tisdag 29 januari 2008

Politiken - ett lustfyllt äventyr?

Det finns knappast något som är så roligt som att samtala med unga människor om politik, om gemensamma samhälleliga framtidsfrågor. Igår var jag i aulan i S:t Petri gymnasium i Malmö. Ämnet för mitt anförande var "Politiskt arbete i kommunen och i EU". Efter åtta år i kommunstyrelsen i Malmö, och lika lång tid i EU:s Regionkommitté, har jag lärt mig ett och annat om politik, ledarskap och om hur media fungerar. Erfarenheter som kan vara av intresse, exempelvis hos ungdomar som läser det samhällsvetenskapliga programmet.

Unga människor är intresserade av politik, av filosofi och religion. Det märker jag tydligt, även i aulan i en gymnasieskola. Hur kan det då komma sig att motsvarande nyfikenhet och lust till engagemang saknas i den etablerade politiska vardagen?

Svaret måste ligga i att etablissemanget gör allt för att det politiska arbetet ska kännas tråkigt och meningslöst. Med engagerade unga, riskerar man ju kritiska frågor, svårtstyrda opinioner. En undersökning (från förra året) visar att en god granne, enligt svensken, är en granne som inte märks. Bland politikerna (även utländska!) kan man lätt tro att den bästa medborgaren är den som endast ger sig till känna på valdagen.

Att vara ung innebär att se saker och sammanhang som vore de alldeles nya. Känslan av äventyr får inte ligga för långt bort för unga människor, inte för äldre heller. Framtiden är inte given, att forma den är ett äventyr. Inser man det, då kan till och med politiken kännas lustfylld.

söndag 27 januari 2008

En kväll med Irene Trotzig

Efter Janssons frestelse, och en välbehövlig eftermiddagsvila, begav vi oss mot Lillehem, för vidare färd till Maglehem. Min fru och jag var lite dåsiga efter den stadiga lunchen (jag hade svårt att sluta äta, eftersom jag längtat så efter Janssons frestelse). Ansjovisfiléerna var visserligen för stora, och nejlikesmakens dominans var för stark, men ändå, jag åt och åt. Rätten som inte tillagades till förra årets julbord, blev nu uppäten (trots nämnda brister) med njutning. (Av gårdagens Jansson finns det lite kvar i kylen, jag tar den efter söndagspromenaden i skogen).

Min fru körde, eftersom jag unnat mig både en Tuborg och gammeldansk till lunchen. Mörkret låg tungt över Åsen. Vinden nådde stormnivå. Enligt radion var det fara för nedfallna träd på vägarna. Behovet av trevligt umgänge och kulturupplevelser förde oss, trots varningarna, ut på vägarna. Efter drygt 10 kilometer, söderut längs Åsens rygg, var vi framme vid Irene Trotzigs atelje i Lillhem.

I ateljen var det ordentligt uppvärmt. Björkveden, tillsammans med oljefärgerna på paletterna, gav en behaglig doft i den gamla skolan. Medan vi drack ett glas vin berättade Trotzig om sin medverkan i en aktuell utställning i Monaco. Utställnings-katalogen var den "teaser" som en katalog gärna får vara. Man vill, kort sagt, se mer. Såväl av Trotizigs bilder, som av de övriga medverkande konstnärerna. Gemensamt för utställarna är att de har sin geografiska bas i östra Skåne. Jag hoppas att utställningen i Monaco får en motsvarighet på Linderödsåsen, eller åtminstone i närheten.

Trotzigs målningar är generösa färgupplevelser. Tankarna och känslorna far iväg till det kulörglada sydfrankrike, till porslinet, till torghandeln, till de vackra uppläggningarna av kryddor och frukt. Men kompositionen och linjerna i Trotzigs bilder gör att helhetsupplevelsen inte låter sig låsas fast av ens egna minnen, av platser och ting man sett. Nej, Trotzig öppnar in mot något mörkt, något som slukar ljus. Kanske är det som att stå vid ingången till en tätt tallskog? Stigen finns där, liksom ljusstrålarna som träffar trädstammarna, men mörkret finns där också, och tystnaden. Så upplever jag Trotzigs bilder, inbjudande, nästan festdekorerade. Men väl innanför ramen kan man lätt gå fel, och att gå vilse kan vara riktigt spännande. I alla fall i en målning av Irene Trotzig.

