inledde vi med att fira vår dotters namnsdag. Det finns nästan inget som är roligare än att vara med sina barn (efter att de flyttat hemifrån?). Men oj vad vi saknar dem. Inte minst vår son, som vi inte sett på månader. Han är i Buenos Aires. Han spelade fotboll barfota härom dagen, fick blåser på fotsulorna av värmen. I nästa vecka börjar hans tangokurs. Hoppas såren hinner läka.

Under lördagen och söndagen var vi på Åsen, bland annat för att gödsla. Kul, men jobbigt. Helgens promenad var en upplevelse av vårljus, och havets mäktiga dån. Vi, min fru och jag, gick söderut från Friseboda nästan ner till Juleboda. Hanöbukten bjuder på vackra perspektiv norrut och söderut, buktens böjning, och det speciella ljuset.

fredag 27 februari 2009

Vi tar inte mer skit på Möllan!

Jag stöter ofta på sympatiske herr H. Han dyker upp med sina barn vid någon hörna i Möllevångskvarteren. De senaste två gångerna sågs vi vid rundelen vid Södra Parkgatan. I gårdagens Sydsvenskan finns en bild på honom och sonen J. De står just vid rundelen, rubriken lyder ”Skolväg kantas av bajs”. Längre in i tidningen publiceras ett tjugotal bilder på hundbajs, avföring som J. tvingas uppleva dagligen. Det hedrar herr H. att han agerar mot skiten.

Herr H. Älskar musik, klassisk västerländsk konstmusik. För många år sedan köpte jag några Beethoven inspelningar av honom. Jag som har svårt för denne kompositör, lyssnade på artister som fick mig att öppna öronen. Typiskt, tror jag, för herr H. Han har god smak, är intelligent och modig.

Även på Listergatan finns hundbajs, särskilt på den östra trottoaren. Äckligt! Måste vara någon som mist kontrollen över sitt liv, som låter hunden skita ner så ohämmat, en person som hatar sig själv och alla oss andra. Att låta hundens avföring hindra barn och vuxna från upplevelsen av en trevlig promenad är aggressivt, och oacceptabelt.

Våld och musikalitet á la Tarantino förför

Den alpina filmstudion fick sin premiär i söndags. Väl påbyltade satt vi, min fru och jag, på ovanvåningen och underhölls av Tarantinos Jackie Brown. Inköpt på Kvarnvideo i Malmö, stans bästa butik för film.

Helgens gäster begav sig hem samma dag. Av dem fick vi ett par filmer, som vi dessvärre inte kunde spela upp i dvd:n. Men Jackie Brown var en upplevelse som räckte långt.

Tarantino har en musikalitet som förför, och en humor som smittar av sig. Hans värld är ett universum som refererar tydligt till teckande serier. Den förkonstlingen behövs när berättelserna blir så brutala som hos Tarantino.

fredag 20 februari 2009

Snön ligger djup i Folkets park

Magnus Eriksson kommentar om den aktuella kulturutredningen, ”När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa.” i SvD (se gårdagens inlägg) dröjer sig kvar.

Han formulerar en farhåga jag haft länge. Att den onda aningen skulle besannas med en borgerlig regering, måste jag erkänna, är överaskande. Nu återstår tid för initiativ under mandatperioden som kan gör att mina misstankar faller på skan. Hoppas det! Men anledningar till oro som funnits länge, hänger sig envist kvar.

Kulturlivets änglsan över, att inte vara trendigt nog, att inte vara tillräckligt begripligt, att sakna stöd från politikerna, är skrämmande. Ängslan föder rädsla, föder feghet. Det är det vi ser idag. Var finns kulturinstuítutionen som utmanar masskulturen, som vågar stå upp för poetiska värden (dubbeltydighet och transendens), som törs kämpa mot entydiga slogans, som politiken (och dessvärre även kulturlivet) är fullt av?

Pariserhjulet är fastfruset. Snön ligger ovanligt djup i Folkets park, och isbanan är befolkad av fler än man brukar se. Roligt. Barnen i Malmö har februarilov. Det är ju det som betyder något, glädje här och nu. Inte grubbla över det som händer, eller eventuellt händer, i en kulturpolitik som nästan ingen vill låtsas om.

torsdag 19 februari 2009

Kulturen får inte bli politikens hjälpgumma

Tillfällena har varit många i media där förslagen i den stora kulturutredningen diskuterats. Tidigt fick jag en upplevelse av att resultatet skulle bli inriktat på organisationsfrågor, på kulturpolitikens praxis, på vad som är bäst för tjänstemännen och politikerna.

