måndag 31 december 2007

2007 - året då kyrkan var stängd

Varken igår, som var en söndag, eller i förrgår kom vi innanför kyrkans portar. Svärmor, som uppskattar kyrkobesök, fick inte möjlighet att uppleva Vittskövlemästarnas väggmålningar i Everöds eller i Vittskövle kyrka. Inte heller fick vi tillfälle till kontemplation, inne i Guds hus, som vi sett fram emot. Vi får hoppas på bättre lycka nästa år, då svärmor åter besöker oss för att fira jul. Nu vet vi att det är långt från självklart att kyrkan är öppen, för besök och andakt, en söndag eftermiddag vid jultid. Trist bara, att en del av julfirandet kommer att bli ihågkommet som året då kyrkan var stängd.

Det är självklart att kyrkor behöver skyddas från inbrott och vandalism. Men är det rimligt att kyrkporten alltid är låst? Konsekvensen blir ju att man stänger ute troende, och övriga från spontanbesök. Med de stängda portarnas politik kan man få känslan att kyrkan hellre värnar de materiella rikedomarna, än öppnar för de som vill ta del av den andliga skattkistan.

Det måste finnas finurligare sätt att skydda kyrkohusen och inventarierna än att låsa dörrarna. Det bästa vore att låta församlingsmedlemmarna, och andra ansvarskännande, vaka över kyrkans säkerehet. Det skulle leda till ökad delaktighet i menigheten, och till att kyrkan verkligen välkomnar spontanbesök. Guds hus bör alltid vara öppet.

torsdag 27 december 2007

Hanöbuktens ål blir el

På julafton äter vi endast fisk och skaldjur. Det gör vi av tro och tradition, vi är katoliker. Sillinläggningarna och Baccalá alla Klagshamn (en kabeljorätt) var förberedda. Men bläckfisken och ostronen var ännu inte, på lille julafton, inköpta. Förra året fick vi i sista stund inhandlat det vi behövde i Kivik. Men i år var bläckfisken och ostronen redan slutsålda. Av en outgrundlig anledning kom jag inte mig för att köpa ål, som även den tillhör vårt traditionella julaftonsbord. Nu blev maten under julafton likväl mycket uppskattad, fisksoppan (ny i sammanhanget) åts med glädje.

Ålen blir allt mer sällsynt i Hanöbukten och i Helge å. Ålafiskarna vid Hanöbukten kämpar en viktig, men tillsynes, hopplös kamp mot kraftverkens negativa påverkan på ålens fortbestånd. Kraftverken har byggts ut längs många svenska vattendrag och sjöar. Fiskens uppväxtområden har spärrats av. Ålen tvingas passera genom kraftverkens turbiner. Ålen mals ner, och blir till el. Ålfiskarna uppger att uppemot 70% av den passerande ålen dör årligen i svenska turbiner. Fiskarna förlorar sin inkomst. Ingen kompensation finns i sikte. Slöseriet visar på bristande respekt för naturen, och för ålen som en viktig ingrediens i skånsk matlagning och i svenskt kulturarv.

onsdag 26 december 2007

Ingen jul vid Möllan

Det blev inget julfirande vid Möllevångstorget. Efter mindre än ett år flyttade vi från torget. Tiden på Bergsgatan blev för tuff, helt enkelt. Mord, gängvåldtäkt och en påträngande och aggressiv jargong (särskilt bland yngre män) bidrog till att vi inte kunde bo kvar. Nu bor vi på andra sidan Folkets park, i Malmö. Det innebär att vi efter bara tio minuters promenad kan njuta av Möllans positiva utbud. Mataffärena, torgmarknaden och Kaffebaren är, glädjande nog, fortfarande inom räckhåll.