Efter vinet och bilderna for vi alla tre iväg till Restaurang Solgården i Maglehem. Här skulle det bjudas på "Poesi och Musik". Samtliga bord var fullbesatta när vi kom. I rummen fanns barn, äldre människor och medelålders som jag själv. Gästerna, nästan samtliga, var boende i Maglehem, eller i trakten. Sålunda var de som framträdde boende mellan Åsens höjder och havet, ett par kilometer från Hanöbuktens vackra böj.

Vi bjöds på poesi och musik, oförglömlig var framförandet av en dikt av Pusjkin (på ryska!). En charmerande kvinna, en ryska, vars namn jag inte noterade deklamerade på ett inlevelsefullt sätt, samtidigt som hon var koncentrerad på publiken. Arrangemanget var anspråkslöst och likväl innehållsrikt. Programmet hade karaktären av spontanitet och improvisation, dock var några förberedda, och det märktes. Den känsla av närvaro och vilja att berätta, som vi upplevde denna kväll, är utomordentligt svår att uppnå, inte minst för professionella artister. Evenemanget, igår kväll, på Solgården var det första. Förhoppningsvis utvecklas denna Poesi- och Musikkväll till något återkommande.

lördag 26 januari 2008

Samtalet som skapar gnistor över Öresund

I Sverige har vi en tradition som säger att alla ska med, ingen får lämnas utanför. Denna "folkrörelsetanke" har sympatiska drag, i sin syn på alla människors lika värde. Men det sympatiska försvinner när kollektivet sätts före personen/individen. De individuella särdragen förtrycks, idén om att varje människa är unik hamnar i bakgrunden. Det är självkart illa.

I Danmark, som är ett friare land, stimuleras de individuella skillnaderna. Men i en given, och ibland ganska snäv ram. "Det danska" kan kännas spontant, charmigt anarkistiskt. Det accepteras, och till och med uppskattas. Förutsatt att man knyter an till dansk kultur på ett tydligt sätt. Även i Danmark finns en hämmande grupptillhörighet, men till skillnad från Sverige är friheten större. Det är tillåtet att ha en egen uppfattning om saker och ting. "Tankepolisen" är allerstädes närvarande i Sverige.

I grunden har Sverige och Danmark en värdegemenskap som är värd att slåss för, inte minst i ett internationellt sammanhang. I globaliseringen behövs skandinaviska röster om exempelvis jämställdhet och barnens rättigheter. I Öresundsregionen finns möjligheter till spännande tankeutbyte, kritiska, konstruktiva och underhållande dialoger inom det breda kulturlivet. På svensk sida har slutenhet och mindervärdeskomplex härskat. På dansk sida har man inte känt behov av intellektuella samtal, dialog med de provinsiella skåningarna. Men nu ska det bli ändring på den saken!

I förrgår bildades TELOS - föreningen för kulturell växt och mångfald i Öresundsregionen. I föreningens programförklaring står det; "Vi tror på samtalets kraft, och kommer därför att ta initiativ till offentliga samtal, på båda sidor sundet, om etiska och estetiska frågeställningar med fokus på etnicitet, religiös tillhörighet och kulturell bakgrund. Vi är övertygade att svenskar och danskar tillsammans kan skapa en intellektuell scen som är utvecklande för kulturlivet, och samtidigt öppen mot en bred allmänhet." I styrelsen, som vice ordförande, finns Ann Heberlein (teol. dr. i etik, kolumnist i SvD och Sydsvenskan). Själv är jag ordförande.

tisdag 22 januari 2008

Dags att söka intellektuell asyl i Danmark?