Man kan konstatera att begreppet kvalitet inte reflekteras över i utredningen, inga filosofiska gränsdragningar. Bara "materia", inget om kulturlivets "väsen" eller "själ". Tack och lov används ordet "kulturarbetare" alltmer sällan, men utredningen häftar sig fast vid "konstskaparna". Varför inte rehabilitera "konstnärerena"?

Litteraturkritiker Magnus Eriksson skriver tänkvärt om utredningen i Svenska Dagbladet, 17 februari. ”Förr eller senare måste de som beviljar ett anslag ta ställning i kvalitetsfrågan. Det är naturligtvis Kulturutredningens skyldighet att diskutera och problematisera kvalitetsbegreppet på ett sådant sätt att det ger hållpunkter för de avgöranden som kulturpolitiken inte kan smita undan.”

”Men oviljan att diskutera de svåra problemen speglar Kulturutredningens primitiva kultursyn. På den punkten skiljer den sig inte från den föregående. Där kulturen enligt 1974 års kulturpolitiska mål skulle ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”, förordar den nya utredningen en ”aspektpolitik”. Det innebär ”att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser”.”

”Men det är inget nytt. Enligt 1974 års mål skall kulturpolitiken stå i ”samspel med insatser inom andra delar av samhällslivet”. Det nya är de detaljerade förslagen på hur detta kan ske. När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa. Det är aspektpolitikens innebörd. Kulturen blir en politikens hjälpgumma.”

onsdag 18 februari 2009

En särskild kram till baristan fröken D.

På hörnet Kungsgatan/Löjtnantsgatan, i Malmö, finns Café Element. Fyra våningar upp ligger vår gamla lägenhet. Där bodde vi i mer än 15 år. Mycket av vår familjs historia har utspelats i den vackra patriciervåningen. Födelsedagar, fester, vardagligt liv. Underbara minnen.

Men nu var jag på första våningen, i caféet. Jag fick mig en god kopp kaffe, bryggd på ”svenskt” vis. Caféet profilerar sig med ett utbud av hemmagjorda mackor, sallader, bakelser och mycket mer. Gott!

Oavsett hur många människor som trängs i Café Elements lokaler känns ändå trivsamt och rofyllt. Personalen arbetar som ett lag, en atmosfär av serviceanda som vi gäster har glädje av. Tack för kaffet, och för chokladtryffeln! En särskild kram till baristan fröken D.

tisdag 17 februari 2009

Snuskgott, helt enkelt!

Jag vågar påstås att barista herr d'A blev glad över att återse mig på Café Nesta, mitt gamla ställe. Där var jag för snart två veckor sedan. Det var under en kombinerad fika-jobbastund. Det gick bra, eftersom min kollega är trevlig, resonerar som jag och uppskattar en bra kaffebar.

Glada, tror jag, blev även baristorna fröken L och herr V i morse, när jag steg in på Kaffebaren vid Möllevångstorget. Av en tillfällighet mötte jag en annan kollega. Det blev en ofrivillig kombination av kaffestund och arbete. Inte lika uppskattat av mig eftersom jag blev för uppeldad av vår diskussion och glömde min kaffedrickning. Jag blir, troligen för lätt, engagerad och till och med passionerad över samtalsämnen som intresserar mig. Borde ta det lite lugnare.

Filmstudion ute på Åsen innehåller allt fler filmer med Al Pacino. Nu senast såg vi (glömt titeln!). Hur som helst, den var komisk och svart. Kort sagt, en film med utomordentliga skådespelare som Sean Penn till exempel, och ett innehåll och en gestaltning som i sin svärta ger en grotesk och (är jag rädd) riktig bild av samhället. Åtminstone när kriminaliteten löser upp rättstatens gränser.

Åter igen kom doften till mig och andra som begav sig vid rundelen Kristianstadsgatan/Södra parkgatan. Doften av hästgödsel, en trivsam lukt. Gott och snuskig på samma gång. Snuskgott, helt enkelt! Lukten av djur kan förstås vara vämjelig. Men har för det mesta något trivsamt med sig. Ett slags lugn.

måndag 2 februari 2009

För strama rumpor, helt enkelt!

Nina Simones röst dominerar Kaffebaren. Herr V, baristan på stället, har sex timmar musik med denna underbara sångerska inspelad på sin mp3. Han kör igång musiken när baren öppnar, klockan 08:00, till han slutar och blir avbytt, klockan 14:00. Det kanhända att det då är fröken L. som tar vid, också hon gillar Simones musik. Och då kan det bli ytterligare några timmar Simone.

