onsdag 31 december 2008

Grått, vitt, brunt och svart i en oändlig och vacker variation

Minus 8,3 grader visade termometern som lägsta nivå i natt. Rimfrosten klädde buskage och träd i finaste skrud. Vitt, och i slör, som en brud inför vigselakten, så såg skogen ut i morse.

För min del blev det ingen promenad idag. Min hustru gick ändå. Hon gick gamla långrundan, den över Slätteberga och förbi avtagsvägen till Bökestorp. Den som är bekant med den lokala geografin kan snabbt räkna ut att vi befinner oss någonstans mellan Huaröd och Degeberga. En vacker del av Skåne.

Linderödsåsen sträcker sig från Hörby till Stenshuvud och havet. Åsryggen vilar i nordvästlig riktning, med en nästan omärklig lutning på västsidan. Mot ost stupar det, ganska brant på vissa ställen. Det är här landskapsdramatiken finns, och skönheten. Havet inom synhåll, kontrasten mellan slätt och ås, och skillnaden mellan temperaturzoner. Det sägs att differensen kan slå på 2 grader celsius mellan Degeberga och Huaröd.

Vårskogen är vacker. Jag tänker på nyutslagna bokar. Vinterskogen är också vacker. Rimfrosten gör sitt, skapar enhet och variation på ett gudomligt sätt. Grått, vitt, brunt och svart kan, i de kombinationer jag ser från fönstret idag, vara nog så sköna att beskåda. Grantopparna, de nakna lövträdsgrenarna, ja, alla former och nyanser som bjuds ger mig en syn jag kan dröja vid, hur länge som helst.

måndag 29 december 2008

Om Eric M. Nilsson, Halal-TV och ordet "viktigast"

Viktigt, viktigare, viktigast! är namnet på en TV-dokumentär av Eric M. Nilsson. Min fru och jag har i julklapp, till oss själva, köp en dvd-box med dokumentärfilmer av just Eric M. Nilsson. Dokumentären vi såg här om kvällen gjordes i mitten av 60-talet, och är i högsta grad relevant idag. Nilsson filmade i nordafrika, i Tunisien närmare bestämt. Svenskt biståndsarbete hade väckt hans intresse, särskilt glappet mellan givarna och dem som tar emot biståndet.

Gång efter annan tvingas nordafrikanerna in i tankemodeller och arbetssätt som är sprungna ur snäva svenska förhållanden. De lokala kulturella utgångspunkterna struntar man i. Resultatet blir förstås alienation, misstro och negativa attityder. Misslyckandena avlöser varandra. Nordafrikanerna lyckas inte genomföra uppgifter som för oss ter sig enkla, otroligt simpla. Gissa om biståndstagarna känner sig odugliga?

Skillnaden i förhållningssätt och attityder har nog inte ändrats nämnvärt sedan 60-talet. De ohämmade attackerna på de unga kvinnorna i Halal-TV är talande. Vi tvingas, kanske till och med mer än tidigare, dras med polerad rasism på diverse kultursidor.

Förtryck i namn av bistånd, utbildning. Det riktiga är att mötas som likvärdiga parter, där båda har något att lära av varandra. Analfabeten kan vara en källa till kunskap även om hon/han inte kan läsa eller skriva. Den troende kan lära ateisten något, och tvärtom förstås. Utan olikheterna försvinner de mänskliga dragen.

I Eric M. Nilssons film får en nordafrikan frågan; Vad är det viktigaste i livet? Personen verkligen arbetar med frågan men måste replikera: Jag förstår inte ordet ”viktigast”. Frågeställaren upprepar orden. Åter igen säger personen, under generad vånda, att han inte förstår frågan. Men Nilsson är påstridig, och till sist svarar mannen med ett ursäktande leende, att göra det GODA är det viktigaste.

söndag 28 december 2008

2009 - ett år med god musik på Kaffebaren, och med bönor i trädgårdslandet

Årskrönikorna duggar tätt. Vad var bäst eller sämst med året 2008? Dramatiken på Wall Street i New York och den medföjande finanskrisen nämns, begripligt nog, som årets mest drabbande händelse. På Möllan och på Åsen, vad har hänt där under det gågna året?

Besöken på Kaffebaren var fler än tidigare, och jag har lärt känna nya människor på mitt stamställe vid Möllevångstorget. På Åsen hade vi en fantastisk svamphöst. Karl-Johan och andra soppar fann vi i mängder. De är inte mindre goda nu, efter att vi torkat dem.

På den negativa sidan vill jag nog nämna att musiken på Kaffebar var av alltför skiftande kvalitetet, för mycket av nonsensmusik, helt enkelt. Hoppas att min specialdesignade cd spelas under 2009. På Åsen var den svåra torkan den besvärande prövningen. Grödorna fick inte nog med vatten. Torkan var så omfattande att vår stora brunn sinade.

Inför 2009 hoppas jag på fler och inspirerande reflektioner under mina fikastunder på Kaffebaren. Vad gäller livet på Åsen, ser jag gärna att det nya året bjuder på ett rikt fågelliv (ex. den underbara upplevelsen, synen och ljudet av tranor som anländer). Jag hoppas att vi nästa år odlar bönor.

För världen i stort önskar jag att den ekonomiska krisen leder till tillväxt, och en fördelning som kommer jordens fattiga till godo. Hur det ska gå till? Vet ej! Men vägen till framgång bygger på samarbeten över gränser av olika slag, till och med i så små verkligheter som den på Möllan.

Också i den lantliga vardagen på Åsen blir det bäst om man är öppen för andras önskemål och behov. Samarbete är A och O, annars uppstår ingen god musik, och bönorna blir varken sådda eller skördade.

tisdag 23 december 2008

Inget grishuvud, inga grisfötter - men god mumma!

Nötskrikor, ett par, besöker nu dagligen ”Klubbhuset”. Kråkfåglarna skrämmer iväg mesarna. Men de är ändå välkomna till fågelbordet. Det är första gången vi ser nötskrikor hos oss. Imorgon väntas temperaturen sjunka ganska ordentligt. Det brukar innebära att vi får sällsynta fåglar som gäster.

Vi är igång med att fira jul för tredje gången här på Åsen. Från mitten av november, den 21 närmare bestämt, fyller jag fågelborden med frön, och fäster talgbollarna vid Gammelhuset. Fågelmatningen håller på till mitten av april, exakt till den 13. Barnens födelsedagar inleder och avslutar säsongen.

Skinkan vi hämtade i Degeberga är tillagad, den doftar gott och ser inbjudande ut. Förra året stod ett grishuvud på julbordet. Köttet passade utomordentligt väl till rödbetssoppan. Men, eftersom entusiasmen, i familjen och bland gästerna, var begränsad står vi över grishuvudet i år.

Istället hoppades jag på grisfötter (som jag verkligen längtat efter). När vi var hos slaktaren var min hunger så akut att jag var upptagen av utbudet av korv och annat gott. Hungern syntes i mina ögon. Slaktaren förbarmade sig över mig. Han bjöd på rökt korv och sidfläsk. Provsmakandet gjorde att grisfötterna glömdes bort, av mig. Men inte av min hustru, som registrerade grisfötterna och ändå nonchalerade denna delikatess. Enligt henne är grisfötter för fet mat för mig (kolosterolnivån har varit för hög, men det var förra året).

Trots frånvaron av ”godiset” är jag tillfreds med det som vankas på julafton, och juldagen. Gott blir det! Och goda drycker ska vi ha. Jag har provat mig fram för att finna den rätta mummablandningen, och funnit den. Gör så här: Krossa några kardemummafrön (5-7 st) i en mortel. Häll över fröna i en 1 dl god gin, låt det ligga i en halvtimme för att dra. Ur kylan tas två flaskor julöl och två kalla flaskor porter. Blanda alltsammans i en vacker bringare. Servera!

torsdag 18 december 2008

Även i svärtan finns ljuset

Får vi en vit jul? Jag är barnslig nog att ställa mig den frågan, varje år. Frågan ställs naturligtvis med förväntningar om massor av snö, och om stilla klarblå dagar. Med snön kommer det reflekterade ljuset, och med ljuset ett välbefinnande. Leenden spricker då upp i annars trötta och mindre glada ansikten, utan annat skäl än upplevelsen av iskristallerna som seglar ner mot marken. Ljuset betyder mycket. Allt, om det också innefattar människors inre verklighet.

I min familjs omedelbara närhet finns människor som slagits till marken av olyckor, den slags man absolut inte vill ska inträffa. I det perspektivet känns det än viktigare, utan att nonchalera de drabbades smärta, att påminna sig om ljuset som finns trots mörkret.

I London, på Tate, ställer man ut målningar av Rothko. En för mig okänd konstnär, innan jag för en kort tid sen hörde om honom på radio. Man talade om Rothko som en av det förra seklets största målare, jämbördig Picasso. Ett tema i Rothkos måleri är mötet mellan olika grader av svärta, exempelvis målningar med titlar som En svart kvadrat på svart botten. Vill man kan man nog uppleva humor i hans arbeten (skulle tro att Rothko hade humor samtidigt som han var allvarlig).

Jag tillåter mig att dra slutsaten, att även i svärtan finns det ljus.

onsdag 17 december 2008

Ostron, bläckfisk och en glad gris - Nu är det Jul!

Lagom till jul (om idag en vecka) fokuserar media på grisarnas välbefinnande. Reportrar i radio och TV ger oss berättelser om stressade djur, om deras magsår, om om blödande öppningar i huden, om smuts och blod. Frågor om djurens villkor är viktiga. Djurplågeri är vidrigt! Att sörja för djurens bästa måste vara viktigt året om. Det blir snaskigt, och till grisarnas nackdel när media bedriver sensationsjournalistik. Ett uppsåt som kunde bli bra blir istället ytligt och vulgärt.

Julskinkan på vårt bord kommer från en gris som levt i det fria, och haft det bra. För oss är det viktigt. Att köttet smakar bättre är också det välkommet. Kött äter vi i vår familj först på juldagen. Julaftonen går i fiskens och skaldjurens tecken. Bläckfisk, sill, ostron och annat gott finns på vårt bord, och dricka förstås. I år ska jag göra björnbärslikör (slånbärsbuskarna bjöd inte på några bär alls i år). Konstigt? Antagligen berodde det på ett frostangrepp. Björnbären har legat i vodkan länge, för länge tror jag. Vi får se.

På lördag hämtar vi skinkan i Degeberga. Kanske borde vi passa på att åka till Buhres i Kivik för att köpa inläggningssill? Till min överraskning fick jag till det med tre inläggningar förra året. Den med lime var kanske bäst? Det är dags för mig att göra mumma, kom jag plötsligt på. Jag har tänkt på det under flera år. Nu slår jag till!

Men våra gäster vill ha glögg. Jag gillar inte glögg. Glöggen man bjuds på är ofta för sött. Jag ska försöka bjuda på en torrare variant. Jag måste göra glöggen med glädje, annars blir den inte god. En glad gris är ju godare, eller hur?

tisdag 16 december 2008

Omvälvande när dottern flyttar hemifrån, och när marken skälver

Morgonens jordskalv var lika stark som skalvet min fru och jag upplevde vid sjön Bled i Slovenien för några år sedan. Vi satt på en uteservering. Bord, tallrikar, glas, bestick och stolar började vibrera, snart skakade allt sammans.

Serveringspersonalen rörde sig, som på ett bestämt kommando, i samma riktning. Gemensamt, utan att tala med gästerna, försvann de ut på gatan, på tryggt avstånd från fallande tak eller träd. Min fru och jag satt förstås frågande. Aldrig hade vi varit med om en jordbävning. Skakningarna, trodde vi först, berodde på förbipasserande lastbilar. Så var det inte. Inte heller i morse i Malmö.

Som en långsam muskelrörelse på ett ofantligt stor djur, så kändes skalvet. Sängen flyttades några centimeter från väggen. Bilderna på hyllorna skakade. Min tidigare erfarenhet gjorde att jag registrerade händelsen som en jordbävning. För säkerhets skull gick jag till fönstret. Jag ville se huruvida det ändå var en lastbil som passerade huset.

Morgonen var, med skalvet, ovanlig och omvälvande. Omvälvande för oss är också att vår dotter flyttat hemifrån. Inget av barnen bor längre hemma! Ovant känns det. Saknaden är nära, men också glädjen över barnens förmåga att forma sina liv.

Pressklipp:”Såväl på danska som svenska sidan Öresund kunde de boende på tisdagsmorgonen känna skakningarna från en jordbävning. Skalvet mätte runt 4,7 på Richterskalan och är bland de kraftigaste i Danmark och Sverige på över ett sekel. Jordbävningen, som inträffade 06.20 på morgonen, beräknas ha haft sitt epicentrum på svenska sidan, ett antal mil öster om Malmö. Såväl på norra Själland som på Bornholm kunde skakningarna kännas i marken.