Under tre veckor i december förra året studerade Andreas Harbsmeier (kulturjournalist och kritiker, vid Danmarks Radion och tidningen Information) kultursidorna i fem svenska tidningar. Förutom de rikstäckande drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen läste Harbsmeier Göteborgsposten, som var initiativstagare till studien. Initiativet hedrar GP. Symptomatiskt är kanske att intresset för utomsocknes perspektiv, och kritiska synpunkter, kommer ifrån en annan plats än Stockholm.

Harbsmeiers kommentarer är av det riktigt allvarliga slaget, åtminstone för oss som anser att egenskaper som integritet, nyfikenhet och mod är omistliga i ett vitalt kulturliv (och i en demokrati värd namnet). "Ingen törs sätta något på spel - kanske för att det just nu inte finns något att sätta på spel? Jag kan spåra en viss självbelåtenhet i det svenska kulturlandskapet, och ser en överhängande risk för att konflikträdslan ska urholka kulturkritiken så att den till slut enbart handlar om rena produktvärderingar. Fast kanske är allt så bra och välfungerande i det svenska samhället att det inte finns något behov av kulturkritik?" Vad sägs?

Finns något behov av kulturkritik? Antagligen inte i den mening som Harbsmeier efterlyser, i alla fall inte bland de journalister som sitter tryggt på sina prestigefyllda jobb. De verkar sakna behovet att i grunden ifrågasätta de värderingar, tankemönster och traditioner som upprätthåller hierkierna i kulturvärlden. Chefspersoner med stort "kulturellt kapital" vill ogärna utsättas för skriverier och debatter som blir subversiva, som undergräver deras positioner. Priset blir därför högt. "...kompromisslösa skribenter som kan bidra med överraskande och nya perspektiv blir lätt en bristvara när kulturkritiken reduceras till det snabbaste, lättaste och billigaste: presentation och värdering av lokala kulturprodukter. "

Harbsmeiers kommentarer har refererats i åtminstone två tidningar, GP och Sydsvenskan. Inga djuplodande reflektioner, dessvärre. Varför? Kanske orkar/vågar man inte öppna upp för en i grunden kritisk diskussion om det intellektuella samtalets plats i kulturlivet? Kanske räds man jämförelser med andra länder? "... den svenska kulturdebatten befinner sig i ett behagligt vakuum - långt från de stora värdedebatter som för närvarande förs i övriga Europa.". Orsaken till slutenheten är enligt Harbsmeier "... en hjälpligt dold provinsialism och otillräcklig lust att delta i en internationell offentlighet." Äntligen blir det sagt!

Tänk om Harbsmeiers artiklar ändå får betyda någonting, initiera en diskussion som är engagerad och öppen. Tyvärr, kommentarerna i de två tidningar tyder inte på att man är villig till samtal på ett förutsättningslöst vis. Man är helt enkelt inte redo att ompröva sina ståndpunkter, eller att öppna upp för rejäla debatter om värdengrunden för vårt samhälle, och för vårt kulturliv. Resultatet blir (som alla redan kan notera) "... kulturjournalistiken rör sig i riktning mot det konsumtionsorienterade, blodfattiga, provinsiella och populärkulturella". Värre kan det knappast bli!

Harbsmeier berättar om en erfarenhet som bör leda till eftertanke även hos kultureliten i vårt land; "Med Muhammedkrisen blev det för oss i Danmark väldigt tydligt att vår offentlighet är en del av den internationella offentligheten, alltså att vi i våra göranden och låtanden är - om inte fulländade - så potentiella världsmedborgare, och det oavsett om vi vill det eller inte." Att uppleva sig som världsmedborgare är angeläget, det säger något om samhörighet och ansvarstagande. Ett engagemang i de värdefrågor som diskuteras internationellt ger möjlighet för att kulturskribenterna att lyfta blicken, att se och höra dem som idag bor i Sverige men kommer långväga ifrån. Flyktingar och invandrare bär med sig erfarenheter och synpunkter, som hjälper alla att motarbeta provinsialism, och otillräcklig lust att möta människor med annorlunda utgångspunkter.

