tisdag 25 mars 2008

Ljusglimtar - istället för dystra syner!

Stararna har flyttat in under takplattorna. Demonstrativt poserar de på "Klubbhuset" där mat finns för alla fröätande fåglar. Med sin närvaro på Klubbhusets tak skrämmer stararna de mindre fåglarna. Ingen vågar komma i närheten av maten. Att stararna kommit är trots allt ett välkommet vårtecken, inte minst nu när kölden varit påtaglig, och snön decimeterhög här på Åsen.

På tal om fåglar, så måste jag nämna tranorna. Det är alltid en fantastisk syn att se de segla i flock, skyhögt över andra fåglar, om man undantar örnarna förstås.

Påsken har vi bakom oss. Med påsken besegras, i kristen mening, döden. Men livet går inte bara vidare, det fördjupas, får fler nyanser, inte alla är lätta att uppfatta, eller ens sköna att ta del av. Men livet går inte bara vidare, det förnyas ständigt. Och måste förnyas, av oss, med hela vår personlighet, endast då kan vi växa och bidra till en utveckling värd namnet, en personlig och samhällelig utveckling som bejakar frihet och ansvar.

Fastereglerna blir av någon anlednig allt svårare att iaktta. Jag kämpar med föresatsar om mindre av det ena eller det andra under fastan. Misslyckats har jag mer än en gång. Samtidigt försöker jag komma igen, inte alltid helhjärtat, men i alla fall med en begrundan, och ett allvarligt sinne.

Innan stilla veckan var jag på premiär av Stormen, Shakespears drama. I mitt tycke ett av hans främsta. En pjäs med många bottnar, med flera intressanta existentiella frågor och våndor. På Malmö Dramatiska Teatern spelades Stormen på 70-tals manér, som gruppteater, som vore föreställningen improviserad fram dagen (eller förmiddagen)innan premiären. Av komplexitet fanns förstås ingenting. Av Shakespeare, inte heller mycket. Texten behandlades på ett sätt som påminner om bokbål. Vi har blivit vana vid att klassiska dramer behandlas utan respekt. Tur att vi ännu inte erfarit en sådan misshandel av den klassiska musiken. Inte kan vi väl tänka oss att man bränner upp partitur av Bach?

Med påsken kommer förnyelsen, som sagt! Jag ska sluta se bakåt på ett surmulet sätt. Kommentaren om Stormen blir förhoppningsvis det sista gnälliga inlägget från mig. Istället för dystra syner ska jag försöka mig på att fokusera på ljusglimtarna. Låter svårt, eller hur?

tisdag 11 mars 2008

Tranan är kommen. Varför dröjer staren?

Sedan flera dagar tycker jag mig ha hört starens sång. Igår såg jag en liten starflock. Tre fåglar! Löjligt liten flock, inte minst för att vara starar. Var det verkligen starar jag såg?

Förra året visade sig stararna den 6 mars, här på Åsen. Idag är det den 11:e, och jag kan inte med säkerhet säga att jag hört, eller sett staren. Ska det vara så svårt att känna igen denna välbekanta fågel?

Stararna kommer i stora flockar. De bosätter sig i alla skrymslen och vrån. Husen här räcker inte till! När de väl kommer, då blir det liv i bygget. Och jag kommer inte behöva fundera över om staren kommit eller ej. Skönt! Tranorna har jag redan hört, och sett. Inget tvivel över det!

lördag 8 mars 2008

Schimmelpfennig tuktad på scenen

Med sin pjäs 24 timmar Berlin gestaltar Roland Schimmelpfennig ett dygns mänskligt liv på Greifswaldstrasse. Rollfigurerna är skissartat tecknade, som fångade i ögonblicksbilder. Perspektivet är hela tiden gatan och det som utspelar sig där, eller i grannskapet.