Framförallt i höga byggnader gav skalvet upphov till rejäla skakningar. Sørine Wredstrøm bor på nionde våningen på Vesterbro i Köpenhamn. ”Jag trodde att det antingen var de ovanför som hade otroligt vilt sex eller att någon bombat byggnaden”, skriver hon på Politikens nätupplaga. Bland de värst drabbade är kanske Sara Wikström som bor högst upp i 190 meter höga skyskrapan Turning Torso i Malmö.

- Sängen hoppade vilt. Min första tanke var att det var fönstertvättmaskinen som var i gång, men det skakade alldeles för mycket för att det skulle vara den, säger hon till Sydsvenskan.” (Nytt från Öresund)

torsdag 11 december 2008

Gratis tågresa över bron

Fysiskt genomgår Malmö stora förändringar. Västra hamnen och Hyllie är tydliga exempel på byggprojekt som ändrar Malmös utseende och inre liv. Det pågående arbetet med Citytunneln präglar stan på sina håll, men mest under jord. En av stationerna kommer att etableras ett stenkast från Möllevångstorget.

Öresundsbrons betydelse för Malmö kan inte underskattas, trafiken över bron bidrar till att fler människor träffas. Det är bra, för ekonomin, för det sociala och kulturella livet. Med Citytunneln får vi kanhända inte samma påtagliga förändring, men likväl kommer mycket att vara annorlunda. Intensiteten i resandet över Sundet kommer att öka. Det är bra, det med. Det blir kortare och snabbare till mötesplatserna.

Ännu bättre blir det förstås den dagen då alla boende i Öresundsregionen har råd att ta sig över till andra sidan. Gärna billigare överfart för bilar, men hellre riktigt billigt eller gratis för tågresenärena.

onsdag 10 december 2008

Anita/Tage Tosa/Valfrid

Var finns ”byorginalen” nuförtiden? Uteliggaren Bävern är en av dem jag nämast kommer i tanke om. När vi bodde på Kungsgatan hade vi honom nästan som granne. Ofta såg vi Bävern släpa runt på papperskassar och plastpåsar. Vi mötte honom i kvartersbutiken, när han pantade flaskor. Aldrig sa han ett ord.

Han har mer än ett ”smeknamn”. Polisen kallar honom för Mister Q, hos oss heter han som sagt Bävern (i betydelsen samlaren, byggaren). Många gånger har vi funderat över hans bakgrund, och över varför han hamnat så där vid sidan om ett normalt malmöliv. Förklaringarna är säkert flera. Hemlösheten frågor ryms inte i ett enkelt svar. Men en sak är säker. Människor som lever ett liv utanför ramen, som exempelvis Bävern, får inte gömmas bort. I utanförskapet påminner han oss alla om att liv kan levas på många olika sätt.

Uteliggarna är smutsiga, de äger ingenting, de bidrar inte till bruttonationalprodukten, men ändå är de lika mycket värda som någon av oss andra.

Var finns byorginalen, de unika människorna, de som bryter med det vi uppfattar som normalt? Svaret måste bli att de finns överallt. Var och en är ett original på sitt sätt. Men det är klart, få av oss utmanar konvetionerna så som Bävern gör. Eller som Tage Tosa, eller som han själv hellre ville kallas Anita, gjorde. Han riktiga namn var Valfrid. För några decennier sedan var han välkänd person på Malmös gator, iklädd lösbröst och kvinnokläder. I all sitt annorlundaskap var han också medlem i det främlingsfientliga Skånepartiet. Politisk tillhörighet säger lite om en människa. Att visa sin sårbarhet, som Anita/Tage Tosa/Valfrid gjorde säger så mycket mer.

tisdag 9 december 2008

Barnfattigdomen är störst i Malmö

Två yngre människor kom i samtal på Kaffebaren i morse. Hon berättade för honom om en förestående resa, på uppdrag av SIDA, till centralamerika för att arbeta med fattiga människors vatenförsörjning. Han hade varit i området förut, och talade om kontakter hon skulle få nytta av.

Var tredje människa på jorden saknar rent vatten. För mig är det den största miljöfrågan. Den överskuggar exempelvis frågan om kreaturen och deras utsläpp av naturliga gaser. Det finns de som påstår att kornas fisande bidrar väsentligt till klimatförändringen. Det finns även andra frågor, som i sig är viktiga, men som i ett akut sammanhang ter sig ohjälpligt självupptagna, och typiska för den rika i-världen, som har en omistlig förmåga att blanda om korten till sin egen omedelbara fördel.

Fattigdomen, finns alldeles inpå oss. Även den frågan lyckas vårt "upplysta" samhälle lägga i mörker. Under mina åtta år i kommunfullmäktige försökte jag återkommande ta upp frågan om fattiga barns situation i stan. Malmö toppade listan år efter år, sedan 1991 om man räknade i stadsdelar. Enligt Rädda barnen, så låg Malmö etta, tvåa och trea på den sorgliga listan. Och gör det sannolikt också idag.

Barnfattigdomen i Danmark aktualiseras i en rapport. Pressklipp: Antalet barn som lever i fattigdom har ökat de senaste åren. I varje dansk skolklass finns statistiskt sett ett barn med föräldrar som inte har råd till det som de flesta räknar som basala saker.

Barn till fattiga föräldrar har sällan möjlighet att utöva någon idrott, bjuda kompisarna på födelsedagskalas och kan i princip aldrig åka på semester.

Mellan 2002 och 2006 ökade antallet fattiga barn med 9.000, vilket i dagsläget innebär att 59.000 danska barn lever i fattigdom. Det visar ny statistik från Det Nationale Forskningscenter for Velfærd (SFI).

-- Det väcker förvåning och förargelse att vi ska behöva uppleva detta i ett så rikt land som Danmark. Det är direkt obehagligt att tänka på, säger Preben Brandt som är ordförande i Rådet for Socialt Udsatte till metroxpress.dk.

Enligt honom råder det inga tvivel om att regeringens tak för kontanthjälpen till utsatta människor är en av orsakerna till att antalet fattiga barn har stigit. Även forskaren Mette Deding på SFI tror att kontanthjälpsreglerna är en bidragande faktor.

-- Men hur mycket det betyder vet vi inte ännu. Det ska ytterligare analyser kartlägga, säger Mette Deding till metroxpress.dk. Nytt från Öresund

måndag 8 december 2008

Maglehem - 14 konstnärers plats på jorden

Aoseum i Århus visar en samlingsutställning med 14 konstnärer som är verksamma i Maglehem. Konstnärerna är porträtterade på svartvita foton. Deras verk återges i ett bildspel. Fotografierna öppnar in till ansikten som har något att berätta. Ansikten som fångar ens intresse, som lockar en att vilja se efter noggrannare. Frågorna kommer nästan omedelbart. Hennes blick är upprorisk, varför? Han ser övergiven ut, vem väntar han på?

Fotografierna är så starka att man glömmer bort att koppla porträtten till något av de verk som visas i bildspelet. Att sjunka in i vart och ett av fotografierna varken orkar man, eller hinner uppleva under en vernissage. Bilderna med korta intevjutexter finns i bokform, och det innebär att man kan fördjupa sig i konstnärerena när man själv önskar. Förutom bildspelet och porträtten visas trailern ”Maglehem – en plats på jorden”, en film av en ung filmare, som bor strax utanför Maglehem. Trailern bygger på besök hos de 14 konstnärerna. Den korta sekvensen gav mersmak.

Apropå smaker så fick jag även denna helg tillfälle att avnjuta en av min frus underbart goda äppelkakor. Nötter, mandlar och valnötter i generösa mängder täcker en kaka, som enligt min fru, gjorts på enklaste vis och i all hast. Äpplena? Från Östra Sönnarslöv förstås.

torsdag 4 december 2008

Humor med dans, om jag får be!

Oslipat, en klubb för stå-uppkomik, bjöd igår kväll på en rolig och intressant kväll. För mig var samtliga komiker okända. Men för den månghövdade malmöpubliken var det annorlunda. Några av namnen var tydligen dragplåster, kända från den lokala stå-uppscenen och från TV. Trots min ovana vid levande ståuppare fick jag mig en hel del skratt under kvällen. Bäst tycker jag om den humor som leder till eftertanke, humorn som riktar sig till ens inre skratt.

Det raka gapflabbet ska inte underskattas. Men de skämt och ironier jag bär med mig efter en föreställning som den igår, är den humor som med värme närmar sig människans sårbarhet, hudlöshet. Humorn måste vara empatisk för att verkligen fånga mig som publik. Visst kan jag skratta åt andras tillkortakommanden. Elaka skämt och rå humor är inte främmande för mig. Men det jag gillar bäst, och det jag har inom mig en längre tid är ändå eftertankens humor.

Få av gårdagens komiker gestaltade sina berättelser med kroppen. Det var, kort sagt, bara hjärnan som jobbade, och munnen som rörde sig. Resten av kroppen var som ett stativ. En allvarlig brist i stå-uppkomiken, som vi känner den idag, är att den nästan uteslutande är intellektuell. Mer kropp, tack! Varför inte stå-uppkomik med dans?

onsdag 3 december 2008

Stig in genom portalen!

Tuppen gol i den lilla djurparken vid Kristianstadsgatan. Lantlig ljudbild i stan, trivsamt, på gränsen till idylliskt. Häromdagen kände jag doften av hästspillning från samma plats. Ljuden och dofterna stimulerar fantasin, ger bilder om en svunnen tid. För fyra-fem decennier sedan var det inget ovanligt i synen av en hästdragen vagn på någon av gatorna vid Möllevångstorget. Eller ute på backarna i Kirseberg, där jag växte upp.

Ifrån isbanan, inne på Folkets park, hördes rop och skratt från skridskoåkande barn. Även det ljud som skapar bilder i ens inre, och gör en glad. En kort vandring i dessa kvarter i Malmö, ger upplevelser där tid och minnen blandas. Men inte nog med det, även andra platser än de bekanta vävs in i tankarna, flickorna på isbanan bär slöja och knyter associationerna till fjärran länder.

Att gå in genom den gamla portalen till Folkets park, är som att inträda i en värld som förändrats påtagligt, och det under en relativt kort period. Gatorna här är en del av mig, gator i mitt inre, kanske man kan säga? När jag promenerar på Simrishamnsgatan, möter jag nuet och dåtiden samtidigt, och jag märker hur saker och ting förändrats. Förändringen en del av mig, sedan länge, och ändå stundtals främmande. Hur är det då för dem som i grunden känner sig ovana, obekväma med den mångfald av tillhörigheter som möter oss så naket på gatorna kring Möllevången?

Det är nog allas vår uppgift att bli gränsgångare. Vi måste övervinna våra rädslor för det främmande, och låta oss förvandlas, och våga inträda genom portalen som får oss att lyssna till barnskrik, tuppars golande, kort sagt, våga ta emot en värld som är i vardande.

tisdag 2 december 2008

Morgonragan jag glömde

”Kaffeskivan” är klar och överlämnad som en tidig julklapp till mitt stamcafé vid Möllevångstorget. Baristorna har mig veterligen ännu inte lyssnat på musiken. Jag är naturligtvis nyfiken på deras reaktion, och på hur de andra cafégästerna tar emot cd:n. Musiken jag valt är från länder och kulturer som mina kaffekollegor bör känna igen sig i. CD:n öppnar med en italiensk cha-cha-cha och avslutas med en grekisk blues. Där emellan finns musik från Orienten, Balkan och Afrika.

Mixen är komponerad för att bidra till en förhöjelse av kaffestunden. En god kopp kaffe ska bjuda på en mental resa, på en ögonblickskort visit i en annan värld, in i ett sinnligt universum där smakers och dofters närvaro blir än mer påtaglig och varierande. För den som öppnat sig för en raga vet vad jag åsyftar.

När dagens första kopp kaffe blir som en morgonraga, då är sinnligheten fullkomnad. Men det riktigt fina med ragan är att den bjuder på mer, alltid på något ytterligare, den öppnar upp till en värld som är förmer än den sinnliga. Jag hoppas att min mix har något av den indiska musikens kvaliteter.

”As the term raga itself implies, it should 'coulor' the mind, bring delight, move the listeners and stimulate an emotional response” The Raga Guide, a survey of 74 Hindustan ragas

”It is an open-ended concept” står det i ovan nämnda guide. Mina tankar far till Tjechovs noveller, och hans pjäser. De har öppna slut. Det gillar jag! Raga och Tjechov, storheter och konstnärliga ideal för mig. Som doften från nybryggt kaffe hoppas jag ”Kaffeskivan” ska kittla fantasin, öppna upp för förhoppningar om en bra dag.

