onsdag 31 december 2008

Grått, vitt, brunt och svart i en oändlig och vacker variation

Minus 8,3 grader visade termometern som lägsta nivå i natt. Rimfrosten klädde buskage och träd i finaste skrud. Vitt, och i slör, som en brud inför vigselakten, så såg skogen ut i morse.

För min del blev det ingen promenad idag. Min hustru gick ändå. Hon gick gamla långrundan, den över Slätteberga och förbi avtagsvägen till Bökestorp. Den som är bekant med den lokala geografin kan snabbt räkna ut att vi befinner oss någonstans mellan Huaröd och Degeberga. En vacker del av Skåne.

Linderödsåsen sträcker sig från Hörby till Stenshuvud och havet. Åsryggen vilar i nordvästlig riktning, med en nästan omärklig lutning på västsidan. Mot ost stupar det, ganska brant på vissa ställen. Det är här landskapsdramatiken finns, och skönheten. Havet inom synhåll, kontrasten mellan slätt och ås, och skillnaden mellan temperaturzoner. Det sägs att differensen kan slå på 2 grader celsius mellan Degeberga och Huaröd.

Vårskogen är vacker. Jag tänker på nyutslagna bokar. Vinterskogen är också vacker. Rimfrosten gör sitt, skapar enhet och variation på ett gudomligt sätt. Grått, vitt, brunt och svart kan, i de kombinationer jag ser från fönstret idag, vara nog så sköna att beskåda. Grantopparna, de nakna lövträdsgrenarna, ja, alla former och nyanser som bjuds ger mig en syn jag kan dröja vid, hur länge som helst.

måndag 29 december 2008

Om Eric M. Nilsson, Halal-TV och ordet "viktigast"

Viktigt, viktigare, viktigast! är namnet på en TV-dokumentär av Eric M. Nilsson. Min fru och jag har i julklapp, till oss själva, köp en dvd-box med dokumentärfilmer av just Eric M. Nilsson. Dokumentären vi såg här om kvällen gjordes i mitten av 60-talet, och är i högsta grad relevant idag. Nilsson filmade i nordafrika, i Tunisien närmare bestämt. Svenskt biståndsarbete hade väckt hans intresse, särskilt glappet mellan givarna och dem som tar emot biståndet.

Gång efter annan tvingas nordafrikanerna in i tankemodeller och arbetssätt som är sprungna ur snäva svenska förhållanden. De lokala kulturella utgångspunkterna struntar man i. Resultatet blir förstås alienation, misstro och negativa attityder. Misslyckandena avlöser varandra. Nordafrikanerna lyckas inte genomföra uppgifter som för oss ter sig enkla, otroligt simpla. Gissa om biståndstagarna känner sig odugliga?

Skillnaden i förhållningssätt och attityder har nog inte ändrats nämnvärt sedan 60-talet. De ohämmade attackerna på de unga kvinnorna i Halal-TV är talande. Vi tvingas, kanske till och med mer än tidigare, dras med polerad rasism på diverse kultursidor.

Förtryck i namn av bistånd, utbildning. Det riktiga är att mötas som likvärdiga parter, där båda har något att lära av varandra. Analfabeten kan vara en källa till kunskap även om hon/han inte kan läsa eller skriva. Den troende kan lära ateisten något, och tvärtom förstås. Utan olikheterna försvinner de mänskliga dragen.

I Eric M. Nilssons film får en nordafrikan frågan; Vad är det viktigaste i livet? Personen verkligen arbetar med frågan men måste replikera: Jag förstår inte ordet ”viktigast”. Frågeställaren upprepar orden. Åter igen säger personen, under generad vånda, att han inte förstår frågan. Men Nilsson är påstridig, och till sist svarar mannen med ett ursäktande leende, att göra det GODA är det viktigaste.

söndag 28 december 2008

2009 - ett år med god musik på Kaffebaren, och med bönor i trädgårdslandet

Årskrönikorna duggar tätt. Vad var bäst eller sämst med året 2008? Dramatiken på Wall Street i New York och den medföjande finanskrisen nämns, begripligt nog, som årets mest drabbande händelse. På Möllan och på Åsen, vad har hänt där under det gågna året?