Danmark är långt ifrån ett paradis. Från tid till annan har man anledning att citera Shakespeare: "There is something rotten in the state of Denmark". Men hellre odör och starka dofter, än en miljö som är kliniskt rent från mänskliga känslor. Laboratoriedoften, och känslan av att svenska kultursidor behärskas av personer i vita doktorsrockar, gör att jag överväger en intellektuell exil i Danmark.

måndag 21 januari 2008

Att resa för att bli sig själv

I torsdags var jag gäst hos SR Kristianstad. Programmet sändes direkt, vid lunchtid. Jag var inbjuden till studion för att tala om Slovenien. Det lilla landet mellan Italien, Österrike och Kroatien är för närvarande ordförandeland i EU. Båda mina föräldrar är födda i Slovenien, alldeles inpå den kroatiska gränsen, knappt tre mil från Adriatiska havet. Min familj och jag åker gärna till denna del av Europa, inte minst till Istrien (öster om Trieste och väster om Rijeka). Från denna halvö är det enkelt, att med bil, besöka platser som Venedig, ön Krk, och förstås de slovenska bergen. Nu har vi inte varit där på två år. Snart dags, hoppas vi. Men å andra sidan Linderödsåsen är inte så dumt heller, särskilt sommartid. Dessutom åker vi till Gotland, till Sudret, varje sommar. Men det är klart, helst ska en lyckad sommar även rymma en resa till Istrien.

Förutom samtal och presentation av Slovenien fick den kunnige och inspirerande programvärden Odd Clausen programmet att även innehålla EU-politik, frågor som knyter an till landets aktuella ordförandeskap. Kosovo och framtiden på Balkan är frågan som toppar dagordningen för Slovenien, och de övriga 26 medlemsstaterna. Eftersom jag under 8 år varit ledamot i EU:s Regionkommitté (dessutom ledamot i arbetsgruppen för Kroatiens medlemskap) vet jag något om EU:s sätt att arbeta, och hur diskussionen kan utvecklas utanför sammanträdesrummen.

Balkan är en makalöst vacker del av Europa. Från havet möter man kustlinjen först när de otaliga öarna passerats. Från luften är det karga och bergiga landskapet suggestivt. Kalt och enformigt, men här och där framträder dalgångar, raviner. Snitt, som om berggrunden nyligen skurits upp av en jättelik kniv. Balkan är, på grund av naturen men även kulturen, ett av de områden i världen som förändrar en för alltid, ett besök och man blir sig inte längre lik. Det är just sådana platser man bör besöka. Att utvecklas, förändras, att bli någan annan än den man föddes till, tror jag, är målet med livet.

Man behöver inte åka långt för att bli inspirerad och känna att man förändrats. Det räcker att dela vardagen med skogsbönderna på Åsen, eller att ta en kopp kaffe på Möllan.

söndag 20 januari 2008

Le bariste - italienskt kaffe på svenska

För ett par decennier sedan var det svårt att få tag på en ordentlig kopp kaffe i stan. Med invandrigen har den svenska matkulturen berikats med en utvecklad känsla för kvalitet, det gäller naturligtvis även kaffekulturen.

I Malmö finns åtminstone tre kaffebarer som gör mig kaffenöjd resten av dagen. Mina favoritbarer är kaffebar Solde (Regementsgatan), Kaffebar (vid Möllevångstorget) och Café Nesta (Södergatan). Förutom gott kaffe bjuds även på en trevlig pratstund med "le bariste". Ofta handlar samtalen om triviala vardagsting, vilket är helt på sin plats de få minuter man är i kaffebaren. Inget djuplodande, bara trivsamt prat.

En kaffebar av god kvalitet har en atmosfär (eller åtminstone varor) som för tankarna till Italien. Talar man om Italien glider man lätt in i ett samtal om fotboll. Det visar sig att Juventus och Milan är favoritklubbarna på mina barer. (En barista, bördig från Bankeryd, nämnde dessutom Jönköping Södra. När svenska favoritlag kommer på tal måste jag förstås nämna Malmö FF.) I tonåren var jag Milanfan, och stor beundrare av mittfältaren Riviera. Numera håller jag på Udinese (Udine ligger i Friulien, nordvästra Italien och inte så långt från mitt älskade Istrien).

