måndag 16 juni 2008

På loppis i Tollarp, Lökaröd och Östra Sönnarslöv - fynda och finn en mångkulturell värld

I helgen inleddes loppissäsongen. Den ägde rum i Tollarp. Därefter brukar marknaden äga rum i Lökeröd. Vi har fyndat på båda ställen, tidigare år. Särskilt nöjda har vi varit med loppisen i Lökaröd, eller ännu hellre i Östra Sönnarslöv. Nu var det alltså säsongsstart i Tollarp.

Jag köpte en pianopall, som vi klädde om. Min fru fann vackra skålar och ungsformar. Vi var nöjda med fynden, som även inkluderade fem trädgårdsstolar á tio kronor stycket. Billigt! Dessutom är de ganska snygga.

Det mest fascinerande med loppisarna här, och omkring Linderödsåsen är blandningen av människor. I helgens trängsel stod vi som packade sardiner tillsammans med personer från Irak, Polen, Somalia, Holland, Danmark och säkert ännu fler länder.

Trots köbildning och därtill hörande långtråkiga väntan, och den nämnda trängseln var irritationen mellan personer i den hopptryckta folksamlingen så gott som obefintlig. Att muslimska kvinnor bar slöjor, hade sina händer dolda i handskar (fastän det är sommar) var det ingen som kommenterade högljutt, eller gav någon en anledning att ropa något kränkande.

Här stod vi! Tätt inpå varandra! Lite stirriga och stressade av förväntan inför eventuella fynd. Vi, i den växande människoflocken hölls tillbaka av ett tunt plastband. En avgränsning som respekterades nästan till det magiska klockslaget då loppisen öppnade. Men, strax före ett brast bandet och människor sprang, spurtade och jagade in till elektroniken, kläderna, möblerna, trädgårdsredskapen, leksakerna, böckerna, ja allt som finns på en loppis.

Loppisen i Tollarp och andra marknader av det här slaget är underskattade, och ofta ignorerade, som exempel på inspirerande möten över etniska, kulturella gränsdragningar.

fredag 13 juni 2008

Proletärer fick betalt för att spela fotboll

I senaste numret av Weekendavisen recenseras Jesper Högströms bok Blågult - fotbollslandslaget genom 100 år. Läsningen är underhållande. Rolig för att recensenten jämför dansk och svensk fotbollskultur, samtidigt som han beskriver ländernas politiska och kulturella utveckling. I Danmark präglas fotbollen av ett borgerlig individualistiskt ideal, i Sverige är det kollektivet, massan, arbetarrörelsens ideal som formar fotbollskulturen. För snart hundra år sedan utgjordes det danska landslaget av officerare, bankfolk och akademiker. Svenskarnas lag innehöll ”proletärer som fick betalt för att spela”.

Weekendavisen anmäler Högströms bok i positiva ord. ”... Jesper Högströms fortjeneste er at vise, hvorledes det svenske landsholds spillestil og selvopfattelse mættedes i en rent ud ideologisk modstilling til danskerne, der i mere end et halvt århundrede endnu fastholdt borgerskabets fodboldopfattelse. I Idrottsbladet kom det til en heftig meningsudveksling allerede under Første Verdenskrig, da redaktøren fremhævede en »højere kultur« på det danske landshold og henviste til, at Danmark jo stillede med to officerer, to bankfolk og tre akademikere på holdet.

Da svenskerne året efter, i 1917, igen mødte danskerne og i det mindste havde held til at score i 1-2 nederlaget, var Per-Albin Hansson at se på tribunen. Socialdemokrat og senere statsminister, som formulerede samfundsvisionen om Folkhemmet. Hansson og de øvrige 20.000 tilskuere så nysseligt og let ophøjet dansk pasningsspil over for et svensk mandskab i fuldtonet fight og knoklerstil.

Jesper Högström: »Finessen med denne sejrende svenske fodboldstil – kantet, funktionel og energisk i kontrast til danskernes gentlemanagtige ’fodboldkultur’ – var, at den indeholdt elementer, som også den frembrydende arbejderbevægelse kunne identificere sig med. Fodbolden var i sig selv moderne og demokratisk i forhold til de gamle aristokratiske, individuelle sportsgrene. Og den nytilkomne, svenske spillestil, der i kontrast til den danske kom til at bygge på samtræning, kondition og hårdt, kollektivt arbejde, passede overordentlig godt med arbejderbevægelsens moral og værdier. Fodboldlandsholdet var nu på relativt kort tid blevet arbejderklassedomineret, og i lighed med proletariatet havde det en verden at vinde.”

”Alene de to svenske scoringer mod Grækenland tirsdag aften demonstrerer spændet på det nuværende svenske landshold. Petter Hanssons 2-0 scoring var ærkesvensk med knæ, pandebrask og muskelkraft og noget, der lignede tilfældigheder, men alligevel ikke er rent held. Vi har set det så mange gange før fra svensk side. Den svenske back står helt oppe på modstandernes mållinje, og han er ikke for fin til at knokle kuglen ind over stregen. Det er resultatet, der tæller.

På den anden side Zlatan Ibrahimovic’ åndeløst smukke artisteri til 1-0. En så uhyrlig og så risikabel ambition, hvor hele den lange krop er spændt for netop at tvinge bolden op i det fjerne målhjørne. Det er skønheden, der tæller.”

torsdag 12 juni 2008

Anne Heberlein, Timbuktu, Anne Swärd och Eva Ström i Maglehem

Den 2 juli inleds ett nytt sommararrangmang i östskåne. Föreningen Telos står bakom arrangemanget, med stöd från Region Skåne, Kristianstads kommun och Musik i Syd. på hemsidan www.telosmaglehem.se kan man få reda på mer om Författar- och musikaftnar i Maglehem.