Sitaren och tablastrummorna, och bambuflöjten, och sångerskan i den morgonraga jag glömde spela in på cd:n, hör jag i mitt inre på väg från Möllan, där har den satt sig, där ska den kanske förbli?

måndag 1 december 2008

Det finns ingen bistro i Östra Sönnarslöv

Helgens promenad gick till Östra Sönnarslöv. Vi valde att gå en sträcka längs Mjöån, sen in i byn för att fortsätta till Ekdala frukt (här finns godare frukt än i Kivik). Vi köpte Aromaäpplen, och en päronsort jag glömt namnet på.

Byn är vackert sammanhållen runt kyrkan, och längs en byväg till det gamla klostret. Kyrkan, klostret, och känslan av bygemenskap får mig att tänka på småbyar i Frankrike. Arkitekturen är annorlunda här, men närvaron av jord- och lantbruket, livaktigheten i byn får mig att tänka på närheten till Europa. Skillnaderna finns förstås, men är inte särskilt stora. Vi befinner oss onekligen i en europeisk by, inte minst visar inflytandet som manifesterats i kyrkan och klostret det. Men var finns krogen, trattorian, das gasthaus? Efter en liten vandring i skön natur, vill man gärna sätta sig till bords med en flerrätters meny, eller hur?

I väntan på en bistro i Östra Sönnarslöv kan man ju promenera i byns omgivningar. Vackert är det! ”Mjöåns vatten bryter sin väg ned möt slätten i en trång ravin sydväst om Östra Sönnarslövs kyrkby. Området visar en stor koncentration av fornlämningar, främst på åsens sluttningar och i dalgångarna kring de bäckar som avvattnar åsen. Fornlämningarna visar en omfattande bosättning under förhistorisk tid. Flertalet av de övriga fornlämningarna, som stensättningar, en domarring och resta stenar, tillhör i huvudsak järnåldern. Därtill visar sockennamn med ändelsen –löv vårt äldsta ortnamnsskick och utgör belägg för bebyggelse under järnålder.” Länsstyrelsen.

fredag 28 november 2008

I stolen hos Laurentius från Leros

Idag var jag hos Laurentius, min frisör. Hos honom har jag varit kund sen vi flyttade till Malmö. Året var 1989. Nästa år kan vi alltså fira en entreprenör-/kund- och vänskapsrelation som varat i två decennier. Inte en enda gång under denna tid har jag blivit klippt hos någon annan.

Jag trivs med Laurentius och jag accepterar mitt utseende. Det är väl en femton år jag senast hade synpunkter på hur frisyren skulle se ut? Vi utbyter artighetsfraser om klippningen, men i grunden gör Laurentius precis som han vill. Det känns bra!

Man måste ha en hel del att tala med sin frisör om, annars blir det för tråkigt. Laurentius och jag talar jämt om Grekland, grekisk kultur. Så snart Laurentius är ledig åker han till Leros. Själv har jag varit i Athén och på Kykladerna ett flertal gånger, i oftast i EU-sammanhang.

Under årens lopp har jag intresserat mig för de grekiska antika dramerna. I höstas läste jag historikern Herodotos. Nu är det högläsning som gäller och Illiaden. Inte sällan spelar jag rembetika hemma, musik från orienten, i grekisk tappning.

Frisyren är den samma, håret har förstås blivit gråare. Inuti är jag mer mig själv än någonsin. Om man nu kan säga så? Och det kan man! Det mänskliga livet är som en konstverk av Giacommetti, först visionen om en rund och generös kropp (en babyrulltig kropp?), sen blir ens figur allt mer avskalad, bara kärnan finns kvar. Ens egentliga jag. Som hos frisören?

torsdag 27 november 2008

- Tres gentil, Jean!

- Tres gentil, Jean! säger fröken Julie i Strindbergs pjäs. Jean vet att föra sig, provsmaka vin, konversera, och inte minst viktigt, han kan dansa. Julie vill ha roligt på midsommarafton, precis som godsets anställda. Greven, hennes far väntas hem, han kommer när som helst. Det olyckliga äventyret med Jean hinner ta sin början. En sista chans för fröken att välta allt på ända?

- Tres gentil, Jean! och han anstränger sig ytterligare, gör sig till. Är löjlig. Men det tror han inte själv. Nej, han är på väg att lägra grevens dotter. I drömmarnas värld klättrar han, stiger uppåt, når molnen med pannan. Unga grevinnan drömmer om att falla, ner till marken, och sjunka ner i jorden.

Teater Foaje gav Strindbergs kammarspel på Mediegymnasiet i Malmö idag. Kul att uppleva en ung publik. Deras koncentration och kommenterande visade att de levde sig in i pjäsen. Det sexuella spelet hörde man blev för mycket för vissa i publiken, men kvar satt de, ända till slutet. Att spela för ungdomar kan vara som att uppträda på ett marknadstorg. Då måste man vara utåtriktad i sitt sceniska språk. Det gillar jag!

Fröken Julie har iscensatts utifrån många läsarter. I Teater Foajes slutscen är utvecklingen öppen. Publiken får inte del av Julies död. Men det är ju dit den inte längre unga grevinnan vill, hon vill falla, dö. När pjäsen är slut är det fröken som nått sitt mål. Jean hamnar på tukthus för förskingring. Även för mord? Julie skär halsen av sig med hans rakkniv. Hon dör, är redo för graven, hamnar verkligen, i jorden, i en bädd av dynga. - Tres gentil, Jean!

onsdag 26 november 2008

Utan Anna Magnanis Cha Cha Cha är vi förlorade

Nej, nej, nej! Johnny Cash andefattiga musik stör mitt morgonhumör, drar ner stämningen på Kaffebaren, och till och med påverkar smaken i min macchiato. Hellre lyssnar jag på flytande House, eller Balearic Beat (som ju baristan Villata brukar spela) än på Cash sånger. Soul (i någon form), det är vad jag behöver på morgonen.

Eftersom Villata tröttnat på barens egna plattor, ska jag designa en cd, som får bli en tidig julklapp till Kaffebaren. Jag tänker mig en mix, i huvudsak rembetika, musik med ursprung i Smyrna och andra delar av det som en gång utgjorde Grekland, numera Turkiet. Flyktingars musik med andra ord. En slags blues, men med rötter i Bysans och Mellersta Östern. Raffinerad, sorgesam och vacker musik.

Eftersom musiken ska avlyssnas i en lokal som är präglad av italiensk kaffekultur är det på sin plats med lite cha-cha-cha, eller hur? Pier Paolo Pasolinis film Mama Roma öppnar med en fantasisk scen. Anna Magnani, som spelar en prostituerad, deltar i en bröllopsfest. Hon uppträder, sjunger när plötsligt några förrymda griskultingar far runt på golvet, och in mellan stolar och bord. I filmen delar professionella skådespelare utrymmet med amatörer. Emaptin hos regissören gör filmen varm, och förvandlar den tragiska berättelsen till en trots allt hoppfull historia.

I Mama Roma, och i andra filmer från den italienska neorealistiska filmeran, finns en närvaro och en mänsklighet som man sällan upplever inom film- eller scenkonsten idag. Är bluesen, soulen, rembetikan och Anna Magnanis Cha Cha Cha räddningen för vår kultur? Ja, ja, ja!

tisdag 25 november 2008

Naturen är farlig

Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now öppnar med orden ”Shit! When I´m here I want to be back in the jungle, and when I´m in the jungle I want to be here”. För mig är det skönt nog den motsatta upplevelsen som gäller.

När jag är i stan, och rör mig hemmavid, alltså i kvareten runt Möllevångstorget. Då vill jag verkligen vara där, promenera, gå till Kaffebaren, handla mat på torget, kort sagt, finnas till på bara på en ganska liten yta i stan. Ute på landet, på Åsen, trivs jag till den grad att jag nästan inte vill lämna huset, kullarna, skogen. Naturupplevelserna!

Grovt tillyxat kan man säga att min vardag fylls av det bästa av två världar, staden och landsbygden. Landsbygden ger mig känslan av samhörighet, med naturen och med en konkret vardag där man följer årstidernas skiftning i växternas utveckling och i fåglarnas flykt. Men det är klart, det kan bli för mycket naturromantik, för mycket overkligt liv, ett liv för långt från trängseln och kulturkrockarna i stan.

Natur är farligt. Åtminstone när naturdyrkan går över styr, när människor förtingligas och rovdriften på naturen inte känner några gränser. Romantiken gav upphov till dyrkan av naturen på ett våldsamt och religiöst sätt. Exemplen är många inom konsten, dessvärre även inom politiken. Tänk bara på Wagnerdyrkaren Adolf Hitler (som dessutom var vegetarian och hundvän).

”Nazisterne forstod bedre end mange andre at udnytte naturen som en del af den ideologiske selviscenesættelse”. Citatet är hämtat från en recension i Berlingske Tidene apropå utställningen Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige... Han blev i Danmark på Charlottenborg i Köpenhamn.

måndag 24 november 2008

En stressad gås, en avbruten promenad, och ändå en fullkomnad dag

En ensam gås cirklade över oss på Åsen. På vägen till eller från vedboden kunde jag höra hur ensam fågeln var. Gåsen ropade efter de sina. Av flocken varken syntes det eller hördes något. Timmarna gick, och jag kunde konstatera att gåsen envetet fortsatt sin cirkelflygning. En kort stund tycke jag att fågeln, efter att den fått syn på mig, flög i min riktning, som för att kommunicera. Men vad visste jag om flocken? Ingenting! Där stod jag ute på lillgården och fick för sista gången se gåsens flykt, inte bara bort, utan förhoppningsvis till något trevligt. Sin flock kanske?

Kallt men soligt var vädret igår. Vi bestämde oss för en långpromenad. Förbi Villa Bom, ner till Rebbetuaröd och sen hem längs vildsvinshägnet. För säkerhets skull tog vi på oss våra trafikvästar. Det är jakttider så kanhända är jägarna ute i samma skog som vi. Min orangefärgade väst, inköpt för många år sen i Italien (14,75 EUR), och min frus väst (gul) som inhandlats hos Claes Ohlsson (39 SEK). Nu kan man tro att västen jag bär är av Armanisnitt, det är den inte. Dyr var den för att italienarna kan konsten att ta betalt, och för att det var obligatorisk med trafikväst (en per bil) när vi besökte landet för en del år sen.

Vi var väl synliga för eventuella jaktlag där vi gick på ”svampstigen”. Några ensamma småfåglars läten blandades med hundskall. Jaktlagen var i närheten, skallen kom från fler håll. Snart såg vi ett med jägare befolkat jakttorn. Jägaren var iklädd en röd väst. Vi ville inte störa jakten, så för oss var det bara att vända. Hemma satte vi oss i söderläge och njöt av en slät kopp té.

Den stressade gåsen och den avbrutna promenaden var dissonaser som dröjde sig kvar i oss. Men värmen och smaken från téet, de hemmagjorda kakorna och vår samvaro på tu man hand, gjorde att dagen blev fullkomnad på ett bra sätt ändå.

fredag 21 november 2008

Tidens hjul i Malmö Folkets park

I förmiddags samlades solens strålar i pariserhjulets ekrar. Hjulet, varmt och glödande som efter en resa i kosmos, fick min uppmärksamhet och dröjde sig kvar i tanken, och i bilderna som exponerades i hjärnan. Vikingarnas solhjul? Romernas symbol? Hjulet i Indiens flagga? Vad var det jag såg? Inte var det väl bara en maskin, som var avställd för säsongen?

Hjulet har snurrat, och kommer att vara i rörelse igen. Pariserhjulet i Malmö finns i Sveriges äldsta Folkets park. Jag minns inte om hjulet förekommer i Bo Widerbergs berömda film Kvarteret Korpen. Men jag vet att Widerberg först skrev en teaterpjäs, en text som senare blev film. I pjäsen finns en scen som utspelas i Malmö Folkets park.

Tidens hjul? Människor kommer och går. De promenerar i parken. Köper en varm korv. Lyssnar på musik. Pariserhjulet? De åker i korgarna. Några grips av svettning och ångest, är höjdrädda (liksom jag). Andra njuter, av att åka tillsammans med en vän, och av att blicka ut över Möllevångens takåsar.

Under morgontimmarna var himlen klarblå. Solen var generös med ljus och värme. Nu har vi snö överallt. Gräsmattorna blev plötsligt vita. En ny årstid är definitivt här. Vintern har kommit! Pariserhjulet är vitt, i snöyran ser det nästan ut som om hjulet är i gång. Men det är det inte. Det som var i rörelse är nu stilla, som fastfruset, som en snökristall i väntan och vila.

torsdag 20 november 2008

Att ropa efter politikerna om resurser, är att gräva den fria konstens grav

Malmös genomgår en stor förvandling. Den har pågått i drygt tio år. Det verkar som om förändringsprocessen håller i sig. Öresundsbron och Malmö högskola har onekligen betytt och betyder fortfarande mycket för den spännande omvandling staden och regionen upplever. Migrationen och den allt mer påtagliga mångfalden av kulturer, etniciteter och religiös pluralism gör förstås sitt.