Besöken på Kaffebaren var fler än tidigare, och jag har lärt känna nya människor på mitt stamställe vid Möllevångstorget. På Åsen hade vi en fantastisk svamphöst. Karl-Johan och andra soppar fann vi i mängder. De är inte mindre goda nu, efter att vi torkat dem.

På den negativa sidan vill jag nog nämna att musiken på Kaffebar var av alltför skiftande kvalitetet, för mycket av nonsensmusik, helt enkelt. Hoppas att min specialdesignade cd spelas under 2009. På Åsen var den svåra torkan den besvärande prövningen. Grödorna fick inte nog med vatten. Torkan var så omfattande att vår stora brunn sinade.

Inför 2009 hoppas jag på fler och inspirerande reflektioner under mina fikastunder på Kaffebaren. Vad gäller livet på Åsen, ser jag gärna att det nya året bjuder på ett rikt fågelliv (ex. den underbara upplevelsen, synen och ljudet av tranor som anländer). Jag hoppas att vi nästa år odlar bönor.

För världen i stort önskar jag att den ekonomiska krisen leder till tillväxt, och en fördelning som kommer jordens fattiga till godo. Hur det ska gå till? Vet ej! Men vägen till framgång bygger på samarbeten över gränser av olika slag, till och med i så små verkligheter som den på Möllan.

Också i den lantliga vardagen på Åsen blir det bäst om man är öppen för andras önskemål och behov. Samarbete är A och O, annars uppstår ingen god musik, och bönorna blir varken sådda eller skördade.

tisdag 23 december 2008

Inget grishuvud, inga grisfötter - men god mumma!

Nötskrikor, ett par, besöker nu dagligen ”Klubbhuset”. Kråkfåglarna skrämmer iväg mesarna. Men de är ändå välkomna till fågelbordet. Det är första gången vi ser nötskrikor hos oss. Imorgon väntas temperaturen sjunka ganska ordentligt. Det brukar innebära att vi får sällsynta fåglar som gäster.

Vi är igång med att fira jul för tredje gången här på Åsen. Från mitten av november, den 21 närmare bestämt, fyller jag fågelborden med frön, och fäster talgbollarna vid Gammelhuset. Fågelmatningen håller på till mitten av april, exakt till den 13. Barnens födelsedagar inleder och avslutar säsongen.

Skinkan vi hämtade i Degeberga är tillagad, den doftar gott och ser inbjudande ut. Förra året stod ett grishuvud på julbordet. Köttet passade utomordentligt väl till rödbetssoppan. Men, eftersom entusiasmen, i familjen och bland gästerna, var begränsad står vi över grishuvudet i år.

Istället hoppades jag på grisfötter (som jag verkligen längtat efter). När vi var hos slaktaren var min hunger så akut att jag var upptagen av utbudet av korv och annat gott. Hungern syntes i mina ögon. Slaktaren förbarmade sig över mig. Han bjöd på rökt korv och sidfläsk. Provsmakandet gjorde att grisfötterna glömdes bort, av mig. Men inte av min hustru, som registrerade grisfötterna och ändå nonchalerade denna delikatess. Enligt henne är grisfötter för fet mat för mig (kolosterolnivån har varit för hög, men det var förra året).

Trots frånvaron av ”godiset” är jag tillfreds med det som vankas på julafton, och juldagen. Gott blir det! Och goda drycker ska vi ha. Jag har provat mig fram för att finna den rätta mummablandningen, och funnit den. Gör så här: Krossa några kardemummafrön (5-7 st) i en mortel. Häll över fröna i en 1 dl god gin, låt det ligga i en halvtimme för att dra. Ur kylan tas två flaskor julöl och två kalla flaskor porter. Blanda alltsammans i en vacker bringare. Servera!

torsdag 18 december 2008

Även i svärtan finns ljuset

Får vi en vit jul? Jag är barnslig nog att ställa mig den frågan, varje år. Frågan ställs naturligtvis med förväntningar om massor av snö, och om stilla klarblå dagar. Med snön kommer det reflekterade ljuset, och med ljuset ett välbefinnande. Leenden spricker då upp i annars trötta och mindre glada ansikten, utan annat skäl än upplevelsen av iskristallerna som seglar ner mot marken. Ljuset betyder mycket. Allt, om det också innefattar människors inre verklighet.