Mina stunder på Kaffebaren (några gånger i veckan) varar inte mer än cirka en kvart. Jag hinner då dricka min macchiato, samtala med baristan, strölösa Sydsvenska Dagbladet, och samtidigt blicka ut över korsningen Ystadgatan/Claesgatan, och vidare ut mot torget, Möllevångstorget.

Jag kan inte sluta förvånas över att den betongtunga korvkiosken får härska över torget som den gör, desutom är den nybyggd. Otroligt! En annan tung skapelse utgör Arbetets söner och döttrar, statyn vid Bergsgatan. Kraft durch Freude skulle monumentet också kunna kallas, eftersom kopplingen till det fruktansvärda 1930-talet är så tydlig. Usch! Atletiskt! Övermänniskoideal! För strama rumpor, helt enkelt!

Vad torget behöver i utsmyckningsväg är något inbjudande, mjukt, runt, estetiskt utvecklat och levande, något som knyter an till gatumusik, utomhusteater och till torgets store son Nils Poppe.

Idag var det bara två marknadsstånd på plats. Inte märkligt med tanke på vinden. Vinden och fukten som tillsammans gör att det känns riktigt kallt. Imorgon byter jag kaffeställe, och besöker mitt gamla lokus, nämligen Café Nesta på Södergatan. Fika och jobb i kombination. Undrar om barista herr d'A. blir glad?

söndag 1 februari 2009

Rödbrun skrud mot den nyss fallna snöns vithet

Gärdsmygen är verkligen en liten fågel, inte mycket större än en tumme. På vägen hem, på ”Amiralens väg”, fångade gärdsmygen vårt intresse med sin stora röst. Fågelns ljudstyrka står i lustig kontrast till kroppsstorleken. Liten är fågeln, men den låter mycket. Man kan till och med ana en kaxighet i röstvolymen. Förutom lätet gör sig gärdsmygen märkvärdig med sin fjäderskrud. Med sin rödbruna skrud bryter fågeln på ett vackert och självsäkert sätt mot den nyss fallna snöns vithet.

Det blev bara tio minuter svensk film igår. Vi orkade endast se inledningarna. Den ena filmen lyckadas göra en dramatisk hjärttransplantation till något urtrist. Det hjälpte inte att namnkunniga skådespelare agerade. De var tekniska, duktiga, men de bottnade inte. Den andra filmen exponerade en regissör som gav sig själv huvudrollen. Att agera framför och bakom kameran är inte lätt! Filmen bubblade av berättarglädje. Men var fanns hantverket, skådespeleriet? Det lär dröja till nästa svenska film dyker upp i Filmstudion på landet. Kanske är det dags för Att angöra en brygga igen?

Jag fick en talgboll av min son, i julklapp! Inte för att jag skulle knapra på den, utan för att våra fågelvänner skulle få sitt. Min sons boll gick genast åt, kvar hänger mina tre. Fåglarna vet vad som är riktigt gott. Men vet de inte att maten är till för att ätas? Det är dessutom vinter. Tänk på det hämplingar och finkar!

fredag 30 januari 2009

Intressanta förbindelser mellan de grekiska tragedörerna och Sergio Leone

Efter att ha gått förbi butiken oändligt antal gånger, gick jag till sist in på Kvarnvideo, på Kvarngatan i Malmö. Gissa om det var värt besöket? Det var det! Massor av filmtitlar av intresse. Och allt till ett rimligt pris.

Inför förra helgens "filmstudio" ute på landet fick jag inköpt 21 gram, en film av Alejandro González Iñárritu, en mexikansk filmregissör. Han gav oss en oförglömlig upplevelse med filmen Babel. 21 gram är tydligt besläktad med Babel, men är inte ett lika moget verk. Iñárritus gör angelägna och konstnärligt starka filmer. Han vågar närma sig de riktigt svåra frågorna i livet, och han gör det bra. Till den grad att man undrar vad andra filmregissörer egentligen sysslar med.

Filmerna för den här helgen är lånade från Stadsbiblioteket (som har ett bra urval). Titlarna blygs jag nästan att nämna, men gör det ändå. Man måste våga se nyare svensk film. Det blir Om jag vänder mig om av Björn Runge och Om Gud vill av Amir Chamdin.

Förra helgen såg vi också Sergio Leones Once Upon a Time in the West. Början, de öppnande tjugo minuterna, är mästerliga. Resten en transportsträcka. Det finns humor, tyngd och grymhet i Leones filmer. En mix som får mig att tänka på brutala antika grekiska dramer. Jag tror det finns intressanta förbindelser mellan de grekiska tragedörerna och Sergio Leone.

onsdag 28 januari 2009

Varför spelar herr V. bara Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?