Det verkar som om Malmö är på väg att bli en kreativ stad, en plats där inte endast en sanning eller ideologi är får dominera ostört. Nej, den gamla arbetarstaden har inte bara ändrat sin skyline. Befolkningsstrukturen har förändrats (Malmö är numera en relativt ung stad. Näringslivet utvecklas ständigt. Även kulturlivet omvandlas.

Teatergrupper exploderar som svampar ur jorden. Malmö har berikats med många teaterscener. Kvaliteten är självklart skiftande, men experimentscener kan man inte få nog av. Eller kan man?

Institutet har ju diskuterats en hel del. Nu står man utan lokal. Beslutet att göra ”teatergruppen” hemlös är ett uttryck för en snäv uppfattnig om kvantitet och statistik. Kravet om hög publikbeläggning styr kulturpolitiken för hårt (inte bara i Malmö!). Vad som behövs (desperat!) är en idédiskussion om kvalitet, om behovet att på djupet ställa frågan – Vad ska vi med teater (eller konsten över huvud taget) till? Vad är teater?

För få arbetar med de konstnärliga form- och värderingsfrågorna. Idag är det så kallade innehållet/budskapet allt avgörande. Det är, och kan bara vara, fel väg för ett fritt kultur- och konstliv. Konstnärerena får aldrig tjäna någon politisk herre. Och politiken, eller snarare sagt samhället, har mycket att vinna på ett i verklig mening fritt kulturliv.

Men det största problemet finns i den ängslan som styr konstnärerna. Rädslan att avvika från det som är godkänt i den mediala agendan måste motverkas. Det är inga andra än konstnärerena själva som kan ombesörja verklig konstnärlig integritet. Inom konsten måste man ta sig friheten! Den är inget man väntar på ska komma som en gåva från politikerna. Att ropa efter politikerna om resurser, eller ännu värre att längta efter ingripanden från staten, är det samma som att konstatera att den fria konsten är död.

onsdag 19 november 2008

Skuggor som utreder, gör kulturlivet osynligare

Det är halkvarning utfärdad. Minusgrader och blixthalka över hela landet. Speciellt på Åsen är det klokt att byta till vinterdäck. Jag får se upp när kröken efter Önneköp närmar sig. Där, en brant sväng som faller i höjd. Vägen ändrar riktning och man befinner sig plötsligt ett antal meter lägre ner. Pirrig upplevelse, som oftast infinner sig om fredagarna, dessutom i mörker så här års.

Granen står ståtlig på Möllevångstorget, med belysningen på kommer den att sprida ljus och trevnad. Jag hoppas på snön, på ljuset, på julstämningen. Snön gör det dessvärre besvärligt för handlarna på torget. Det är trist. Men några veckor vinterstämning är på sin plats. Hellre snö och kyla, en regn, blåst och kyla!

Mörkret omfamnar allt mer av dygnet. Det är en svår tid, med så mycket mörker. Gnistorna behövs! I form av julgransbelysning, i form av gnistrande snö, och framför allt i form av inspirerande människor, kreativa personer som vågar något, som törs bryta flockmentalitet och på den politiska korrektheten

Allvarligt är det eftersom ängslan tycks vara särskilt stark i kulturlivet. Just där som modet måste vara störst! Man måste våga bryta politikens inflytande över det konstnärliga skapandet. In med konstnärerna – Ut med kulturarbetarna!

”Jag undrar stilla om inte scenkonstbranschen blivit så van vid s-regeringar att den blir lite vilsen när den inte längre får vara politikens ­instrument?” Sanna Rayman, SvD

tisdag 18 november 2008

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav - Imorgon, längtan efter en ursinnig orkan

Där! Där horisontlinjen bryts, där mörknaden liksom växer i diset. Där är det! Det som ser ut som skallen på en jättelik krokodil, med nosen under vattnet, med bara ögonen synliga, och delar av ryggen, och den enorma stjärten, som vilar på land. Våra blickar fångar honom sekunden innan han ska ner i havet. För att försvinna, för att aldrig komma tillbaka. Men kvar är han, som fastfrusen, som en klippa fjättrad i urberget.

På Hanöbuktens strand är det lä, den västliga vinden bjuder bara på små rörelser. Röken från ett vedeldat hus stiger rakt upp, som det ju gör när dagen är klar och vinden har mojnat. Vår promenad leder söderut, ner till Julebodaån, förbi laxar som strandat och blivit mat till måsar och trutar. Vi ser gladorna segla över de vackra tallarna. Vi blickar österut, utan att se ett enda skepp! Det är en stilla dag.

Våra kängbeklädda fötter bär oss mot Haväng, men ögonen är fästa mot sydöst, mot den stora klippan, mot udden som trotsigt brutit den mjuka strandlinjen och erövrat territorium från havet. Vi ser ”krokodilhuvudet”, en lek i vårt inre. Vi ser Stenshuvud, Linderösåsens avslutning. Vi ser berget möta havet.

Sten, klippa och vatten, mycket mer behöver inte en människa för att skapa bilder i sitt inre. Dis och dimma är alltid välkomna medkreatörer. Den osynliga gränsen mellan hav och himmel hjälper fantasin på traven. Avståndet gör förstås sitt, när vassa klippor förvandlas till mjuka kullar.

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav. Imorgon, något annat får vi hoppas. En novemberstorm, östlig med snö. Så vi blir påminda om vår litenhet, och om att vi kan göra det bra för varandra i det lilla, hemma i värmen, invid en vedeldad kamin, en dag då den vita röken från björkveden, inte stiger långsamt och vertikalt, utan genast löses upp av en ursinnig orkan.

måndag 17 november 2008

En hungrig skugga bland drömmar om ungdom, styrka och framgång

Med morgonpigga steg tar jag mig fram på Simrishamnsgatan, på väg till Möllevångstorget och Kaffebaren vid korsningen Ystadgatan/Claesgatan. Strax innan Möllan ser jag den dagliga, tror jag, soptömningen äga rum. Sopbilen fylls med överblivna frukter, grönsaker från Simrishamnsgatans butiker, och med avfall från bostadshusen. Renhållningsarbetarnas effektivitet är robotlik, nästan otäck, de gör vad de ska .Tid till småprat eller skratt, tycks inte finnas.

Arbetarna hämtar tunnorna inifrån gårdarna, de tömmer kartonger och korgar av tunt trä i sopbilens jättelika gap. Maskinen sväljer soporna, och gapar snart efter mer. En bit bort, på samma gata, dit sopbilen och renhållningsarbetarna ännu inte hunnit letar en medelålderskvinna bland matsoporna, bland övermogna, ruttnande frukter och grönsaker.

Hennes klädsel är alldaglig. Till det yttre är det inget som tyder på misär. Kvinnans blick letar vant bland avfallet, fingrarna öppnar lådorna, särar på emballaget och finner det ätbara. Frukter och grönsaker, som inte kan exponeras i en butik, de är missfärgade, de luktar illa, men är tydligen ätbara ändå. Stillsamt, i god tid innan arbetarna kommer för att bära bort soporna avlägsnar sig kvinnan, längs husfasaden, hon viker av mot en tvärgata, försvinner. Kanske till en ny hög med matavfall?

Misären finns här och nu, på platser alldeles inpå oss. Självklart! Den nakna fattigdomen slår mot våra ögon då och då. Men hungern, den intensiva saknaden efter mat är inte lika vanlig att skåda. Vi vet alla att människor lever i stor utsatthet, kroppsligt, mentalt och själsligt. Synen av fattiga och hungriga, som bland sopor söker sin föda, är förstås sorglig. Rent tragiskt är det att vårt samhälle lyckas dölja de utsattas vardag, göra dessa människor till skuggor, tillfälliga bilder i en värld som bländas av visioner om ungdom, styrka och materiell framgång.

torsdag 13 november 2008

I himlen är det blues som gäller! ( I helvetet hör man ABBA ur alla högtalarna)

Var har blueskänslan tagit vägen? Är lallande popmusik det enda som ljuder på uteställen och på krogar? Var finns den enkla sången, där orden betyder något och där det finns lite djup i berättelserna, där medkänslan med andra människor får dominera?

Sångerna jag frågar efter finns i bluesen, i den grekiska rembetikan och på en CD jag för närvarande spelar, oupphörligt. Gruppen kallas Mostar Sevdah Reunion, och skivan A Secret Port. Gruppens tillblivelse har sin bakgrund i den starka viljan att överbrygga avståndet mellan människor, efter det senaste kriget på Balkan.

Texterna är inte så märkvärdiga. De handlar ofta om längtan, och är skrivna på ett ganska rakt sätt, banala helt enkelt. Men framförda med känsla, ja blueskänsla! Musikerna är tekniskt drivna, men det är inte för att visa upp tekniken de spelar, utan för att skapa en mångbottnad upplevelse, en upplevelse där glädje och smärta blandas med humor och sorg. Man blir glad och ledsen samtidigt. Mest glad, eftersom det outtalade budskapet i musiken är att livets motgångar kan fördjupa upplevelsen av att vara människa.

Reggaen och ”världsmusiken” (förutom otaliga verk inom västerländsk och österländsk konstmusik) har många gånger de bottnar jag efterlyser. Reggaen och världsmusiken spelas både här och där, och det är jag tacksam över. Men blueskänslan som fanns i den folkliga musiken på våra breddgrader, var har den tagit vägen? Den musiken behövs, allt som ger utrymme för oss att vara människor behövs. Därför är bluesen viktig. Motsatsen, för mig, är musik som fungerar som psykofarmaka, som skär av alla sorgliga känslor, men även de rikitg glada upplevelserna. Då blir det bara lalla kvar. Typ ABBA!

”Blueslåtars texter handlar ofta om problem eller olycka, framförda i en lösligt berättande stil. Namnet kommer från uttrycket in the blue moods, feeling blue och blue notes som betyder ledsen, sorgsen.” Källa: Wikipedia

Om Rembetikamusikens bakgrund ”Imagine yourself as a refugee. In Asia Minor you may have had a business, a nice home, money, friends, family. But in the slums of Athens all you had was whatever you could carry with you out of Turkey, and your shattered dreams. You went from being in the middle class to being underground in a foreign country that did not particularly want you. Rembetika was the music of these outcasts. The lyrics reflected their surroundings, poverty, pain, drug addiction, police oppression, prison, unrequited love, betrayal and hashish. It was the Greek urban blues”. Matt Barrett

onsdag 12 november 2008

Doften av kaffe och hästskit - på Möllan

”Belle de Boskoop”, visst låter det lite kitschigt? En parfym? Nej, det är namnet på ett gott och vackert äpple. Sorten passar utomordentligt väl i en äppelkaka. Efter sedvanliga macchiaton i Kaffebaren vid Möllevångstorget, gick jag som brukligt, diagonalen över torget till den sminkade damens marknadsstånd. Det är säsong för svenska äpplen (från Kivik i detta fallet). Belle de Boskoop! Gott, och friskt i munnen efter en kopp kaffe.

Villata, barista på Kaffebaren, öppnade morgonen med en Dylanlåt från plattan John Wesley Harding. Soundet gjorde mig glad, själva skivan har jag aldrig riktigt brytt mig om. Men Villata fick mig intresserad igen. Kul med en ung man som får en femtioplusare att upptäcka gamla Dylanspår.

Musiken som fyller öronen på Kaffebaren, när den valts av Villata, är vanligtvis åt det meditiva hållet (Balearic Beat, house och liknande). Musik, som i en ännu mjukare form skulle passa i en bättre lounge på en storflygplats. Idag var det uppochner vända världen. Rolling Stones ”Gimmie Shelter” fyllde lokalen, och jag kom att tänka på plattan ”Get Yer Ya Yas Out” - en av de bästa liveskivorna inom rockmusiken.

Med en påse äpplen i handen gick jag förbi Folkets Park, förbi den delen av parken där djuren finns. En doft av hästspillning fångade mig. Natur! Ingen god lukt, men ändå välkommen. Dofter och smaker kan sätta igång associationer, berättelser som gör att platsen man befinner sig på börjar tala till en.

Jag kom att tänka på de många vagnar som förr drogs av hästar, här vid Möllevångstorget. Här fanns ölkaféer, och massor av kuskar. Dofter av öl och hästskit. Men jag har kvar macchiaton i näsborrarna, och konstaterar att lukten av hästskit också är rik på upplevelser.

tisdag 11 november 2008

Aldrig mer krig!

För några år sen gick min mormor bort. Med henne dog den siste av dem jag kände, som upplevt första världskrigets fasor med sina egna sinnen.

Hennes liv genomlevdes på en och samma ort i Slovenien, och ändå fick hon byta nationalitet fyra gånger. Innan första världskrigets utbrott 1914, var hon undersåte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter Det stora krigets slut (1918) var hon italienare. Efter andra världskriget bodde hon i landet Jugoslavien. Senare, efter kommunismens sammanbrott var hon medborgare i det självständiga Slovenien.