I min familjs omedelbara närhet finns människor som slagits till marken av olyckor, den slags man absolut inte vill ska inträffa. I det perspektivet känns det än viktigare, utan att nonchalera de drabbades smärta, att påminna sig om ljuset som finns trots mörkret.

I London, på Tate, ställer man ut målningar av Rothko. En för mig okänd konstnär, innan jag för en kort tid sen hörde om honom på radio. Man talade om Rothko som en av det förra seklets största målare, jämbördig Picasso. Ett tema i Rothkos måleri är mötet mellan olika grader av svärta, exempelvis målningar med titlar som En svart kvadrat på svart botten. Vill man kan man nog uppleva humor i hans arbeten (skulle tro att Rothko hade humor samtidigt som han var allvarlig).

Jag tillåter mig att dra slutsaten, att även i svärtan finns det ljus.

onsdag 17 december 2008

Ostron, bläckfisk och en glad gris - Nu är det Jul!

Lagom till jul (om idag en vecka) fokuserar media på grisarnas välbefinnande. Reportrar i radio och TV ger oss berättelser om stressade djur, om deras magsår, om om blödande öppningar i huden, om smuts och blod. Frågor om djurens villkor är viktiga. Djurplågeri är vidrigt! Att sörja för djurens bästa måste vara viktigt året om. Det blir snaskigt, och till grisarnas nackdel när media bedriver sensationsjournalistik. Ett uppsåt som kunde bli bra blir istället ytligt och vulgärt.

Julskinkan på vårt bord kommer från en gris som levt i det fria, och haft det bra. För oss är det viktigt. Att köttet smakar bättre är också det välkommet. Kött äter vi i vår familj först på juldagen. Julaftonen går i fiskens och skaldjurens tecken. Bläckfisk, sill, ostron och annat gott finns på vårt bord, och dricka förstås. I år ska jag göra björnbärslikör (slånbärsbuskarna bjöd inte på några bär alls i år). Konstigt? Antagligen berodde det på ett frostangrepp. Björnbären har legat i vodkan länge, för länge tror jag. Vi får se.

På lördag hämtar vi skinkan i Degeberga. Kanske borde vi passa på att åka till Buhres i Kivik för att köpa inläggningssill? Till min överraskning fick jag till det med tre inläggningar förra året. Den med lime var kanske bäst? Det är dags för mig att göra mumma, kom jag plötsligt på. Jag har tänkt på det under flera år. Nu slår jag till!

Men våra gäster vill ha glögg. Jag gillar inte glögg. Glöggen man bjuds på är ofta för sött. Jag ska försöka bjuda på en torrare variant. Jag måste göra glöggen med glädje, annars blir den inte god. En glad gris är ju godare, eller hur?

tisdag 16 december 2008

Omvälvande när dottern flyttar hemifrån, och när marken skälver

Morgonens jordskalv var lika stark som skalvet min fru och jag upplevde vid sjön Bled i Slovenien för några år sedan. Vi satt på en uteservering. Bord, tallrikar, glas, bestick och stolar började vibrera, snart skakade allt sammans.

Serveringspersonalen rörde sig, som på ett bestämt kommando, i samma riktning. Gemensamt, utan att tala med gästerna, försvann de ut på gatan, på tryggt avstånd från fallande tak eller träd. Min fru och jag satt förstås frågande. Aldrig hade vi varit med om en jordbävning. Skakningarna, trodde vi först, berodde på förbipasserande lastbilar. Så var det inte. Inte heller i morse i Malmö.