Korsningen Norra Parkgatan/Möllevångsgatan bjöd på doften av hästskit och det idylliska golandet från en tupp. Mitt i stan och ändå på landet (eller i stan på samma ställe för hundra år sedan?). Vem vet var och i vilken tid jag befann mig i förmiddags, men en upplevelse var det.

Det är charmen med att bo vid Möllevångstorget. Man får upplevelser av sinnlighet, och av oväntade möten och tankar. Så som det var förr (tror jag), så som det är när man går i skogen (det vet jag!).

Det är nästan ingenting kvar av medeltiden i Malmö vad gäller arkitektur, men stämningen och folklivet kan ändå bjuda på medeltida känningar, som tuppens galande, hästgödsel och människosamlingar som uppstår spontant och försvinner lika snabbt. Marknaden på Möllevångstorget är som marknader alltid har varit; ett ropande om priser och erbjudanden, ett tjattrande om ditten och datten, ett prutande, ett uppvisande av sura miner, men också av kunders och handlares nöjda ansikten.

Herr V. har klippt sig, och fått en frisyr man känner igen från tyska dokumentärer om slaget vid Stalingrad (1942). Herr V. är inget osjälvständigt popsnöre, så han vet nog vad han gjort (varit smart, och modeskapande kanske?). Hur som helst, han är ingen frontsoldat, tillhör ingen stormavdelning vad jag vet, utan är en ovanligt trevlig ung man, och duktig barista dessutom. Men varför spelar han bara musik av Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?

måndag 26 januari 2009

Oxsvanssoppa till min älskling!

Igår gick min fru och jag på gamla Huarödsvägen. Den ser närmast ut som en övervuxen stig. Men sträckningen är vacker, och husen och de små byarna ligger vackert. Vägen och husen har skapats i samspel.

En ny och större väg drogs fram och asfalterades någon gång på 1940-talet. Den vägen är byggd för att korta avstånden och för att stimulera biltrafiken. Fult blev det, där som på så många andra platser. Ibland önskar jag att vägarna i Skåne var som i England. Där leds resenärerna in i byarna. I England går trafiksystemet inte ut att att man ska undvika ortens folk, och liv. Hos oss är det annorlunda!

Det verkar som om idealet i Sverige är att uppnå minsta möjliga kontakt människor emellan. Det kanske är så vi verkligen vill ha det? Undersökningar säger att svenskens idealgranne är en person som inte märks, inte hörs, inte ses. Så är det nog inte i England? Och vore det så, då har de åtminstone pubar att samlas i. Vad har vi? Köpcentra?

Förutom ett skönt landskap kunde vi igår uppleva att dagen blivit längre. Vår sedvanliga promenad slutade inte i mörker, utan i behagligt dagsljus. Dagen till ära (söndag) lagade jag mat, till min älskling. Oxsvanssoppa!

lördag 24 januari 2009

Det polska ståndet och damen med de sminkade ögonbrynen - var är ni?

Det polska ståndet och den sminkade damen fanns inte bland försäljarna på Möllevångstorget idag. Måndag till fredag säljs nästan uteslutande frukter och grönsaker som producerats långt bort. Varor som dessutom inte är av högsta klass. De är gamla och ofta skadade. Jag älskar äggplantor och zucchini, men inte om de är ofräscha.

För mig är kvaliteten viktig, närproducerat är många gånger bäst. Men det är endast på lördagarna man kan köpa rotfrukter och svenska äpplen på torget. Under vardagarna kan det hända att frukt från Kivik finnas att handla. Men i det stora hela, och det är allvarligt, är utbudet sekunda och ett hot mot torghandeln i Malmö.

Det polska ståndet hade en bra mix av svenskt och utländskt. Damen med de sminkade ögonbrynen log charmigt över lådorna med persiljerot och palsternackor. Jag saknar dem. Hoppas att deras frånvaro är tillfällig.

torsdag 22 januari 2009

Mieze och Franz försvinner, och ger plats åt våren

Fröken L, barista på Kaffebar, är vän med båda mina barn. Hon är en sympatisk person, i likhet med de andra av mina barns vänner. Häromdagen berättade fröken L. att också hon varit i Argentina, och att hon därför förstår mins sons stora uppskattning av landet. Igår fick min fru och jag ett e-brev från vår son. Han trivs "obeskrivligt bra", säger han. Människorna, miljön, vädret tilltalar honom och får honom att orda om att bosätta sig i Buenos Aires.