Berättelsen knyter an till en fotoaffär, där en stationär kamera utlöses automatiskt var tjugonde minut. Vad kameran fångar är tillfälligheter, eller ödesbestämda händelser? Hur som helst, de många figurerna vi möter återkommer i bilderna, och deras förehavanden vävs in i en 24-timmars cykel. Huvudpersonen får i en dröm veta att han bara har ett dygn kvar att leva, och att han ska se upp för en lång kvinna. Det sista dygnet i huvudpersonens liv kretsar kring drömmen, och mycket riktigt han möter den långa kvinnan, som sen tar livet av honom.

Publiken får till skänks fragment, delar, inte helheter. Det är pjäsens sköra punkt. Gärna fragment, men pjäsen bjuder inte in till nyanser, fördjupning. Det blir upp till iscensättningen att fördjupa, dröja kvar. Men uppsättningen bjuder dessvärre på motsatsen. Pjäsen känns ännu tunnare genom att iscensättningen lägger kraften på koreografin. Valören i orden, och språkglädjen försummas. Av skådespelarnas arbete och fördjupning blir det inte mycket av.

Det känns som om Schimmelpfennigs teaterstycke tuktas, och blir en slags dansuppvisning. Pjäsen görs orättvist ytlig. Iscensättningen uppehåller sig inte ett ögonblick vid att den dödsdömde skulle kunna uppleva ångest eller en existentiell kris under sina sista timmar. Föreställningen bjuder på många roliga gubbar, töntiga kvinnor. Man skrattar oftast åt, sällan med figurerna. Schimmelpfennigs pjäs hade vunnit på en medkännande gestaltning.

24 timmar Berlin i Riksteaterns uppsättning, som jag såg på Inkonst i Malmö i förrgår, är en framgångsrikt visualiserad föreställning, genom scenografin och koreografin. Men skådespelarnas arbete reduceras, de blir koreograferade dockor. Trist, när orden betyder så lite.

Okunskap bakom Muhammedteckningarna

I en aktuell intervju för Danmarks Radio kommenterar USA:s tidigare utrikesminister, Madeleine Albright, Jyllandspostens publicering av ”Muhammedteckningarna”. Hennes hållning är starkt kritisk. Albright betonar sambandet mellan frihet och ansvar. Med yttrandefriheten följer ansvaret, att inte skada andra. Särskilt känsligt, och viktigt, är det när det handlar om värderingsfrågor, frågor om identitet, ideal och religion.

Publiceringen av de danska muhammedteckningarna var en ansvarslös handling, enligt Albright. Publiceringen visade även en allvarlig brist på kunskap om vad religion kan betyda i människor liv. Under sin tid som utrikesminister tog hon flera initiativ för att öka sin egen och sina medarbetares kunskap om islam. Hennes intresse för frågor som rör religion och politik har också gestaltas i form av boken ”The Mighty And the Almighty”.

Madeleine Albright var två år när hennes familj tvingades fly 1939, från dåvarande Tjeckoslovakien. Nazitysklands expansion omöjliggjorde för hennes föräldrar, och andra politiker, att stanna kvar i Prag. Albright är katolik, men släkten i Tjeckoslovakien var judar. De flesta av dem dog i Förintelsen.

Madeleine Albright sammansatta bakgrund, europé och amerikan, katolik bland judar gör att hon har erfarenheter och utgångspunkter som är riktigt intressanta, inte minst i frågor som rör religion och politik. Numera arbetar Albright som konsult. Hennes råd till investerare går ut på att de måste skaffa sig kompetens i politik, religion och historia för att klara av tillvaron i en globaliserad ekonomi.

onsdag 5 mars 2008

Vad vill våren med USA?

Delstatsvalen i USA igår avgjorde bara republikanernas kandidatur. McCain är nu ende republikanske kandidaten till presidentposten. Clintons strategiskt viktiga vinster i Texas och Ohio gör att kampen mellan henne och Obama är fortsatt jämn. Men Obama leder i delegater räknat.

Ovissheten kring valet av president, som har sin slutfas sent i höst, är som spirandet och försöken till blomstring i en trädgård. Händelser i media och opinionssvängningarna är som temperaturskiften och vindförhållanden bland buskar och träd. Presidentkandidaterna och väljarna sår nu, det de ska skörda i höst. Opinionstrycket och vallöftena är att likna vid sådden.