Som en långsam muskelrörelse på ett ofantligt stor djur, så kändes skalvet. Sängen flyttades några centimeter från väggen. Bilderna på hyllorna skakade. Min tidigare erfarenhet gjorde att jag registrerade händelsen som en jordbävning. För säkerhets skull gick jag till fönstret. Jag ville se huruvida det ändå var en lastbil som passerade huset.

Morgonen var, med skalvet, ovanlig och omvälvande. Omvälvande för oss är också att vår dotter flyttat hemifrån. Inget av barnen bor längre hemma! Ovant känns det. Saknaden är nära, men också glädjen över barnens förmåga att forma sina liv.

Pressklipp:”Såväl på danska som svenska sidan Öresund kunde de boende på tisdagsmorgonen känna skakningarna från en jordbävning. Skalvet mätte runt 4,7 på Richterskalan och är bland de kraftigaste i Danmark och Sverige på över ett sekel. Jordbävningen, som inträffade 06.20 på morgonen, beräknas ha haft sitt epicentrum på svenska sidan, ett antal mil öster om Malmö. Såväl på norra Själland som på Bornholm kunde skakningarna kännas i marken.

Framförallt i höga byggnader gav skalvet upphov till rejäla skakningar. Sørine Wredstrøm bor på nionde våningen på Vesterbro i Köpenhamn. ”Jag trodde att det antingen var de ovanför som hade otroligt vilt sex eller att någon bombat byggnaden”, skriver hon på Politikens nätupplaga. Bland de värst drabbade är kanske Sara Wikström som bor högst upp i 190 meter höga skyskrapan Turning Torso i Malmö.

- Sängen hoppade vilt. Min första tanke var att det var fönstertvättmaskinen som var i gång, men det skakade alldeles för mycket för att det skulle vara den, säger hon till Sydsvenskan.” (Nytt från Öresund)

torsdag 11 december 2008

Gratis tågresa över bron

Fysiskt genomgår Malmö stora förändringar. Västra hamnen och Hyllie är tydliga exempel på byggprojekt som ändrar Malmös utseende och inre liv. Det pågående arbetet med Citytunneln präglar stan på sina håll, men mest under jord. En av stationerna kommer att etableras ett stenkast från Möllevångstorget.

Öresundsbrons betydelse för Malmö kan inte underskattas, trafiken över bron bidrar till att fler människor träffas. Det är bra, för ekonomin, för det sociala och kulturella livet. Med Citytunneln får vi kanhända inte samma påtagliga förändring, men likväl kommer mycket att vara annorlunda. Intensiteten i resandet över Sundet kommer att öka. Det är bra, det med. Det blir kortare och snabbare till mötesplatserna.

Ännu bättre blir det förstås den dagen då alla boende i Öresundsregionen har råd att ta sig över till andra sidan. Gärna billigare överfart för bilar, men hellre riktigt billigt eller gratis för tågresenärena.

onsdag 10 december 2008

Anita/Tage Tosa/Valfrid

Var finns ”byorginalen” nuförtiden? Uteliggaren Bävern är en av dem jag nämast kommer i tanke om. När vi bodde på Kungsgatan hade vi honom nästan som granne. Ofta såg vi Bävern släpa runt på papperskassar och plastpåsar. Vi mötte honom i kvartersbutiken, när han pantade flaskor. Aldrig sa han ett ord.

Han har mer än ett ”smeknamn”. Polisen kallar honom för Mister Q, hos oss heter han som sagt Bävern (i betydelsen samlaren, byggaren). Många gånger har vi funderat över hans bakgrund, och över varför han hamnat så där vid sidan om ett normalt malmöliv. Förklaringarna är säkert flera. Hemlösheten frågor ryms inte i ett enkelt svar. Men en sak är säker. Människor som lever ett liv utanför ramen, som exempelvis Bävern, får inte gömmas bort. I utanförskapet påminner han oss alla om att liv kan levas på många olika sätt.

Uteliggarna är smutsiga, de äger ingenting, de bidrar inte till bruttonationalprodukten, men ändå är de lika mycket värda som någon av oss andra.