Första världskriget upphörde idag för 90 år sen.I Europa firas slutet av ett krig som i sin massverkan utplånade en hel generation män. Förlusterna vid fronterna var oerhörda. 10 000 man kunde med lätthet gå bort bara under en dag. Fronten vid Isonzofloden (Italien/Slovenien) tog under fyra år 1 000 000 liv. En miljon män! Om slaget vid Isonzo kan man läsa i Ernest Hemingways A Farewell to Arms.

Jag har släktingar både på mödernet och fädernet som deltog i kriget. Vad jag vet var de på samma sida stridslinjen. Det var inte ovanligt, gränsdragningarna var sådana, att slovener kunde stå mot slovener i striderna. Slovener fanns, då som nu också i Italien och Österrike.

Min mormor mindes de massiva bombningarna 1916. Inför en särskilt viktig offensiv lät man artilleriet dundra dag och natt, i fyra dygn. Kanonerna skrämde slag på soldaterna, och på civila. Skövlingen blev enorm. Hus föll samman utan att träffas. Skalven var som jordbävningar. Väggarna skakade i hus långt från fronten. Min mormor bodde i ett av dessa hus. Hon glömde aldrig detonationerna, ljusskenen på himlen, skallret i fönstren, skakningarna i golv och vägger. Hon levde i en tid där många förlorade sina liv, sina älskade. Ropet som då hördes över hela Europa behöver upprepas. - Aldrig mer krig!

måndag 10 november 2008

Kristallnatten – en ödesnatt för judarna, för oss alla!

Igår hedrades offren för Kristallnatten 1938 på många håll, i Sverige och utomlands. Den judiska befolkningen i Tyskland för 70 år sen drabbades av en katastrof, en rasistisk terror som aldrig för glömmas eller förminskas. Antisemitismen i Nazi-Tyskland var ett exempel på bottenlöst moraliskt förfall.

Hat mot judar förekommer även idag. Synagoger och judiska begravningsplatser måste skyddas från vandalism. Judar behöver skydd av vakter när de går till eller från sina religiösa högtider. Situationen är sådan idag, i Sverige och i Malmö. Oacceptabelt!

Rasimens fula tryne visar sig gång efter annan. Även andra folkslag än judar får känna av kränkningar som har att göra med etnicitet. Det är oacceptabelt också det. Men kampen mot antisemisimen får inte komma i skymundan, får inte marginaliseras, allra minst när fokus riktas mot den förfärliga Kristallnatten. När vi hedrar offren för Nazi-terrorn och markerar mot rasimen är vi skyldiga att ägna antisemitismen en särskild tanke. Att, som görs på skilda håll, förvandla Kristallnattsdemonstrationer till allmäna antirasistiska manifestationer är fel. Antisemitismen kommer i bakgrunden. Det är sorgligt! Det är som om vi inget lärt.

”Natten den 9-10 november 1938 brukar kallas kristallnatten. Sitt namn har den fått efter de många fönster som krossades utanför judiska affärer runtom i Tyskland, på order av propagandaminister Goebels. Nazistregimens förevändning var att en från Tyskland utvisad jude hade skjutit en tysk diplomat i Paris den 7 november 1938. Angreppen mot Tysklands judiska befolkning betraktades som "folkvrede", mot vilken de tyska myndigheterna inte ingrep. Staten skyddade våldsverkarna, inte offren. 36 människor dödades. 20 000 judar greps för att skickas till koncentrationsläger. Därtill tvingades judarna i Tyskland att betala en miljard mark i skadestånd.” Källa: Nationalencyklopedin

söndag 9 november 2008

Vassilis Bolonassos och en stadig frukost

Om söndagarna, när jag var yngre, lyssnade jag troget på Godmorgon världen! i P1. Jag ville känna mig uppdaterad på de senaste världshändelserna. Numera är söndagförmiddagarna vigda åt P2 och programmen Alltid på en söndag och Klingan. Lennart Wretlind, programledaren för Klingan, erbjuder ofta ett inspirerande axplock ur den så kallade världsmusiken. Han gör det kunnigt och engagegerat. Många gånger innehåller programmet artister jag vill veta mer om, och då är det spellistan på SR:s hemsida som gäller.

Alltid på en söndag, med Vassilis Bolonassos, ligger mig ännu varmare om hjärtat, mest av den anledningen att jag lyssnar ofta på det som kallas tidig musik. I Bolonassos program ingår alltid Bach, Monteverdi (för sällan), Vivaldi, Couperin och andra storheter inom barocken. Kända kompositörer varvas med, för mig, mindre kända. Det är ett av programmets kvaliteter, man lär sig mer om musiken och om musikerna. Inspelningarna som avnjutes är många gånger ganska färska och ypperliga.

I somras kunde man i Svenska Dagbladet läsa följande om Bolonassos ”Med programmet Alltid på en söndag har han länge visat ett kompromisslöst engagemang för tidig musik. Varje söndagsmorgon klockan 9 välkomnar han sin ”hedersgäst” och förklarar att den tidiga musik som ska fylla de kommande två timmarna är ”ett måste för hälsan, ett näste för själen”.

”Bolonassos presentationsstil tillhör annars den ekonomiska skolan. Mellansnacken är sparsmakade, sakliga, men inte sällan anekdotiska. Programmets huvudsakliga värde ligger främst i spellistorna, som utöver sin historiska avgränsning visar på finess i blandningens nyanser.”

Förutom musiken i radion fylldes denna söndag med en ordentlig frukost. Jag fick tillfälle att ”komma i balans” som det heter. Skönt! Under en trevlig och intensiv helg.

fredag 7 november 2008

Om Leonard Cohen, och om en inre dusch på Möllevångstorget

”So long Marianne”, Leonard Cohens berömda sång mötte mig när jag steg in på Kaffebaren i morse. Cohens djupa, mörka röst och monotonin i sången hjälpte mig att vakna, så där på riktigt. Sången, och kaffet som bryggdes öppnade liksom upp mig, fick mig att bli uppmärksam på var jag befann mig, och vad jag skulle arbeta med, och färdigställa under dagen.

En kort konversation med barens kvinnliga barista, om just Cohens sånger, vecklade in mig i ett resonemang om Cohens storhet. På väg från Kaffebaren, över Möllevångstorget där kommersen var i full gång, funderade jag vidare över det som inspirerar mig i Cohens konstnärskap.

Hos den sminkade damen köpte jag drygt ett kilo äpplen, Aroma, Ingrid Marie och Cox Orange. Jag tog nästan genast en tugga. Äpplet var så där syrligt, sött och lite kallt att bita, som det gärna får vara en fredagsmorgon, strax efter en kopp macchiato. Friskheten i äpplet kändes som en uppiggande inre dusch, så där lagom kall.

Cohens sånger rör sig i en inre värld. Där finns hans storhet, tror jag. I modet och förmågan att vara innerlig, att verkligen mena något med sångerna. Att vilja och våga förändras! Cohen har med sitt liv ändrat levnadsbanan flera gånger. Det känns som om han gjort det i ett försök att vara sann, mot sig själv och mot andra. Denna orientering, och vilsenhet, har Leonard Cohen gestaltat på ett mästerligt vis. Till inspiration för oss alla, och till inspiration för sig själv. Utan sångerna hade Cohen blivit galen, kanske också vi?

onsdag 5 november 2008

Är en svensk Obama möjlig?

I dagens nätupplaga av Berlingske Tidene kan man läsa en något oväntad kommentar till valet av Barrack Obama till president i USA.

”Danmark kan også få en Obama, mener statsminister Anders Fogh Rasmussen.

- En etnisk minoritet kan godt levere den politiske leder. Det kan man da ikke udelukke. Når det kan lade sig gøre i USA, så kan det lade sig gøre hvor som helst, siger statsministeren efter valget af den farvede Barrack Obama til amerikansk præsident.

-I de fleste politiske partier er der jo medlemmer, som tilhører etniske minoritetsgrupper. Foreløbig fører de sig mest frem i lokalpolitik. Jeg vil da ikke udelukke, at det på et eller andet tidspunkt kan blive tilfældet i national politik, siger Anders Fogh Rasmussen.

Han vil ikke gætte på, hvornår det kan ske.”

Kommentaren är minst lika välkommen som oväntad. I ett hårt politiskt och etniskt polariserat Danmark är det inte precis det första man tänker på – en statsminister som är färgard, eller hur? Men Sverige, då? Finns det tillräckligt med fantasi (och vilja) i de övre politiska skikten att föreställa sig en statsminsiter med ursprung i exempelvis Irak?

tisdag 4 november 2008

Halal-TV hade mött applåder om kvinnorna varit unga män, och om de istället för slöjor burit gerillakepsar

Sällan har ett TV-program blivit så nedsablat som Halal-TV. Första programmet sändes i SVT igår. Programledarna, tre unga kvinnor, genomförde en resa med tunnelbanetåg i Stockholm, från den rikaste stadsdelen till den fattigaste. Kvinnorna samtalade med varandra, de reflekterade över orsaken till ekonomiska och sociala skillnader mellan människor i dagens Sverige.

Några korta intervjuer gjordes med boende i de olika miljöerna. Diskussionen rörde, nästan oavbrutet, frågor om klass och klasstillhörighet. Kvinnorna kopplade frågeställningarna till sin muslimska tro, där synen på fattigdom, rikedom och givmildhet är central. Den som är bekant med muslimer vet att frågor om social rättvisa alltid står högt på dagordningen.

En av de intervjuade, den ende som bröt temat ”boende längs tunnelbanelinjen”, var samhällsdebattören Carl Hamilton. Tanken var antagligen att han skulle ge en initierad övergripande kommentar till kvinnornas fokus på de ökande skillnaderna mellan samhällsklasserna. Hamilton måste haft en ovanligt dålig dag, en riktigt dåligt dag. Ur honom for nämligen några floskler som man definitivt inte förknippar med Hamilton, utan med fullgågna rasister. ”... ni kommer hit och kräver..”, ”.. vill ni inte ta i hand kan ni bosätta er i en jordhåla”.

Programledarna, tre personligheter, med lika mycket eller lika lite gemensamt som nästan vilka unga människor som helst har väckt stark antipati i journalistkåren, och hos profilerade debattörer. Kvinnornas välformulerade reflektioner, deras öppna frågor, kort sagt, deras intelligenta och samtidigt raka, naiva sätt att göra ett samhällsprogram för TV, var uppfriskande och klargörande.

Uppfriskande såtillvida att kvinnorna, som vilade i sig själv, i sina identiteter, bjöd på röster som nästan aldrig hörs i media. Klargörande, därför TV-programmet i sig och kommentarerna och diskussionen kring Halal-TV visar att intelligentian i Sverige gärna talar om mångfald, men i själva verket slår ner hårt mot olikheter där de dyker upp. Särskilt om olikheterna presenteras av kvinnor, med en levande religiös tro, som dessutom är muslimsk.

Programmet hade antagligen mött ändlösa applåder om kvinnorna varit unga män. Killarna hade förstås burit annat än slöja. På huvudet hade de haft kepsar (i militärstil, helst med associationer till gerillakrig). Vi har sett det många gånger förr, hur unga män med journalistiska ambitioner och traditionell vänsterretorik upphöjs till stjärnstatus just för att de anpassat sig till maktens språk, för att de tagit upp kvasirevolutionära attribut och för att de talat om strukturer och klassskillnader på manligt vis.

Men igår fick vi se unga kvinnor möta människor och samtala, på ett mänskligare plan, om sociala skillnader utifrån politiska, personliga och religiösa utgångspunkter. Idag ser vi hur kvinnornas försök görs ner utan tillstymmelse till nyanser. Inte undra på att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister!

måndag 3 november 2008

Varför inte lite dissonans i politiken, som i en madrigal av Carlo Gesualdo?

Äntligen på plats! Veden ryms i det gamla hönshuset. Skönt, nu slipper jag bereda utrymme i Gammelhuset. Men å andra sidan blir skräpet kvar, det som skulle till återvinningsstationen i Tollarp redan för många veckor sedan. Röjningen i Gammelhuset får vänta.

Städningen i garaget, arbetet i trädgården leder ofta till uppföljningar, till nya små och stora projekt. Klar blir man aldrig! Därför är det viktigt att avsluta i tid, att inte påbörja något som kan bli hur omfångsrikt som helst, eller helt enkelt ett arbete utan slut. Ser man inte upp kan man bli en Sisyfos. Syftet med hus och trädgård måste vara glädjen, njutningen över att finnas till och att vara hemmahörande på en liten jordplätt. Inte otröstligt evighetsarbete!