Av någon anledning är det nästan uteslutande män som tillagar och serverar kaffet på mina favoritställen. Branschen har förstås en dominans av män, men duktiga kvinnliga "baristor" finns självklart, exempelvis på Kafferosteriet (Baltzarsgatan). Men kaffevärlden befolkas av en hel del nördar (till vilka jag får räknas). Nörderiet är inte endast något män hamnar i, men erfarenheten säger mig att männen dominerar även här.

Tack för en god macchiato Johan, Jonas, Oscar och Roberto!


lördag 19 januari 2008

Fler svin bland grisarna

Vårtemperaturerna har redan nått i Skåne. På åsen vid lunchtid idag var det 6,8 grader varmt. Att temperaturen stigit och att våren närmar sig är alldeles klart. Farmaren, som har utegrisarna i Lillhem, berättar om ny avkomma av den nu berömda blandrasen. Suggan och kultingarna finns att beskåda i Lillehem. Här på min blogg får ni se två vildsvinsgaltar, en av dem är den stolte fadern. Men vem?

Grisfarmarens varmrökta sidfläsk (som säljs i butiken i Lillehem) passar utmärkt till Spaghetti al la Carbonara. Fläskbitarna steks (ganska hårt). När spaghettin är al dente, serveras den med sidfläsket, en rå äggula, svartpepper, gärna lite chili, och massor av pamersanost. Dryck? Rustikt rött vin, eller en kall öl. En maträtt som passar väl ute på landet, efter arbetet i trädgården, i vedboden eller (som var fallet idag) i slitet med att få ner vimpeln från flaggstångstoppen. Ena änden på linan hade lossnat. I båsten (vårvinden) fick vi till det till slut. Vi belönade oss med öl, gammeldansk, ägg och sidfläsk.

onsdag 16 januari 2008

Fröken Julie - en egyptiska, mörk och med brytning i talet

Lisa Förare Winbladh, redaktör för Taffel.se, öppnar Sydsvenskans aktuella artikelserie (080102) om Mat och etnicitet med en angelägen och efterlängtad synpunkt. Att "Utländska krögare som lagar sina hemländers mat ska veta sin plats: längst ner i lågprisligan." upprör, med rätta, Winbladh. "Invandrad mat få inte kosta. När kockar med fel brytning, och hud med fel nyans har mage att höja priset till normala svenska priser är den långväga maten inte charmig längre". Så illa är det enligt Winbladh. Men egentligen är det ännu värre! Winbladhs analys bygger på att oviljan att betala för invandrad matkultur är en fråga om plånbokens innehåll. Oviljan har sin grund i en attityd, i en värderingsfråga.

Synen på invandrarnas prestationer, vad de kan bidra med kulturellt sett (alltså även inom andra kulturområden än matlagning) möts av en låg värdering, och dessvärre ofta av en nedlåtande uppfattning. Det är denna uppfattning som cementerar invandrade kockars och konstnärers låga placeringen i kulturlivets prestigefulla hierkarier. Det är lättare att tala om ekonomi, och om otillräcklig budget. När det egentligen rör sig om värderingar, moraliska ställningstaganden. Invandrad kultur ska veta sin plats! "För hur hjärtligt vi än tar emot den främmande maten (läs: kulturen), hur ivrigt vi än talar om den, hur vackert vi än skriver om den på kultursidorna så är det vår plånbok (läs: värdering), som sätter betyget". Invandrade kockar och konstnärer är välkomna att bidra med sina specialiteter, och helst hålla sig inom den givna kulturella ramen, och benämningen "invandrarkultur". Priset ska förstås vara lågt så att alla förstår bristen på varans eller tjänstens värde. Ännu tydligare är det när man påstår att plånboken/budgeten inte räcker till, då är det uppenbart att invandrade kockar och konstnärer inte är värda något alls.