Kriminaliteten är en sann plåga, oavsett var den träder fram. Den kriminella handlingen kränker människor på djupet. Även förövaren kan känna sig kränkt, men endast om han/hon är i stånd att identifiera sig med offret, och då finns det hopp om annat än ett kriminellt liv. Dessvärre uppfattar brottslingen sällan brottsoffret som en person. Offret blir istället bara en varelse, ett ting att utnyttja. Förfrämligandet av andra människor är ett av våra största problem. Alienationen gror i miljöer som präglas av fördomar, misstro och av politiker som har främlingsfientlighet och isolationism på dagordningen. Kriminaliteten vid Möllan är ett tydligt exempel på politiska misslyckanden, och på hur hotet ser ut mot ett fungerande mångfaldssamhälle.

Juldagsmorgonen firades med en gudstjänst i Everöds kyrka. 1960, fick en liten familj från Istrien sitt första egna lilla hem i just Everöd (några mil söder om Kristianstad, och bara 12 kilometer från vårt hus på Åsen). Det var en stark upplevelse att delta i julottan, inte minst för att jag, tillsammans med mina föräldrar, återsåg vårt första svenska hem efter 47 år.

torsdag 20 december 2007

En naken Åke Högman

Igår, på restaurang SMAK i Malmö Konsthall, upplevde jag, tillsammans med många andra, hur avgörande det är för en konstnär att verkligen ha något att berätta. Förutom berättelsen, som ska förmedlas, måste konstnären ha hantverkskunnandet i ordning. Det har Åke Högman och Martin Bogren. Tillsammans bjöd de på "En slags happening" med namnet "Vägen söderut". Högmans åtta sånger och Bogrens bildspel med svart-vita fotografier sände ut publiken på en upplevelserik resa.

Guiderna, Högman och Bogren, bjöd visserligen på klichéartade vyer, bekanta poser och schabloner. Men, vilket är det viktigaste, de gav publiken ett personligt tilltal, alldeles eget och unikt bidrag till något vi trodde att vi sett och hört förut.

Bogrens bilder, sydskånska landskap, människor som kastats ut i ett gråskaligt universum förde tankarna till 1930-talet, till en svart-vit film om ett landsbygdsproletariat. Fotografierna visuella kraft låg i en skönhet, som var sentimental, men också otäck. Bogren gav oss en vision om undergång, inget stort skrällande ragnarök, utan ett försvinnade i tysthet, som när dimma löses upp.

Högmans sånger "kom från hjärtat" som Sven Lindström så riktigt uttryckte det. Med Lindströms hjälp kunde jag bättre uppfatta Högmans musikaliska rötter. I Högmans sånger förenas svensk trubadurtradition med inslag av countrymusik, och lite blues. Texterna berättar om "det stora tomrummet" och om "Kärleken - världens högsta berg". I sina sånger låter Högman oss möta de stora frågorna och de övervälvande känslorna.
Lindström är ett levande och entusiasmerande musiklexikon. Det vet alla som känner honom, eller som läst hans kritik i bl. a. Sydsvenskan. Lindström är högaktuell med sin uppmärksammade biografi om Per Gessle.

Konserten började med Högmans skånska röst, hans munspel och några ackord på den stålsträngade ackustiska gitarren. Under den sista sången ackompanjerades Högman av namkunniga och, så gott som alltid, lyssningsvärdiga musiker som Jalle Lorentzon och Eddie Nyström. Mellan första och åttonde sången utökades ackompanjeanget med kvinnliga och manliga musiker, Sofie Eriksson sjöng, den prisbelönade dokumentärfilmaren Stefan Berg spelade trummor (enligt Conny Carl Axel Malmqvist, konstkritiker, filosof och kompositör) som den högt skattade Charlie Watts (Rolling Stones). Sammantaget, efter Högmans äventyr i diverse musikaliska och lyriska stereotyper, måste man instämma i filmregissören Leif Magnussons omdömme "Åke Högman är modig!".

Åke Högman och Martin Bogren lyckades med konststycket att använda sig av maskspel, stilisering, förställning och teatrala grepp och ändå ge publiken en upplevelse av autensitet. Det utrycker, kort sagt, ett moget konstnärskap. Hoppas att fler än vi, som samlades på SMAK igår, får tillfälle att uppleva denna engångs"happening", och Högmans förvandlingsnummer att med påklistrade gester och uttryck tala till publiken, naket och omdelbart, "från hjärtat".