Balansen är inte lätt att finna. Styrning behövs, men att släppa kontrollen är också viktigt. Oavsett om det handlar om arbetet i en trädgård, städning eller allvarligare sysslor. Man måste lämna plats åt improvisationen, åt tillfälligheternas spel. Naturen måste få uttrymme, visa sina fäger och former. Människor måste få sätta prägel på sammanhangen de verkar i.

Utan formviljan blir en trädgård eller ett musikstycke för banalt. Innehållet eller ändamålet, hur angeläget det än är, räcker inte. Formviljan, lusten att gestalta, är som en utsträckt hand, eller som en fanfar som kallar människor till ett spektakel på ett torg. Formen säger något om mötesplatsen, den bjuder in.

En trädgård som lämnats åt sig själv är sällan inbjudande, den finns bara till. Den kommunicerar ingenting. Konstverk med så kallat budskap är ofta fattiga på upplevelser. Budskapet/poängen är tydlig i den grad att allt annat än den politiska dimensionen dödats. Som en formlös och övergiven trädgård, de sköra växterna försvinner, de starka tar över. Det blir trist.

En röst i politiken eller i musikens värld, blir för trist. En unison kör (särskilt i politiken), blir också trist. Nej, gärna många röster (olika som vedträn?), gärna flerstämmigt som i en madrigal. Varför inte lite dissonans som i ett stycke av Carlo Gesualdo?

fredag 31 oktober 2008

Kornas beteende tyder på att Obama blir USAs näste president

Överrumplade av snön? Ja, det blev vi igår. Samtidigt som jag flyttade veden från presenningen till vedboden (det tidigare hönshuset) började det regna. Min son, nyss hemkommen efter en transatlantisk resa, fick även han uppleva regnet, och dess övergång till snöfall medan han klippte plymspireorna.

Tidigare under morgonen lade jag märke till ovanlig aktivitet hos de betande korna, på ängarna strax intill vårt hus på Åsen. De tycktes rekognosera, söka efter en plats för skydd och vila. Platsen gällde inte endast en individuell ko, utan hela flocken. 30 kreatur, kanske? Sökandet, det tycker jag mig förstå så här efteråt, handlade om flockens skydd gentemot det analkande snöovädret.

Medan vi härdigt trotsade regnet i våra trädgårdsgöromål, blev kornas agerande mer resolut. De bestämde sig för dungen närmast gammelhuset. När kreaturen var samlade bland aspar och björkar kom snön.

Vi, särskilt jag, stod gapande och förvånad. Oktober är inte utgången och snön faller, i stora flingor och i sällan sedd mängd. Redan! Och jag som inte fått in veden i boden, tvingas lämna en del kvar under den håliga presenningen. Illa! Jag borde börjat tidigare. Tänk om jag hade anat det korna redan visste.

Det sägs att man genom att studera djurens beteende kan få indikationer om väderförändringar, jordbävningar, tsunamin och annat otäckt. Kan man av djuren också få signaler om människors öden, inom politiken till exempel? Finns det djur i USA som förnimmer utgången av tisdagens presidentval? Kan åsnor och elefanter redan känna vartåt det barkar?

Korna på Åsen tar hellre emot ovädret bakom några träd, än möter den kalla vinden ute på ängen. Kort sagt, de föredrar att röra sig fritt i skogsdungen framför att stå stilla på kullen med rumpan vänd mot snö och kyla. Kan man i kornas beteende sia något om valet av Obama eller McCain? Kornas beteende, deras val av skogsdungen inför det väntade snöovädret tyder på att Obama blir USAs näste president.

tisdag 28 oktober 2008

Bach, reggaemusik och doften av svenska äpplen

Aroma, Ingrid Marie och andra svenska äppelsorter, fyller lådorna i den sminkade damens marknadsstånd, på Möllevångstorget. Äpplen, skördade i trakten av Kivik eller uppe hos oss på Åsen, mellan Maltesholm och Östra Sönnarslöv, är särskilt goda. Dessa frukter finns att köpa hos några av stånden på torget. Kilopriset ligger högre än den importerade frukten. Det är aromen, syrligheten och hållbarheten som får mig att välja svensk frukt, och mina inspirerande minnen från tiden då jag arbetade med Äpplets hus och Ingvar Åkesson i Kivik.

Ingvar Åkesson är dessvärre borta, och saknad. I honom fanns en person som på ett självklart sätt såg den konstruktiva förbindelen mellan den lokalt producerade frukten, och kunnandet om förädling som finns utanför den egna täppan. Kort sagt, han såg kopplingen lokalt-globalt som viktig för all kvalitativ utveckling, inom fruktodlingens område, inom förädlingsindustrin, inom kulturen och konstnärskapet. Jag har gått underbara promenader med Ingvar Åkesson i blommande äppelgårdar, jag har tillsammans med honom lyssnat till Bach och sinnesutvidgande cellosviter. Oförglömliga upplevelser!

I färd med att köpa frukten på Möllan stöter jag på Robert Varga, musiker som bott några år på Jamaica. Tills orkanerna tvingade bort honom och hans familj. Vi brukar sammanstråla på Kaffebaren, och tala om reggaemusik. I baren finns personer från mellersta östern, från Afrika, från latinamerika. Det är en del av torgets tjusning, platsen har en stark lokal profil, men en tydlig internationell miljö. Det är härligt att försjunka i Bachs musik, och att tala om reggae, och samtidigt känna doften av svenska äpplen.

måndag 27 oktober 2008

Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred?

För drygt två år sedan skrev jag en motion till Malmö kommunfullmäktige, tillsammans med John Fredrik Dymling. Vi ville båda bidra till att Malmös kulturarv levandegörs. Förslaget vår motion mynnade ut i var att Malmö stad skulle högtidlighålla hundraårsminnet av 1914. Ett årtal som var avgörande för tillblivelsen av det moderna Malmö, och ett tillfälle att manifestera för fredlig samexistens mellan människor.

I dagarna i kommunfullmäktige, och på andra håll i stadens politiska styre, diskuteras Malmö stads eventuella högtidlighållande av nämnda hundraårsminne. Det känns roligt att frågan inte är glömd fastän Dymling har gått bort, och jag har lämnat fullmäktige.

En detalj i motionen rörde de berömda ”änglamakerskorna”. Skådespelaren Nils Poppe blev bortlämnad som spädbarn till just ”änglamakerskorna”. Poppe överlevde ”vården”. ”Malmöhus upphörde detta år att fungera som fängelse, trots att så kallade "änglamakerskor" fortsatt tog hand om ogifta mödrars barn och ”vårdade” dem till döds.”

En stor händelse 1914 i Malmö var förstås; ”..den så kallade Baltiska Utställningen. Denna exponerade industri- och konstprodukter av hög kvalitet från Danmark, Ryssland, Tyskland och Sverige. Konstavdelningen innehöll avantgardkonst som delvis införlivats med konstmuseets samlingar.”

Viktigt var också att ”Kockums etablerade sig på sitt nya varvsområde men första världskriget medförde brist på stenkol vilket gjorde att ett stort antal industriarbetare permitterades och att en omfattande arbetslöshet blev följden. Detta ledde bland annat till att den första arbetsförmedlingen startades.”

1914 bröt, som bekant första världskriget ut. En vädjan att bevara freden i Europa kom från tre monarker. Medan de var i Malmö! ”Det är också någorlunda välkänt att de tre konungarna över Danmark, Norge och Sverige, Kristian X, Håkon VII och Gustav V, möttes i december i Malmö för att manifestera nordisk samhörighet och fredsvilja. Ett högtidlighållande (2014) kan således även utgöra en manifestation för fred.”

- Ska de nordiska kungahusen inviteras till Malmö i samband med baltiska utställningens 100 år? Så lyder frågan som blivit konfliktfylld i Malmö kommunfullmäktige. Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred i en värld av krig och svåra motsättningar?

lördag 25 oktober 2008

Mitt hjärta röstar för Barack Obama, hjärnan säger John McCain

Mörkret täcker jorden (men notera att natten aldrig är helt svart, inte ens under vintertid). Dagarna blir kortare, åtminstone hos oss. Den vidskeplige kanske läser in finanskrisen, klimatförändringarna och det förestående amerikanska presidentvalet som tecken i en undergångsvision?

Det är lätt att misströsta. Verkligheten är barsk många gånger, och människor är alltför benägna att agera kortsiktigt, till och med i strid med sina egna intressen. Globaliseringen och dynamiken i kapitalismen har bidragit till både gott och ont. Det är förstås enkelt att konstatera. Vad är helt igenom gott eller ont?

De modeller vi känner till för handeln, för finansmarknaden är otillräckliga. Ett nytt, mer hållbart grepp behövs. Och det kommer att komma. Det måste man tro, hur mörk situationen än ter sig. Man måste tro! Utan tro lämnar vi en omänsklig värld efter oss.

Sak samma gäller klimatförändringarna, men omvänt, här verkar det finnas en myckenhet av tro och för lite av vetande (i alla fall i opinionsbildningen). Hur stor del av förändringarna är beroende av den mänskliga civilistationen? Vad betyder förändringarna i universum, vad innebär solens påverkan? Hur som helst, det räcker att inse den mänskliga faktorns betydelse för att vi (särskilt i de rika länderna) har ett stort ansvar för miljön, för en hållbar utveckling.

Obamas vätalighet, hans ungdom gör det lätt att tycka om honom. Lyckas han bli president är det en fantastisk bedrift. En bedrift som hela USA kan känna stolthet över. Ett land som varit, och till viss del fortfarande är, splittrat av etniska motsättningar. En svart person som president är något vi alla kan inspireras av. Inte minst vi i Sverige, vi som ännu inte lyckats få en kvinna som statsminsister (Storbritannien fick Thatcher, Tyskland har Merkel!).

Obama eller McCain? USA, de resurser och krafter landet besitter, kräver omänskligt mycket av sina ledare. Bara att rent fysiskt överleva en mandatperiod kräver oerhörd styrka. Att bli president, ledare över en mäktig nation innebär inblick i och beroende av människors omättliga girighet, hunger efter makt och pengar.

Ibland tänker jag att Obama är för oerfaren, för idealistisk för ämbetet som president. McCain vet mer om det moraliska förfall som alltid finns i närheten av maktens översta skick. Mitt hjärta röstar för Obama, hjärnan säger McCain.

fredag 24 oktober 2008

Balearic Beat ger oss overkligheter vi kan dansa till

Kaféet på hörnan, Kaffebaren vid Möllevångstorget, befolkades av ovanligt många gäster i morse. Konstigt nog kände jag inte igen ett enda ansikte, utom ägarens förstås, och ansiktet på kaféets barista. En mycket trevlig ung man, fastän han är Juventus-fan. Det fina med att han trots allt intresserar sig för fotboll (italiensk) gör att han kan tala om för mig hur mitt favorilag ligger i seria A. Själv har jag tappat engagemanget, som var ganska ambitiöst tidigare.

I kön till kaffebeställningen lyssnar jag in mig på musiken, som är på låg volym, nästan ohörbar förutom det svaga dunket från ett avlägset hjärta. Volymsvag är musiken, men njutbar. Jag frågar baristan om det är ”House”. Nej, nej, nej, svarar han. - Det är ”Balearic Beat”, lågt BPM (Beat Per Minute) och med sydländska gitarrer. Intressant, svarar jag. Får min kopp, sätter mig till bords med en tidning, och lyssnar vidare.

Musikens förmåga att öppna sinnena är väl bekant, inre syner kan växa fram, stämningarna ger bilder ifrån sig. Rytmen bjuder upp till dans. Dans för sin egen skull. Härligt! Jag blir sittande. Ingen annan dansar! Min blick vänder sig ut mot gatan, bilarna och fotgängararna samsas om utrymmet. ”Balearic Beat” ackompanjerar rörelserna i gatukorsningen.

Det är kanske hjärtslagen i musiken som får mig att tänka på Arvo Pärts kompositioner? Hans musik är medativ, rytmisk, öppnande som en väl komponerad målning. Musiken kan det! Bildkonsten kan det! Konst, när den är som bäst, handlar om mångtydighet.

Utan ett poetiskt uttryck blir film, teater, litteratur, konst ospännande och entydigt, något vi redan kände till. Alltså dött! Sämsta betyg ett konstverk kan få är när någon säger ”Det är så bra, jag kände precis igen mig” eller ”Det är precis som i verkligheten”.

torsdag 23 oktober 2008

Väck dönickarna! - Låt gycklarna fira Nils Poppe 100 år!

Brysselkålen växer på stammar! Damen med de målade ögonbrynen, har för dekorationens skull placerat brysselkålen i sina kunders blickfång. Särskilt vackert är det inte, men intressant. Jag gillar brysselkål, har kanske funderat över kålens växtsätt men inte, i mitt inre eller någon annanstans, sett oplockad brysselkål. Kålen växer alltså på en stam, hög som en underarm, kraftig som en större morot. De runda kålkropparna är fästa som bjällror på en stav.

