söndag 17 februari 2008

När Sverige är som vackrast

I fredags var vi bjudna på fest i Baskemölla, i en glashytta. Värdparet är, som alltid, inbjudande med öppen famn, och med en närvaro i blicken som gör att man verkligen känner sig välkommen. Sällskapet, 40-50 personer, hade förstås alla anknytning till värdparet. De flesta var boende i trakten, och därmed även de utsatta för en lång mörk vinter. Festen var ett sätt att ta initiativet från den dystra årstiden, poängtera att ljuset vinner över mörkret, och att våren faktiskt är på väg. Även om vägen känns omständig och lång. Heder åt värdparet för denna fest!

Bland festdeltagarna var de flesta utomsocknes. Förutom stockholmska kunde man höra västmanländska och dalmål. Fler svenska dialekter fanns representerade. Jag saknar sammanhang där svenska dialekter och regionala kulturer möts. En inspirerande del av det politiska arbetet på nationell nivå utgörs av möten med Sverige, och svensk kultur. Politiken har jag lämnat, så jag får försöka uppleva de svenska dialekterna på annat håll.

Den kulturella mångfalden inom den traditionella svenska kulturen talas det tyvärr inte så mycket om. En mångfald som innehåller, kanske upprätthåller, de värderingar vi säger oss knyta an till när vi talar om demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och barns och ungas rättigheter. Det "svenska" är inte bara grunden för samhälleliga ideal, i det "svenska" finns ingångar till mycket som är vackert och ger en fördjupad upplevelse av livet. Jag tänker på dyrkan av naturen, landskapen, årstiderna, och "det naturliga" i skönhetsidealen. De vackraste kvinnorna finns i Sverige! Det kan inte förvåna någon.

I Sverige är det som vackrast, och mest svenskt, när människors gemenskap ramas in av närheten till naturen, en kall vinterdag, vid ett stilla hav, som en kväll bland vänner i Baskemölla.

Inga kommentarer:


View My Stats