Roligt att han trivs. Roligt också att han ser framtiden an med entusiasm. Men för oss föräldrar är det förstås lite vemodigt. Argentina är långt bort.

Forsythiaris finns att köpa på Möllevångstorget. Ett vårtecken, eller hur? Redan förra veckan talade vår dotter, och hennes väninna fröken J. om att det är vår i luften. Otålighet, ungdom och vår, det hänger ihop. Härligt! Också jag, genom vårljuset, inser att vi närmar oss en ny årstid, inte med stora kliv, men märkbart ändå.

Mieze och Franz, snöfigurerna intill, är det inte mycket kvar av. Också ett vårtecken!

måndag 19 januari 2009

Himmelsljus över Linderödsåsen

I lördags, lagom till avecen sken himlen upp utanför vår sydgavel. Våra gäster och vi satt skönt i sofforna, och talande om filmer vi nyss sett, filmer vi rekommenderar. Skenet avbröt samtalet och tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi gick till och med ut på altanen för att bättre förstå vad som hänt. Först trodde jag att ljuset härrörde från en försenat nyårsraket, snabbt ändrade jag uppfattning och trodde att det var åskan som gick men övergav även denna förklaring (eftersom skenet var synnerligen stark och utan efterkommande smäll). Herr Olsson, vår granne, upplyste mig dagen efter att ljusskenet över Linderödsåsen kom från en meteor (fångad på bild av en boende i Svensköp).

torsdag 8 januari 2009

Mieze, Franz und MORKAN!

Mieze och hennes käraste Franz Biberkopf fick ge namn åt våra två snöfigurer. Vi lät paret ta form en sen eftermiddag, innan snön blivit för kall, och innan vi skulle se ännu en film i vår lilla biograf.

Filmstudion öppnades med 12 timmar och 40 minuter dokumentärer av Eric M. Nilsson. En sällsam och inspirerande upplevelse. Fastän känslan av tomgång ibland infann sig, kändes filmerna likväl som innehållsrika. Kanske var det intensiva fimtittandet under jul- och nyårshelgen som ledde oss till skapandet av Mieze och Franz, två figurer i Alfred Döblins fantastiska roman Berlin Alexandetplatz. En roman som Rainer Werner Fassbínder gjorde en sevärd TV-film av.

En sällsam, men verklig figur (och en oändligt älskvärd gestalt) är Morkan. Vår tomte, helt enkelt. Morkan deltog i julfirandet även den här gången. Roligt! Synd bara att vår dotter aldrig får uppleva Morkan. Hon envisas med att ha ärenden ut ur huset samtidigt som julklappsutdelningen äger rum. I år får man hoppas att Morkan stannar lite längre.

Alejandro González Iñárritu, en mexikansk filmregissör, med titlar bakom sig som Älskade hundar och 21 gram gav oss en oförglömlig upplevelse med filmen Babel. Intelligent och känsligt sammanvävt manus. Moget gestaltat, och empatiskt berättat. En ovanligt innehållsrik och sevärd film. Vi var obekanta med Iñárritus tidigare verk. Nu längar vi till nästa besök i fimstudion på Åsen. Undrar om Mieze och Franz finns kvar?

torsdag 1 januari 2009

Dronningens tal

Den danska drottningen var mer närvarande igår under sitt traditionella tal än vad hon brukar. Hon stakade sig endast en gång. Hennes tal var, som alltid, tänkvärt, sympatiskt och välformulerat.

Humanism, människans särskilda värdighet och hennes speciella ansvar (inte minst gentemot nästan) är återkommande som resonemang i drottningens texter. Igår hade hon ett särskilt lyster. Hon ville verkligen säga något viktigt, och det gjorde hon.

"Overalt tales og skrives der alvorsfuldt om verdensøkonomien, der er ved at tabe pusten, og vi kan frygte, at vi også kommer til at mærke det i vores egen dagligdag. Mange vil naturligt være bekymrede for deres arbejde, og om det bliver sværere at få familiens økonomi til at hænge sammen.

Vi har længe vænnet os til, at alt gik bedre og bedre, at morgendagen tegnede sig stadig lysere. Nu males der med mørkere farver; men lad os alligevel se op og ud og sætte vore bekymringer i forhold til et større perspektiv.

Andre steder kæmper mennesker med problemer af en helt anden karakter. Der hersker sult og sygdom, nød og krig."
Bloggtoppen.se

View My Stats