Nämnas bör också att i vågspelet att berätta naket och "från hjärtat" är Högman inte främmande för att hämta inspiration från den fruktbara kulturmixen; svensk trubadurtradition och amerikanskt folkmusik. Ett öppet sinne leder alltid längre!

onsdag 19 december 2007

Utegrisarna i Lillehem

I Bo Hagströms utmärka matprogram i TV "Solens mat", får man uppleva kokkonst på hög nivå, enkel matlagning men ändå raffinerad. I sin resa genom det kulinariska Italien uppsöker Hagström kvinnliga kockar, medelålders damer som verkligen kan det här med mat, och då talar jag inte bara om tillagningen vid spisen. Nej, hela processen är med. Från sådd och grisavel till bröd och skinka.

Dessa mästerkockar har en helhetssyn på produktion och konsumtion av mat och dryck. De upplever sig som en viktig del av ett kretslopp, som inte bara är biologiskt utan även kulturellt. För dem är mat, identitet, kultur och moral begrepp som är knutna till varandra. Därför är de föredömliga kockar, och verksamma på en nivå som nästan inga manliga kockar når upp till. Kvinnor är, kort sagt, bättre kockar än män!

I ett av Hagströms program berättar en kvinna, som driver en liten svinfarm, om det systematiska arbetet med att korsa vildsvinsgaltar med farmens egna suggor. Resultatet bli förträffligt. Hagström intygar.

Bland utegrisarna i Lillehem, här på Åsen, finns just en blandras av vildsvin och grisar av traditionell stam. Men uppkomsten av blandrasen tillkom utan mänsklig inblandning. Det är inte överdrivet att säga att rasen utvecklades på trots av mänsklig närvaro. Svinfarmaren har berättat hur han sprang med geväret i handen för att skjuta galten, som tagit sig in i hägnet. Men, som farmaren sa, "suggorna skyddade honom".

Nu är svinfarmaren nöjd. Köttet från blandrasgrisen är av hög kvalitet. Svinfarmen har, efter incidenten med vildsvinsgalten, blivit berömd. Utegrisarna i Lillehem är idag en turistattraktion. Det goda köttet finns att köpa i butiken i Lillehem (som ligger söder om Degeberga). Även strax norr om Degeberga kan man köpa kött av god kvalitet. Butiken har det brutala namnet Slakteriprodukter AB. Inför julen har vi beställt en trekilos skinka och, på mitt initiativ, ett grishuvud. (Grisfötter får jag dessvärre vara utan. Det fick räcka med huvet!)

Det italienska köket är vida överlägset det svenska, när det handlar om förädling, om oväntade och spännande kombinationer i matlagningen. Det svenska köket håller hög internationell klass. Men saknar den där avslappnade och sympatiska attityden till kokkonsten, som Hagströms kvinnor har. Hos oss är det prestation och tävling som gäller. I jagandet efter att bli främst fixerar sig ofta våra manliga kockar sig vid råvarornas renhet, som en slag rashygienister. Istället borde vi, som de italienska damerna, inse att "Blandras är bäst!"

tisdag 18 december 2007

Välkommen!

När jag läppjar på koppen, och ser ut över myllret av människor på "Möllan", känner jag mig hemma och delaktig i en värld med många kulturer. Även ute på landet, på "Åsen", finns en plats som ger mig en stark känsla av tillhörighet. Där, bland skogsbönder, finner jag mig tillrätta, i ett rikt kulturarv och i en natur som talar till mig på ett självklart sätt, som hade jag mitt ursprung där, och inte 1500 km söderut, i Istrien.

Utanförskap behöver inte ha med etnicitet, kultur, religion eller social tillhörighet att göra. Utanförskapet finns överallt. Värst är det när någras samhörighet bygger på andras utanförskap.

Mina funderingar, oavsett om jag är på ett café eller i vedboden, kretsar ofta kring frågor som rör samhörighet och utanförskap. Du är välkommen att ta del av mina tankar och synpunkter. Jag läser gärna Dina reflektioner.

View My Stats