Vad månne kommer den nya presidentens större beslut att betyda, för amerikanerna, för resten av världens medborgare? Mycket eller ingenting? Kan det vara så att handlingsutrymmet för en amerikansk president är mer begränsat än vad vi tror? Att den verkliga makten ligger någon annanstans? Att besluten om krig, diplomatiska sanktioner, frihandel eller tullskatt fattas av aktörer som inte syns, som ingen synar?

De starka kampanjvindarna i amerikanska presidentvalet, rycker med de mest klartänka bedömarna (även i Sverige) och får de att låta som experter på trav och galopp. Det gör att osäkerheten tilltar. Vädrets makter är också svårtydbara. Väder, vind och politik! Vad vill våren? Med USA? Med oss alla? Det är som att stå vid ett vägskäl, där skyltningen är för gammal, eller pekar åt fel håll.

tisdag 4 mars 2008

Clinton, Obama & McCain förlitar sig på folkets mandat, och på bönens styrka

Den amerikanska konstitutionen innebär att muren mellan religion och politik restes högre i USA än i Europa. Ändå är frågor om religiös tro avsevärt mer närvarande i en amerikansk valkampanj än i en europeisk. Clinton, Obama och McMacin får, gång efter annan, tillfällen att beskriva hur deras tro gestaltar sig, och hur de uppfattar relationen mellan religion och politik.

De tre kandidaterna tycks vara eniga i att tron har ett direkt inflytande på politiska beslut, samtidigt nämner de förstås betydelsen av andra utgångspunkter än religiösa. Hur som helst, tron i amerikansk politik (och på många håll i västvärlden) är inte primärt en privatsak. I ett nordeuropeiskt sammanhang är det norm att förpassa trosfrågor till den privata sfären. Men med den stora migrationen kommer det förhållandet sannolikt att ändras, och det ganska snart.

Tänkvärt är att muslimerna i USA assimilerat sig bättre än de gjort i Europa. Skiljandet kyrka och stat har sin del av förklaringen. En ytterligare orsak kan vara de religiösa samfundens starka lokala förankring. Mångfalden har tillåtits växa, och därigenom vitaliserat såväl samhälle som de enskilda samfunden. De religiösa organisationerna representerar stora och handlikraftiga grupper. Skäl nog för Clinton, Obama och McCain att genomföra ”trosresor” i delstaterna inför de stundande valen.

Clinton, Obama och McCain har vid åtskilliga tillfällen talat om sin tro, och de har gjort det frikostigt, möjligen med undantag av Clinton. Alla tre säger att de kommer, i sin maktutövning, att förlita sig på det amerikanska folkets mandat och på bönens styrka. I presidentämbetet ser de ett stort personligt ansvar, där inte bara folket dömer de i ett kommande val, utan där även Gud svarar på den politik de genomför.

måndag 3 mars 2008

Ska snön falla över McCains spirande kandidatur?

Den lyriska stämningen över vårens återkomst stillnades betydligt under eftermiddagen. Snö, tunga handflatstora flingor la sig över huset, gården, vägen. Åsen täcktes på bara en timme (åtminstone området mellan Huaröd och Lillehem). Sen tidig eftermiddag har himmeln bjudit på mer snö än vi sammantaget sett under hela vintern. Igår greps jag av vårrus, och besjöng krokusarnas stolta spiror. Idag är förvissa magnolian i blommande vitt, men vit i betydelsen vinter, is och snö. Det är väl så våren ska vara! Skiftande!

I morgon är det viktiga delstatsval i USA. Särskilt avgörande är det för demokraternas kandidater Hillary Clinton och Barack Obama. John McCain kan känna sig trygg som republikanernas presidentkandidat. Men å andra sidan, inte bara vädret spelar oss ett spratt! Ombytligheten och omslagen i politikens värld har mer än en gång gäckat förståsigpåarna. Vi får väl se om det råder oförutsägbart marsväder i Texas och Ohio imorgon.