Var finns byorginalen, de unika människorna, de som bryter med det vi uppfattar som normalt? Svaret måste bli att de finns överallt. Var och en är ett original på sitt sätt. Men det är klart, få av oss utmanar konvetionerna så som Bävern gör. Eller som Tage Tosa, eller som han själv hellre ville kallas Anita, gjorde. Han riktiga namn var Valfrid. För några decennier sedan var han välkänd person på Malmös gator, iklädd lösbröst och kvinnokläder. I all sitt annorlundaskap var han också medlem i det främlingsfientliga Skånepartiet. Politisk tillhörighet säger lite om en människa. Att visa sin sårbarhet, som Anita/Tage Tosa/Valfrid gjorde säger så mycket mer.

tisdag 9 december 2008

Barnfattigdomen är störst i Malmö

Två yngre människor kom i samtal på Kaffebaren i morse. Hon berättade för honom om en förestående resa, på uppdrag av SIDA, till centralamerika för att arbeta med fattiga människors vatenförsörjning. Han hade varit i området förut, och talade om kontakter hon skulle få nytta av.

Var tredje människa på jorden saknar rent vatten. För mig är det den största miljöfrågan. Den överskuggar exempelvis frågan om kreaturen och deras utsläpp av naturliga gaser. Det finns de som påstår att kornas fisande bidrar väsentligt till klimatförändringen. Det finns även andra frågor, som i sig är viktiga, men som i ett akut sammanhang ter sig ohjälpligt självupptagna, och typiska för den rika i-världen, som har en omistlig förmåga att blanda om korten till sin egen omedelbara fördel.

Fattigdomen, finns alldeles inpå oss. Även den frågan lyckas vårt "upplysta" samhälle lägga i mörker. Under mina åtta år i kommunfullmäktige försökte jag återkommande ta upp frågan om fattiga barns situation i stan. Malmö toppade listan år efter år, sedan 1991 om man räknade i stadsdelar. Enligt Rädda barnen, så låg Malmö etta, tvåa och trea på den sorgliga listan. Och gör det sannolikt också idag.

Barnfattigdomen i Danmark aktualiseras i en rapport. Pressklipp: Antalet barn som lever i fattigdom har ökat de senaste åren. I varje dansk skolklass finns statistiskt sett ett barn med föräldrar som inte har råd till det som de flesta räknar som basala saker.

Barn till fattiga föräldrar har sällan möjlighet att utöva någon idrott, bjuda kompisarna på födelsedagskalas och kan i princip aldrig åka på semester.

Mellan 2002 och 2006 ökade antallet fattiga barn med 9.000, vilket i dagsläget innebär att 59.000 danska barn lever i fattigdom. Det visar ny statistik från Det Nationale Forskningscenter for Velfærd (SFI).

-- Det väcker förvåning och förargelse att vi ska behöva uppleva detta i ett så rikt land som Danmark. Det är direkt obehagligt att tänka på, säger Preben Brandt som är ordförande i Rådet for Socialt Udsatte till metroxpress.dk.

Enligt honom råder det inga tvivel om att regeringens tak för kontanthjälpen till utsatta människor är en av orsakerna till att antalet fattiga barn har stigit. Även forskaren Mette Deding på SFI tror att kontanthjälpsreglerna är en bidragande faktor.

-- Men hur mycket det betyder vet vi inte ännu. Det ska ytterligare analyser kartlägga, säger Mette Deding till metroxpress.dk. Nytt från Öresund

måndag 8 december 2008

Maglehem - 14 konstnärers plats på jorden

Aoseum i Århus visar en samlingsutställning med 14 konstnärer som är verksamma i Maglehem. Konstnärerna är porträtterade på svartvita foton. Deras verk återges i ett bildspel. Fotografierna öppnar in till ansikten som har något att berätta. Ansikten som fångar ens intresse, som lockar en att vilja se efter noggrannare. Frågorna kommer nästan omedelbart. Hennes blick är upprorisk, varför? Han ser övergiven ut, vem väntar han på?