Utseendet får mig att tänka på medeltida musikinstrument, på gycklare. Eftersom jag står på Möllevångstorget, alldeles nära födelseplatsen för gycklarnas gycklare Nils Poppe, tänker jag på honom, och på att det i år är 100 år sen han föddes. Här i Malmö! Ingenstans kan jag uppleva att staden på ett ordentligt sätt firar honom (en idrottsutövare hade fått uppmärksamhet, det kan jag lova!).

Under en kortare stund övermannas jag av en dysterhet, en känsla av att det jag och många med mig uppskattar inte betyder något alls för dem som präglar det offentliga livet. Se bara på Möllevångstorget, även det 100 år. Det enda på torget som renoverats/byggts om är den fula korvkiosken, som blivit bunkerlik och därmed gjort kiosken och torget fulare. Vilket sorgerligt sätt att fira Möllans 100 år!

Istället borde torgets kvaliteter som mötesplats förstärkas, man borde i firandet av torget och Poppe knyta an till historien, och till kulturarv och kulturell mångfald. Och förstås, släppa loss gycklarna på gator och torg, låta bjällrorna skallra. Då kanska maktens dönickar vaknar?

onsdag 22 oktober 2008

Det sista penseldraget som får allt att försvinna

”Man måste våga göra det där sista penseldraget som får allt att försvinna.” Citat ät hämtat från James Lords lilla bok Giacometti målar porträtt. I boken får man en tydlig bild av Alberto Giacomettis personlighet, hans sätt att arbeta. Hans konstnärliga engagemang är totalt, kravet på ärlighet fullständigt. Giacometti vågar riskera allt under hela arbetsprocessen.

Otaliga är verken han anser vara värdelösa. Lord, och andra av Giacomettis vänner, hindrar honom mer än en gång från att förstöra teckningar, avgjutningar och målningar. Skisser och fullgågna verk som ingen mer än Giacometti ansett vara dåliga. Ett annat citat från Giacometti; ”När jag ser en utställning med mina egna saker så är jag den förste att tänka attt de är bättre än något som någon annan gör. Men sedan inser jag att de inte har något som helst samband med vad jag hoppas kunna åstadkomma, så jag bestämmer mig för att de inte alls är bra.”

Det spanska begreppet ”Duende” är tillämpbart på Giacommettis konstnärskap. Med stöd i sitt hantverk söker han sig till det yttersta av sin förmåga, och riskerar därmed att förlora sig själv, och samtidigt uppgå i något annat, något större. Att för en stund förlora sig in i de dödas rike?

tisdag 21 oktober 2008

Om skönhetens ursprung, och om det mänskliga äventyret

”Giacomettis konst förmedlar till de dödas släkte en insikt om att alla varelser och alla ting är ensamma och att denna ensamhet utgör vår obestridliga skönhet”.

Jean Genets lilla bok Giacomettis atelje är en kär följeslagare. Under årens lopp har jag låtit mig inspireras av Genets och Giacomettis tankar om konstnärligt arbete och om konstens roll, i det personliga livet och i samhället i stort. Herrarna är inte mångordiga i ämnet, men precisa, utmanande och befriande. Särskilt för oss som sätter värde på konstnärskap med utgångspunkter i begrepp som sanning och skönhet.

”Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på.” Att gestala konsten på Genets vis förutsätter personligt engagemang hos konstnären, och ärlighet. Så gammaldags! I min ungdom skrattade man åt idéer som dessa. Någon sanning ansågs inte finnas, ärlighet förlöjligades. Nej, politisk makt (som enda verkliga faktorn för personlig och samhällelig utveckling var oomtvistelig), det var vad det hela handlade om. Och dessvärre, fortfarande handlar om.

Den personliga berättelsen har hamnat i skymundan, i förgrunden har vi istället konstnärer som allt mer glider in i något som bara förhåller sig till ytor, design eller politisk propaganda. Kort sagt, fokus på samhällsstrukturer och vurmandet för populärkultur tränger bort angelägna, de enda riktigt hållbara berättelserna, berättelserna om det mänskliga livet - om dess skörhet.

”Så vi drömmer om och längtar efter en värld där människan, i stället för att så ursinnigt söka påverka det yttre, strävar efter att göra sig fri från det, inte bara vägrar befatta sig med det utan går så längt som till att blotta den punkt inom sig där ett helt annat – näramre bestämt andligt – mänskligt äventyr skulle kunna börja.”

måndag 20 oktober 2008

Kulturarvet lever - bland svartrötter, målade ögonbryn och en stolt viking på Möllevångstorget

Till det bästa med hösten hör tillgången på färsk frukt, nyplockade äpplen och päron. På Åsen handlar vi Aroma, Cox orange och andra goda äppelsorter i plantskolan i Östra Sönnarslöv (även päron förstås, som Conferense, eller Moltke). I stan går jag gärna till mina favoritstånd på Möllevångstorget. Priset ligger något högre, men kvaliteten (på färska svenska frukter) är utmärkt även här.

Det polska ståndet, regeras av svenskar från Polen, av kvinnor i yngre medelåldern. Deras uppläggning av rotfrukterna, frukterna, bären, grönsakerna och svamparna är överskådlig, prydlig. Inte överdådig och generös. Inte som på marknader i södern, men inbjudande ändå. Kvaliteten är acceptabel men inte på topp, som det mesta på Möllan. Bra kvalitet på utbudet upplever man någon gång, för sällan uppriktigt sagt. Dåliga varor, direkt dåliga, ser man allt för ofta.

Priset är konkurrensmedlet nummer ett på Möllan. Borde vara kvaliteten på varorna istället. Men, med inflyttningen av fler matintresserade och köpstarka personer i området kommer utbudet att förbättras.

Ett av mina två andra favoritstånd, styrs av en ljus storväxt viking. Han säljer potatis och lök i säckar, utmärkta sorter. Jag handlar med glädje hos honom, bra varor och en trevlig handlare gör kunden nöjd. En förtjusande äldre dam, med skin på näsan och med sinne för humor, och som mest säljer rotfrukter är min andra favorit.

Hennes make-up, målade ögonbryn och hårt sminkade läppar, för tankarna till svunna tider. Varorna hon säljer finns också i de andra stånden. Hon säljer, som de andra, palsternackor, rotselleri, svartrot och annat som är riktigt gott i en höstgryta eller soppa. Priset är lite högre hos henne. Men hon är hon, och det betyder att jag tycker om att möta hennes varma och glada blick. Det är väl det som jag betalar extra för?

Att handla hos henne blir inte bara en affärstransaktion, med på köpet får man en känsla av att hon har mycket att berätta om det gamla Malmö, om hur det var förr på Möllevångstorget. Berättelser som intresserar mig. Kulturarvet lever på Möllan!

fredag 17 oktober 2008

Av USA finns snart bara skelettet kvar - finanshajen Soros vänder blicken österut

”Storspekulanten (Georg Soros) konkluderer: »Jeg kalder den politisk markedsfundamentalisme, og jeg anser ikke markedsfundamentalisme for bedre end marxistiske dogmer. Begge ideologier ifører sig videnskabelige klæder for at gøre dem mere acceptable, men deres teorier består ikke virkelighedens test.«

I FØLGE Soros er vi ved afslutningen af en periode, hvor USA kunne sætte den globale dagsorden med afregulering, lavrentepolitik og en kreditekspansion, der betød, at resten af verden fi nansierede USAs enorme budgetunderskud. »Der var en symbiose mellem USA, som var glad for at forbruge mere, end det producerede, og Kina og andre asiatiskeeksportører, som var glade for at producere mere, end de forbrugte,« fortæller Soros, der forudser, at den forventede lavkonjunktur i USA får vidtrækkende konsekvenser.

Men det vil ifølge ham være forkert at tro, at alle rammes lige hård: »Den konventionelle lærdom er, at når USA nyser, så bliver resten af verden forkølet. Det er ikke længere sandt.« For dels bliver euroen en stærkere valuta på bekostning af dollaren, og dels vil krisen fremme Kinas opstigning som global supermagt: »Kina vil sejle gennem den nuværende finanskrise og efterfølgende lavkonjunktur med flagene hejst og opnå betydelig forholdsmæssig styrke ... Kina vil sandsynligvis udfordre USAs overherredømme meget tidligere, end man kunne have forventet, da George W. Bush blev valgt,« skriver Soros og tilføjer bidsk: »Sikke et ironisk resultat af Projektet om et Nyt Amerikansk Århundrede. «

The New Paradigm for Financial Markets indeholder ikke kun dystre perspektiver for USAs fremtid. Der er også nogle gode råd for den, der stadig har penge at investere. Soros’ anbefaling for 2008 lyder: »Sælg amerikanske og europæiske aktier. Sælg dollars og amerikanske statsobligationer. Køb kinesiske, indiske og arabiske aktier. Køb ikkeamerikanske valutaer.”(Recension av George Soros bok The New Paradigm for Financial Markets, Weekendavisen, nr 42, 2008)

tisdag 14 oktober 2008

EU-fientliga och rasistiska krafter i Danmark gör gemensam sak (igen!)

(Pressklipp: Nytt från Öresund)"Uppståndelsen kring EU-reglernas påverkan på dansk migrationspolitik har gjort att var fjärde dansk är redo att lämna unionen. Åtminstone om det är enda sättet att behålla Danmarks strikta invandringsregler. Såväl ja- som nejsidan tar resultatet som en seger.

Framförallt hos Dansk Folkepartis väljare väcker EU-direktiven om fri rörlighet mellan unionsländerna ont blod. Enligt en opinionsundersökning som Jyllands-Posten låtit göra vill två tredjedelar av Dansk Folkepartis väljare lämna unionen om inte Danmarks nuvarande invandringsregler kan upprätthållas. "Rejält positivt", menar partiets EU-ordförande Morten Messserschmidt.

-- Det vittnar om att folk har reagerat på den intensiva debatten om EU och de problem som följer, säger han till Jyllands-Posten.

Henriette Kjær, politisk ordförande för EU-vänliga Konservative, tar i stället fasta på att 65 procent av danskarna inte vill lämna unionen även om det innebär att landets strama invandringspolitik luckras upp. Hon är också nöjd över att var tredje av Dansk Folkepartis väljare står på EU-vännernas sida.

-- Det visar ju att partiet får svårt att bli ett renodlat motståndsparti, vilket det snackades om tidigare, säger hon till Jyllands-Posten."

måndag 13 oktober 2008

Den glada galten klarar rädslan bättre än finansmarknaden

Den glada galten och hans flock kom undan (även den här gången). Männen stod redo med sina gevär vid majsfältetes slut. Drevkarlarna och hundarnas närvaro var påtaglig. Skallen och ropen kom närmare. Jägarna höll bestämt om sina vapen. De lät fingret vila mot avtryckaren. Med kroppen fast ankrad i marken, rörde sig deras jägarpupiller, sökande metodiskt, horisontellt efter bytet.

Vildsvinen, är kallblodiga djur, åtminstone gäller det psyket. Deras kyla, deras förmåga att hålla oron i schack är imponerande. De avslöjar sig inte för jägarna i första taget. De lämnar inte ett gömsle, såvida det inte är absolut nödvändigt och en uppenbar död är alternativet. Galten och suggorna behärskar sina impulser, även sin rädsla.

Medan jag bär in veden i förrådet kastar jag då och då en blick mot fältet och jägarna. De står fortfarande, efter en lång stund koncentrerade, väntande på bytet. Jag får burit in en hel del ved innan jakten avbryts, innan skallen tystnat och jaktlaget åkt hem. En viss besvikelse kunde jag nog förnimma hos männen, och även i mig. Det hade varit spännande att se förloppet, att uppleva bytet som gör allt för att komma undan, och jägaren som fokuserar för att fälla det jagade djuret.

Nu blev det inte så. Drevet lyckas inte få ut dem på fältet, där skyttarna stod med spända hanar. Det känns förstås bra det också. Men det är fascinerande att bli åskådare till något så ålderdomligt som drevkarlar och jägare i gemensam aktion. Den glada galten, som min fru har sett på nära håll (tillsammans med sin nöjda flock), kom undan. Nöjda och glada för att de fritt får leva sina vildsvinsliv, för att de försvinner ur jägarens sikte, för att de med framgång behärskar rädslan att dö.

Finansmarkandens aktörer, de som spekulerat fram dagens katastrofala situation, påstås drivas av rädsla och girighet. Det kan nog ha sin riktighet. Av vildsvinen kan de lära en hel del. Girigheten finns inte hos djur. Rädslan kan behärskas!

torsdag 9 oktober 2008

Att skriva är att drömma (och att leva livet som det är)

Jean Marie Gustave Le Clezio, är en utmärkt författare och väl värd Nobelpriset. I år fattade svenska akademiens ledamöter ett riktigt bra val. I likhet med flera av mina favoritförfattare är Le Clezio en "gränsgångare", en som bryter nya vägar, nya sätt att betrakta, och att leva livet.