Hur skulle det se ut om utlänningar började servera falukorv, rögad ål eller gåsen till Mårtens afton? Eller. Hur skulle det se ut om fröken Julie, i Strindbergs pjäs med samma namn, spelades av en egyptiska, mörk och med brytning i talet? Svenskt, skulle det i alla fall inte vara. Eller?!

tisdag 15 januari 2008

Grisen på bordet och en huskur i ögat

Grisfötter blev jag utan. Istället fick jag nöja mig med ett grishuvud till jul. Och det var inte fy skam! Några av mina läsare tror att huvudet endast hade inhandlats för den visuella effektens skull. Ack, så fel! Grishuvud och grisfötter, är liksom annat på julbordet, framdukat för att ätas. (Se tidigare inlägg om utegrisarna i Lillehem.)

Min hustru gjorde en riktigt god Borsjtj (Rödbetssoppa). Soppan blev fullkomlig, i och med att svärmor la i några småbitar svinkött (just från nämnda huvud). Grishuvudet var aningen för rökt. Men i soppan gav svinköttet, en extra dimension åt smaken, en fylligare arom, kort sagt, en upplevelse som gommen ville ha mer av. Nytt på julbordet var även mina sillinläggningar. Tre till antalet. Basen för inläggingen, förutom lagen, var ingefära, lime och kanel/purjolök. Ny var även slånbärslikören, som jag gjort. Bären plockades här på Åsen, strax efter den första frosten i början av november.

Avslutandet av julen, julgransplundringen och tjugondag Knut, erbjuder tillfällen till matupplevelser, som ofta underskattas. Många är trötta på julmaten redan på annandagen. Inte så konstigt, med tanka på all stress som föregår julen. Men efter nyår finns mer tid att verkligen smaka maten, och att umgås. Den traditionella julgransplundringen hos några vänner på Sibbarp i Malmö var som vanligt uppsluppen, och många tillfällen till skratt gavs. Vår vän från Lomma, berättade om huskurer i sitt barndomshem. Upp till han var fjorton pysslades han om av sin kärleksfulla mamma, på ett sätt som för tankarna till modersomsorgen i djurvärlden. Fick vår fjortonåring lite smuts, ett sandkorn i ögat, då visste modern råd. Det var bara att, som så många gånger förr, ta sonens huvud mellan sina händer, mana pojken att öppna ögonen samt sträcka ut sin egen tunga. Vipps, efter slicket var smutsen borta! En huskur för dagens ungdomar?

Lommabons mamma var uppfinninsrik och driftig. Hennes pepparkaksbak genomfördes delvis i hemlighet, endast sonen var invigd. Om natten, var det släckt över allt i hyreshuset, utom i mangelrummet i källaren. Där var modern igång med att mangla pepparkaksdegen. Tunn och fin skulle den bli. Det blev den! Många uppskattande kommentarer fick modern höra, och många frågor om hur kakorna kunnat bli så tunna. Ingen fick reda på det då. Nu vet ni!

lördag 5 januari 2008

Den interkulturelle konstnären

Europeiska året för interkulturell dialog 2008 har inletts. Sju europeiska och 27 nationella projekt ingår i kampanjåret. Dessutom har 15 kulturpersonligheter utsetts för att agera "ambassadörer" för kampanjen. I Svenskan (SvD 080102) finns en längre intervju med den katalanske musikern Jordi Savall, i samband med hans visit som "ambassadör" i Stockholm. Savall är befriande trogen sitt uppdrag som musiker och konstnär. Känslan av att han underordnar sig en politisk auktoritet infinner sig inte.

I en tid då många konstnärer ängslas över att inte vara nog politiskt korrekta, är det skönt att uppleva Savall och hans självklara sätt att beskriva sig som konstnär. Politruker och "kulturarbetare" finns det fler än tillräckligt. Det är konstnärer konsten behöver, personer med integritet och med en kärlek till sitt hantverk.