Fotografierna är så starka att man glömmer bort att koppla porträtten till något av de verk som visas i bildspelet. Att sjunka in i vart och ett av fotografierna varken orkar man, eller hinner uppleva under en vernissage. Bilderna med korta intevjutexter finns i bokform, och det innebär att man kan fördjupa sig i konstnärerena när man själv önskar. Förutom bildspelet och porträtten visas trailern ”Maglehem – en plats på jorden”, en film av en ung filmare, som bor strax utanför Maglehem. Trailern bygger på besök hos de 14 konstnärerna. Den korta sekvensen gav mersmak.

Apropå smaker så fick jag även denna helg tillfälle att avnjuta en av min frus underbart goda äppelkakor. Nötter, mandlar och valnötter i generösa mängder täcker en kaka, som enligt min fru, gjorts på enklaste vis och i all hast. Äpplena? Från Östra Sönnarslöv förstås.

torsdag 4 december 2008

Humor med dans, om jag får be!

Oslipat, en klubb för stå-uppkomik, bjöd igår kväll på en rolig och intressant kväll. För mig var samtliga komiker okända. Men för den månghövdade malmöpubliken var det annorlunda. Några av namnen var tydligen dragplåster, kända från den lokala stå-uppscenen och från TV. Trots min ovana vid levande ståuppare fick jag mig en hel del skratt under kvällen. Bäst tycker jag om den humor som leder till eftertanke, humorn som riktar sig till ens inre skratt.

Det raka gapflabbet ska inte underskattas. Men de skämt och ironier jag bär med mig efter en föreställning som den igår, är den humor som med värme närmar sig människans sårbarhet, hudlöshet. Humorn måste vara empatisk för att verkligen fånga mig som publik. Visst kan jag skratta åt andras tillkortakommanden. Elaka skämt och rå humor är inte främmande för mig. Men det jag gillar bäst, och det jag har inom mig en längre tid är ändå eftertankens humor.

Få av gårdagens komiker gestaltade sina berättelser med kroppen. Det var, kort sagt, bara hjärnan som jobbade, och munnen som rörde sig. Resten av kroppen var som ett stativ. En allvarlig brist i stå-uppkomiken, som vi känner den idag, är att den nästan uteslutande är intellektuell. Mer kropp, tack! Varför inte stå-uppkomik med dans?

onsdag 3 december 2008

Stig in genom portalen!

Tuppen gol i den lilla djurparken vid Kristianstadsgatan. Lantlig ljudbild i stan, trivsamt, på gränsen till idylliskt. Häromdagen kände jag doften av hästspillning från samma plats. Ljuden och dofterna stimulerar fantasin, ger bilder om en svunnen tid. För fyra-fem decennier sedan var det inget ovanligt i synen av en hästdragen vagn på någon av gatorna vid Möllevångstorget. Eller ute på backarna i Kirseberg, där jag växte upp.

Ifrån isbanan, inne på Folkets park, hördes rop och skratt från skridskoåkande barn. Även det ljud som skapar bilder i ens inre, och gör en glad. En kort vandring i dessa kvarter i Malmö, ger upplevelser där tid och minnen blandas. Men inte nog med det, även andra platser än de bekanta vävs in i tankarna, flickorna på isbanan bär slöja och knyter associationerna till fjärran länder.

Att gå in genom den gamla portalen till Folkets park, är som att inträda i en värld som förändrats påtagligt, och det under en relativt kort period. Gatorna här är en del av mig, gator i mitt inre, kanske man kan säga? När jag promenerar på Simrishamnsgatan, möter jag nuet och dåtiden samtidigt, och jag märker hur saker och ting förändrats. Förändringen en del av mig, sedan länge, och ändå stundtals främmande. Hur är det då för dem som i grunden känner sig ovana, obekväma med den mångfald av tillhörigheter som möter oss så naket på gatorna kring Möllevången?