För mig, utan att jag läst särskilt mycket av Le Clezio, upplever jag hans skrivande som en slags försök till försoning med livet, med varat. Detta, att leva livet som det är, är ett uttryck för mognad. Ett ideal som jag även finner hos andra konstnärer som jag uppskattar. Att acceptera sig själv, att glädjas över att finnas till är förstås inte alltid lätt, men viktigt. För livskvaliteten, och för förmågan att fungera som samhällsmedborgare. Att drömma, är också helt avgörande för ett kvalitativt liv.

– Att skriva har mycket mer med dröm än med verklighet och realism att göra – dröm, begär, önskningar, anfäktelser. Skrivandet handlar mycket mer om framtid än om det förflutna, minnena... När man skriver öppnar sig tiden för något nytt. Om jag skriver dör jag inte, brukar jag tänka. Sagt av Le Clezio i en intervju i Svenska Dagbladet i februari i år.

onsdag 8 oktober 2008

Folkets park och Möllevångstorget gör Malmö till en levande stad

Pariserhjulet har stannat för säsongen. Men livet i Folkets park i Malmö pulserar, som vanligt, men inte i ett monotont stilla lunk. Människor, promenerar i olika takt och med skiftande mål i sikte. Hundägarna har sina ryck och sina pauser, allt efter de egna eller hundens impulser. Barnen kutar runt, som höstlöv för vinden. De äldre går på sitt sätt, vilar där solen ger dem lite glöd i det morgonbitna ansiktet.

Folkets park och Möllevångstorget, två mötesplatser i en provinsiell stad. Provinsiell för att staden är en förvuxen bondby, och sig själv tillräcklig. Vill inte ta intryck, förändras. Och ändå! Folkets park och "Möllan" bidrar, genom sina besökare, Malmö till en levande, internationell och oförutsägbar stad.

Få städer har som Malmö ändrats. Men inte av nyfikenhet eller intellektuellt sökande. Utan av politisk framsynthet. Alla beslut har förstås inte varit de bästa i kommunfullmäktige och i riksdagen. Men Malmö är på väg, att bli en spännande stad. Faktiskt, staden jag verkligen vill bo i (det trodde jag aldrig). Även när karusellerna och hjulen stannat.

lördag 4 oktober 2008

Mircea Cartarescu och Claudio Magris, och en god omelett

Förmiddagen blev väsentligt annorlunda än vad vi tänkt oss. En hyggligt tidig promenad i skogen blev till ett besök på en granngård. En auktion efter en ensam lantbrukares bortgång blev målet för vår lilla tur. En ström av bilar (uppemot 5 i minuten!) drog oss ur det vanliga lunket på landet. Vår djupsömn var bruten! Vi, som är vana vid en bil varannan timme, fick nu uppleva en biltäthet som får en att tänka på Place de la Concorde i Paris, eller korsningen Bergsgatan-Ystadgatan i Malmö vid lunchtid.

Så mycket folk! Aldrig, och det tror jag verkligen är fallet, aldrig tidgare har så många människor varit i vår lilla by på en och samma dag. Säkert fler än hundra bilar fanns på plats, parkerade på möjliga och omöjliga platser (en del bilar liknar mer militärfordon och kan därför placeras i stort sett var som helst). Nyfikenheten drog oss till auktionen. En sammakomst vi snart lämnade, eftersom vi inte är spekulanter på presenningar, lantbruksmaskiner och annat som hör en bondgård till.

Den mycket korta turen i skogen gav oss, förutom tydliga tecken på höstens snabba utveckling några brunsoppar. På tomten (där vi funnit Karl Johan svampar och andra smakfulla svampar) blev vi idag belönade med björksopp (Gott!). En kort promenad, men en lång njutningsfull lunch innehöll gammeldansk och kroatisk öl, omelett på nämnda svampar plus små goda spanska korvar, och till måltiden ett rustikt italienska vin. Kan det bli bättre?

Efter lunch, och tillbaka till samtalen från igårkväll, kom vi, min fru och jag, fram till att om nu inte Claudio Magris får nobelpriset i litteratur så blir vi minst lika nöjda om Mircea Cartarescu, på torsdag, utropas som vinnare av det prestigfyllda priset till Alfred Nobels minne.

fredag 3 oktober 2008

Claudio Magris - värd en kopp kaffe på Möllan och ett nobelpris i litteratur

Claudio Magris nämns som trolig nobelpristagare i litteratur. Jag kan inte annat än glädjas. Magris, en bildad och generös humanist, en "gränsgångare" i flera betydelser (inte minst genremässigt och kulturellt), en romantiker med fötterna på jorden, en medkännande författare, en skogsvandrare som verkligen uppskattar trakten kring berget Sneznik i Slovenien (nära Istrien), kort sagt, en författare som förtjänar många läsare, och ett nobelpris i litteratur.

Mer än gärna skulle jag bjuda Magris på en macchiato på Kaffebaren vid Möllan, och gå en promenad med honom i skogen på Åsen. Att tala med honom måste vara, som det är att läsa hans böcker, ett äventyr, en förkovring i litteratur, i kulturhistoria, i mänsklig värdighet.

Av hans hand är samtliga titlar värda att läsa. Ett bra sätt att ta del av Magris författarskap är att börja med böckerna Donau, och Mikrokosmos.

Ur Wikipedia "I sina alster blandar Magris kulturhistoriska fakta med skönlitteraturens frihet. Hemstaden Trieste var länge stationen mellan Europas öst och väst, som Italiens yttersta gräns mot Jugoslavien, men under dess historia har den tillhört flera, vitt skilda statsbildningar. Detta gränsförhållande är centralt för Magris författarskap. Han har sagt att de nationella gränser som skapas av fördrag och konventioner inte är det enda slaget som finns, utan gränser uppspåras även av pennan som flyttar och återställer dem; litteraturen är en zon som rymmer i sig en mångfald på gränsen mellan motstridiga element, och även ändrar de semantiska gränserna. Han ansluter sig därmed till de postmoderna, genreöverskridande författare, vilka med idealism förklarar litteraturens oavhängighet från bundna lagar samt skapandets kraft.

Med sin mångkulturella bakgrund faller etiska dilemman naturligen in i hans författarskap, som frågan om förhållandet mellan relativistisk tolerans och etisk universalism; hans åsikt i detta är att man måste finna vad Antigone kallade 'gudarnas oskrivna lagar'. Magris är för övrigt en varm anhängare av ett enat Europa"

måndag 1 september 2008

Möllans ost och Åsens svamp i skön förening

Med några goda ostar i bilen, som inhandlats tillsammans med några hekto lardo på Möllans ost i Malmö, begav vi oss iväg till vårt hus på Åsen. Framför oss hade vi en helg med svamplockning. Vädret spåddes bli sommarlikt. Den sista chansen att uppleva en solig dag innan höstrusket tar över, enligt metrologerna.

Solen och värmen kände vi av under svamprundan. Men varma blev vi framför allt av entusiasmen och av själva plockandet. Vår vanligen inte så givmilda runda förvandlades, efter att vi lämnade den ordinära rutten för en vacker glänta, till en lysande kantarellmatta. Vi gladdes förstås, och plockade. En och annan brunsopp och Karl Johan fick vi också med oss hem.

Doften av smörstekt katarell, efter att den först fått svettas ordentligt på pannan, fyllde köket. I glasen hällde vi rött vin. Fisken, som ugnbakats, fick en bädd av pancetta. En bit av det nybakade brödet doppade jag i den smälta lardon. En vacker dag avslutades med en vacker kväll. Och natten, den födde löften om fler svamphelger.

Sarko och Paris bor i Göteborg

Vi har haft överraskande mycket glädje av katterna. Först var vi lite avogt inställda, med tanke på risken för allergi hos barn, och bristen på tid. Men när katterna väl kom till oss var de mycket välkomna.

Texas och Tenessee var bara åtta veckor gamla när vi fick dem. På USA:s nationaldag, den 4 juli 2007. Pappan påstods vara traktens Clinton. Det var upplagt för namn med koppling till Amerika. I somras tog glädjen abrupt slut, trafiken skördade ännu ett kattliv. Förra året gick Tenesse åt. Nu var det Texas som inte fick leva längre, och det samtidigt som hon just givit liv åt två ungar. Dallas och Houston föddes i vedboden, inför mina ögon och i samma stund jag talade i telefonen med min fru. Hon fick ögonblicklig rapportering. Dallas och Houston fick inte vara med sin Texas i mer än tio dagar. En bilförare körde ihjäl katten. I ett slag miste vi de tre katterna.

Veckorna av saknad efter Texas, Dallas och Houston bröts av en vacker grå katthona. Hon dök upp på Lillgården. Den grå honan kom till oss (häpna!) den 4 juli i år. Sabine River blev hennes namn, efter en flod i Texas. Sabine var dräktig. Efter tio dagar födde hon, på Frankrikes nationaldag den 14 juli, en hona och en hane. Paris och Sarko blev deras namn.

Sabine och ungarna tydde sig allt mer till våra grannar, för att till sist bo hos dem. Vi var bortresta oftare än förut, och kunde inte ta oss an den lilla kattfamiljen. Våra grannar, blev även de ofrivilliga kattinnehavare. Genom en förmedling såg de till att Sabine, Paris och Sarko fick en ny värdfamilj. Tyvärr, bor familjen långt från Linderödsåsen. Närmare bestämt i trakten av Göteborg.

måndag 11 augusti 2008

OS behöver nygamla grenar som musik, litteratur, måleri, skulptur och arkitektur

Gång efter annan har vi anledning att intressera oss för kulturlivet i antikens Grekland. I söndagens Svensk Dagbladet (080810) skrev Sture Linnér, en kännare av det antika Greklnd och en god berättare, en krönika som ställer dagens OS i en tänkvärd jämförelse med äldre tiders olympiska tävlingar.

"Dagens olympiska spel, i vilken världsdel de än må ha ägt eller äger rum, skiljer sig radikalt från de antika bland annat däri att de inte inrymmer några andra kultiska komponenter än dyrkan av Mammon och, i vissa fall, förhärligandet av politiska potentater. Liknar dem gör de nog bara så till vida att de inte har någon reell fredsfrämjande betydelse. Nu i OS-tider orerar man visserligen gärna på arrangörshåll om deras förment viktiga roll i det hänseendet. Internationella olympiska kommittén har länge dagligen sänt en reklamfilm i tv som går ut på att desarmera just dess koppling till politiken. Detta låter dock tyvärr beklämmande ihåligt. OS i nazisternas Berlin 1936 och kommunisternas Moskva 1980 har lämnat bitter eftersmak, för att inte tala om morden på israeliska idrottare i München. Dagens kinesiska hyckleri kring en så vitalt väsentlig fråga som de mänskliga rättigheterna förmår inte dölja att förtrycket av oliktänkande inte minskat utan tvärtom väsentligt ökat på senaste tid. Ännu en gång äger de olympiska spelen rum i en brutal polisstat.

Det långa talets korta mening är denna. Redan i antiken, särskilt efter den högklassiska tiden på 400-talet f Kr, hade de olympiska spelen en krassare inriktning än vad som ofta hävdats. Ändå inrymde de så pass mycket av idealism och glans att de i stort sett utgör ett ärorikt kapitel i kulturhistorien. Och just grekerna har nyligen visat att även ett litet folk förmått arrangera tävlingarna med en känsla för stil och värdighet och med en teknisk kompetens som fått världen att häpna. Visst har även andra olympiska evenemang i modern tid förmedlat spänning och glädje till miljontals människor runt hela jorden, det ska ingalunda förnekas, allra minst av en som själv har svårt att slita sig från tv-rutan när det gäller. En megastjärna som Carolina Klüft har vunnit stor och allmän beundran genom att visa på lekens vitala betydelse även i världselitens stenhårda konkurrens om medaljerna.

Ändå finns det all anledning att känna oro inför den allmänna utvecklingen mot överdimensionering av de olympiska spelen, mot den möjlighet de ger totalitära ­regimer att utnyttja dem i självförhärligande syfte och mot den överdrivna kommersialiseringen. Det är väl knappast önskvärt eller ens möjligt att gripa till en så radikal åtgärd som att avskaffa dem. Men nog borde man på ansvarigt håll allvarligt överväga om de inte kunde ges ett betydligt rimligare omfång och med fler lekfulla inslag än vad den nu dominerande närmast hysteriska rekordjakten tillåter.

Kanske kunde rentav kultur få en framstående plats på programmet? Härvidlag finns både en antik och en modern tradition att falla tillbaka på. I forntidens delfiska spel, de viktigaste näst efter de olympiska, ärades ortens skyddsgud Apollon med tävlingar i poesi, sång och musik. Och under åren 1912-48 omfattade de olympiska spelen faktiskt också sådana grenar som musik, litteratur, måleri, skulptur och arkitektur."

View My Stats