Initiativet om interkulturell dialog är viktigt, särskilt om det följs upp nationellt och lokalt, på orter och i städer där främlingsfientligheten gror. Men det måste vara utomordentligt tydligt att konstnärerna bara kan representera konsten, aldrig politiken. I samhällen med totalitär anda, definieras konstnären i första hand som del av ett kollektiv, därav den förfärliga benämningen "kulturarbetare". Konstnären, djupast sett, uttrycker en individs upplevelse av livet och världen. Hon/han ger ett unikt och personligt bidrag till vårt gemensamma kulturarv. Idén om kulturarbetare, har sin rot i ett skräckinjagande och totalitärt trettiotal. Varför håller vi i Sverige kvar begreppet kulturarbetare? I Danmark heter det, tack och lov, "kunstner". Är det därför det danska kulturlivet känns mer oförutsägbart, mer levande?

Den interkulturell dialogen blir ytlig om den utestänger aktörer från religiösa samfund. Kultur, konst och religion har, för de flesta i världen, en odramatisk inbördes relation, så har det också varit i vår del av världen. Utan koppling till existentiella frågor bli konsten lätt ointressant. Konst och religion i samspel har givit, och kommer att ge, ovärderlig gestaltning av frågan om livets mening. En konstnär lyckats alltid bäst då hon/han förblir konstnär, inte teolog eller politiker. Eller som Savall uttrycker det "Den tidiga musiken berättar om verkliga känslor för oss. Om vi lyssnar på sefardiska sånger från 1400- och 1500-talen så är de inte främst konst, teologi eller museala, de berättar något för oss om människan."

tisdag 1 januari 2008

Nyårsklockornas sång

Sedan mitten av åttiotalet, då jag bodde i Köpenhamn, har jag för vana att ta del av drottning Margrethes nyårstal. Talet, som direktsänds i radio och TV, är en höjdpunkt i nyårsfirandet. Klockan 18, när sändningen från Amalienborg inleds, har jag ofta ett glas mousserande vin i handen. För mig är drottningens tal ett festligt och allvarligt inslag, i övergången från ett gammalt till ett nytt år.

Drottningen vänder sig förvisso till sina undersåtar. Men talet är även värt att lyssna på för oss som inte är danskar. Nyårstalet kretsar alltid kring frågan om personligt ansvar, om vad som är rätt och sant, om solidaritet, och om medmänsklighet. Naturligtvis är det överordnade temat Danmark, och året som varit. Men i avgörande mening handlar drottningens tal om de värden hon anser att Danmark skall stå för. Drottningen räds inte att markera mot opinioner och politiska initiativ som strider mot hennes ideal om humanism och mänsklig värdighet. Även igår kritiserade hon sina undersåtar. Den här gången för bristen på empati, och för en överdriven jakt på materiellt välstånd.

Drottning Margrethe står långt från trångsynt nationalism och främlingsfientlighet. I sitt nyårstal är drottnings huvudsakliga budskap att vi alla måste växa som människor. Det är den önskan som bär fram slutorden i hennes tal ; GUD BEVARE DANMARK!

Den ovanligt klara stjärhimlen rispades igår kväll av raketer och explosioner. Smällandet hördes långväga, och måste skrämt upp såväl vilda som tama djur här på Åsen. Vid vår lilla utomhusbrasa drack vi champagne vid tolvslaget. Önskade varandra ett gott nytt år, och blickade sedan mot ljusskenen och fyrverkerierna. Först vände vi oss norrut mot Huaröd. Vi såg himlen reflektera explosionerna över Degeberga och Hörröd. Ja, vi tyckte oss se att man firade nyåret ordentligt även i Brösarp och Kivik.

En ny nyårstradition föddes troligen inatt. En av vår gäster har för vana att, strax efter midnatt, lyssna på radion för att höra de svenska katedralerna ringa in det nya året. Klockringningen var en intressant och vacker upplevelse. Domkyrkoklockorna låter olika, några nästan spröda i tonen, medan andra, särskilt Uppsala domkyrka, har en mäktig och myndig klang. Tillsammans med de andra katedralerna, ringde även Lunds sjungande klockor in det nya året. Jag ser fram emot att även nästa år få lyssna till klockringningen, till klockornas sång; GUD BEVARE SVERIGE!

View My Stats