Prins Harry - en kunglighet i tiden!

Den engelske prinsen Harry har återvänt hem efter tio veckors tjänstgöring vid fronten i Afghanistan. Prinsen har, som en soldat bland andra, erfarenhet av det vardagliga och utsatta livet i en militär utpost, i en intensiv krigszon. Kriget mot talibanerna och terrorismen är en angelägenhet för alla som värnar demokrati och mänskliga rättigheter. Utländska trupper finns i Afghanistan på ett FN-mandat. Soldater i fält (även svenska!), särskilt när de är utomlands, behöver känna stöd och omtanke från den regering, det land som sänt ut dem i krig.

Min grundhållning till militär intervention för att lösa konflikter är, milt sagt, kritisk. Mina politiska ideal präglas i hög grad av pacifism. Bruket av våld, är i sig ett allvarligt misslyckande. Men där politiken inte räcker till, kan militära medel vara nödvändiga. Detta sagt, med djup misstro mot våldsanvändning, politiskt motiverad eller ej. Kampen mot terrorismen, som nu förs med vapen i Afghanistan och med FN-mandat är moraliskt försvarbart.

Prins Harry är en av det Förenade Kungadömets främsta företrädare. I likhet med andra kungahus, har även den engelska kungliga familjen starka band till militären, och då tänker jag inte i första hand på ordnar och medaljer som visas fram vid högtidliga tillfällen.

Med sin närvaro i det krigsdrabbade Afghanistan visade prinsen trohet mot demokratiska ideal, och solidaritet med ett utsatt folk. Att dela vardagen med soldater vid fronten, gav prinsen och oss andra, viktiga påminnelser om de fasor ett krig inrymmer. Prins Harry använde sin kungliga glans för att belysa en vardag som vi helst vill ska förbli i skuggan.

Men prins Harry tvingade sig själv, och oss, att se våldet och döden i vitögat, människor skadas och mördas i krig. Det får inte glömmas! Kungligheter har en viktig roll att spela bortom de kungliga gemaken, bortom fest och gala, bortom invigningar och idrottsevenemang. Heder åt prins Harry!

söndag 2 mars 2008

Vid foten av vår unga ek

Vid foten av vår unga ek spirar nu krokusarna. Ekens knoppar växer försiktigt, och bjuder på trädgårdens sista lövsprickning innan sommaren. Krokusarna och snödropparna är redan ovan jord för att signalera vårens genombrott. Vårens första blommor, och ekens sena utveckling av löven ramar in en spännande tid i trädgården. Nu kommer det dagligen att ske något nytt. Den ena dagen blir inte den andra lik, och det blir synbart (och vackert)!

Min son och jag räddade eken från Eons motorsågar för ett och ett halvt år sen. Huruvida trädet skulle klara flyttningen var en öppen fråga. Dagarna gick, veckorna försvann innan vi någon gång i maj (tror jag) kunde vara säkra på att eken skulle överleva, klara sig och förhoppningsvis trivas på sin nya plats, mitt på gräsmattan.

Eken, fullt utvecklat, blir ett vårdträd. Stort och tryggt! Under grenarna och löven kommer det växa fram en skön plats att söka skugga i. Stammen, barken kommer att ta emot trötta ryggars tyngd. Kronan kommer att växa över flaggstångens topp, och bli det första synliga tecknet på att man närmar sig vårt hus.

Till dess dröjer det förstås många år. Men fantasin och förhoppningarna skenar lätt iväg, när man dröjer kvar vid vårens tidiga blommor, när man stirrar ner på krokusen, och anar dess växande, när man stryker handen på den klena, men livskraftiga ekens stam. Riktigt säker på att våren är etablerad, till fullo, kommer jag att känna den dag då, min sons och min ek, öppnar knopparna, och talat om för oss alla att nu, nu är vi redo för sommaren.
Bloggtoppen.se

View My Stats