onsdag 27 februari 2008

Sverige behöver Skåne, och tvärtom!

För 350 år sen, vid freden i Roskilde, den 26 februari 1658, avträdde Danmark Skåne till Sverige. De skånska krigen under 1600-talet var sällsamt blodiga. Civilbefolkningen fick utstå svåra prövningar, från såväl den svenska som danska armén. Roskildefreden innebar att det gamla Skåneland (Skåne, Halland, Blekinge) skulle komma under svensk överhöghet. Det råder delade meningar om hårdheten i ”försvenskningen” av det forna Östdanmark.

Nationalismen, en av 1800-talets förödande ideologiska strömningar, tolkar historiska förlopp och händelser starkt politiskt. Tolkningar som syftar till övertagande av makt, ibland med krig som konsekvens. Modern forskning nyanserar bilden något, ”försvenskningen” var inte målet. Syftet var att skapa lojala medborgare. De nya svenska herrarna var öppna för kulturell frihet så länge det politiska styret respekterades.

Nationalism och skånsk sekterism formuleras vanligtvis av extrema politiska grupper. Partier och grupperingar som särskilt profilerat sig genom främlingsfientlighet. Deras tal om etnisk rensning är historiskt tvivelaktig, och moraliskt förkastlig eftersom dessa aktörer själva har etnisk rensning på agendan.

Skåne är ett fantastiskt landskap, varierande och vackert. Att bejaka Skåne och det skånska finns det grund till, inte minst kulturellt, i den meningen att landskapet är en mötesplats (och har alltid varit det) för människor från olika kulturer, från Östersjöområdet och längre bort.

Förmågan att vara öppen och samtidigt trygg i den egna identiteten kommer att avgöra skåningarnas framtid. Skånes styrka finns inte att finna i en motvilja mot Stockholm, eller i ett ”lillebrorskomplex” gentemot Köpenhamn. Skåne, i likhet med andra regioner i Europa, mår bäst av att uppfatta sig som en samarbetspartner med det egna landets regering, med regioner inom och utom Sverige. Sverige behöver Skåne, och tvärtom!

Inga kommentarer:


View My Stats