Det är nog allas vår uppgift att bli gränsgångare. Vi måste övervinna våra rädslor för det främmande, och låta oss förvandlas, och våga inträda genom portalen som får oss att lyssna till barnskrik, tuppars golande, kort sagt, våga ta emot en värld som är i vardande.

tisdag 2 december 2008

Morgonragan jag glömde

”Kaffeskivan” är klar och överlämnad som en tidig julklapp till mitt stamcafé vid Möllevångstorget. Baristorna har mig veterligen ännu inte lyssnat på musiken. Jag är naturligtvis nyfiken på deras reaktion, och på hur de andra cafégästerna tar emot cd:n. Musiken jag valt är från länder och kulturer som mina kaffekollegor bör känna igen sig i. CD:n öppnar med en italiensk cha-cha-cha och avslutas med en grekisk blues. Där emellan finns musik från Orienten, Balkan och Afrika.

Mixen är komponerad för att bidra till en förhöjelse av kaffestunden. En god kopp kaffe ska bjuda på en mental resa, på en ögonblickskort visit i en annan värld, in i ett sinnligt universum där smakers och dofters närvaro blir än mer påtaglig och varierande. För den som öppnat sig för en raga vet vad jag åsyftar.

När dagens första kopp kaffe blir som en morgonraga, då är sinnligheten fullkomnad. Men det riktigt fina med ragan är att den bjuder på mer, alltid på något ytterligare, den öppnar upp till en värld som är förmer än den sinnliga. Jag hoppas att min mix har något av den indiska musikens kvaliteter.

”As the term raga itself implies, it should 'coulor' the mind, bring delight, move the listeners and stimulate an emotional response” The Raga Guide, a survey of 74 Hindustan ragas

”It is an open-ended concept” står det i ovan nämnda guide. Mina tankar far till Tjechovs noveller, och hans pjäser. De har öppna slut. Det gillar jag! Raga och Tjechov, storheter och konstnärliga ideal för mig. Som doften från nybryggt kaffe hoppas jag ”Kaffeskivan” ska kittla fantasin, öppna upp för förhoppningar om en bra dag.

Sitaren och tablastrummorna, och bambuflöjten, och sångerskan i den morgonraga jag glömde spela in på cd:n, hör jag i mitt inre på väg från Möllan, där har den satt sig, där ska den kanske förbli?

måndag 1 december 2008

Det finns ingen bistro i Östra Sönnarslöv

Helgens promenad gick till Östra Sönnarslöv. Vi valde att gå en sträcka längs Mjöån, sen in i byn för att fortsätta till Ekdala frukt (här finns godare frukt än i Kivik). Vi köpte Aromaäpplen, och en päronsort jag glömt namnet på.

Byn är vackert sammanhållen runt kyrkan, och längs en byväg till det gamla klostret. Kyrkan, klostret, och känslan av bygemenskap får mig att tänka på småbyar i Frankrike. Arkitekturen är annorlunda här, men närvaron av jord- och lantbruket, livaktigheten i byn får mig att tänka på närheten till Europa. Skillnaderna finns förstås, men är inte särskilt stora. Vi befinner oss onekligen i en europeisk by, inte minst visar inflytandet som manifesterats i kyrkan och klostret det. Men var finns krogen, trattorian, das gasthaus? Efter en liten vandring i skön natur, vill man gärna sätta sig till bords med en flerrätters meny, eller hur?

I väntan på en bistro i Östra Sönnarslöv kan man ju promenera i byns omgivningar. Vackert är det! ”Mjöåns vatten bryter sin väg ned möt slätten i en trång ravin sydväst om Östra Sönnarslövs kyrkby. Området visar en stor koncentration av fornlämningar, främst på åsens sluttningar och i dalgångarna kring de bäckar som avvattnar åsen. Fornlämningarna visar en omfattande bosättning under förhistorisk tid. Flertalet av de övriga fornlämningarna, som stensättningar, en domarring och resta stenar, tillhör i huvudsak järnåldern. Därtill visar sockennamn med ändelsen –löv vårt äldsta ortnamnsskick och utgör belägg för bebyggelse under järnålder.” Länsstyrelsen.
Bloggtoppen.se

View My Stats