"Med sommarens författar- och musikaftnar i Maglehem vill vi bidra till öppna och unika möten, upplevelser som innehåller både lyriska stämningar och vardagligt direkt tilltal. Aftnarna kommer att bjuda på en kombination av litteratur och musik. Vi vill ge publiken en extra stund av poesi, skönlitterärt författarskap och samtal kring samhälleliga och etiska perspektiv.

Med hjälp av Adam Orvad, Reza Shayesteh, Ensemble Flatterie, Ute Goedecke och Per Mattsson gör vi en resa bortom tid och rum, samtidigt som instrumenten och rösterna fjättrar oss i det vackra östskånska landskapet.

I byns 800-åriga kyrka kommer vi att översköljas av toner från medeltiden, västerländsk konstmusik och persisk klassisk musik. Samtidigt som vi med blicken sveper över de gamla väggmålningarna, utförda av Vittskövlemästaren, sänder musikerna ut oss på en resa där då och nu möts, där igenkännbar lokal verklighet möter stråk från svunna tider och fjärran belägna platser. Det universella i musiken kan få oss att upptäcka nya sidor hos oss själva, och samtidigt väcka vår nyfikenhet hos en människa vi trodde att vi redan visste allt om.

Med litteraturen och musiken som gestaltande krafter ser vi fram emot att, under fyra onsdagskvällar i juli, erbjuda publiken samtal och fördjupade möten med Ann Heberlein, Jason Diakité (Timbuktu), Anne Swärd och Eva Ström. Temat för sommarens program är ”Gränsdragningar, samhörighet och utanförskap i en mångtydig vardag”."

måndag 9 juni 2008

Bollsparkeriarbetare eller artister?

I gårdagens Svenska dagbladet kunde man läsa Rolf Gustavssons krönika om EM i fotboll. Gustavsson är ofta läsvärd, inte minst om man är intresserad av politik på EU-nivå. Denna gång behandlade han, inte EU, utan det pågående europeiska mästerskapet i fotboll. Initierat och humoristiskt skriver han om ”Lars Lagerbäcks folkhemska bollsparkeriarbetare”. Gustavsson skämtar på det sätt man gör när medkänsla och sympati finns med. Han älskar sitt Österlen, och han älskar förmodligen även Sverige på trots, eller tack vare en ibland ironisk och elak vinkel.

Även om Gustavsson skriver om något så oväsentligt som sport, tål hans krönika läsas med eftertanke. Bilden av ett självtillräckligt Sverige träder fram. En hybris som måhända inte är så mycket att säga om i idrott. Men problemet är att samma kritiska teckning av mentaliteten och bristen på nyfikenhet med lätthet kan appliceras på andra, viktigare områden, exempelvis inom politiken eller kulturlivet.

”Bollsparkeriarbetare” är en mycket träffande, och sorglig benämning, på det som skulle kunna handla om artisteri och en slags idrottsligt konstnärskap. Men i vårt Sverige kapar vi gärna den lilla utväxt i kulturkroppen som kan bli för ostyrig, för personlig. Vi säger kulturarbetare, istället för det riktigare begreppet konstnär. Vi är väl rädda för att förhäva oss, och ännu mer skraja för andra ska visa sig vara konstnärer medan vi själva bara är arbetare? Usch, då är det bättre att helt enkelt bestämma oss för att alla är arbetare, bollsparkeriarbetare, även Zlatan.

Gustavsson avslutar sin underhållande krönika med orden ”Belgiska Le Soir skriver om det svenska landslaget att det alltid kvalificerat sig, aldrig gjort bort sig och sällan varit briljant. Lagerbäcks stereotypa standarduppställning döper tidningen till fotbollens IKEA-modell och tillfogar syrligt att man ändrar inte ett lag som inte vinner. ”

onsdag 4 juni 2008

Vi delade en vacker gryning med tranorna, den första i juni

I söndags morse gick jag och min fru vår sedvanliga helgpromenad, men tidigare än vanligt. Vi lämnade huset strax innan klockan slog fyra på morgonen och återvände vid sextiden. Fågellivet kom igång rejält med sång och kvitter redan vid halvfyra. Promenaden inleddes med klar och livfull sång från trädens grenar och kronor.

Solen hade ännu inte lämnat sin morgonbädd. Ljuset var indirekt, reflekterades från en halvmörk himmel. Inne i granskogen var det riktigt dunkelt, men bland bokarna gav det milda ljuset en känsla av lätthet. Vi var inte riktigt vakna, det var inte skogen heller, bortsett från fåglarna. Fötterna traskade på bekanta stigar. Gryningens ännu inte tydliga genombrott gjorde att vi i skumrasket tvingades blicka neråt, för att inte trampa fel bland stenar, diken, stockar och grenar. Stirrandet i marken upphörde vid gläntorna som omgärdas av lövträd, i hagarna där kor betar. Himlen blev svagt ljusare, hoppfullare, en sol skulle snart värma oss.

Vi ökade takten, soluppgången ville vi gärna uppleva vid ruinen i Rebbetuaröd. Lupinerna stod i full blom, syrenen likaså, när vi kom dit. Det var då, ögonblicket innan solens första strålar bröt fram för att värma den gamla bondgårdens återstående vitkalkade väggar, det var då de djupa stötarna var alldeles inpå oss. Tranorna var här! Vi delade en vacker gryning med dem. Den första i juni.

måndag 2 juni 2008

Texas kattfamilj - Dallas och Houston

Vilken kattvecka! Vår dräktiga Texas får ungar i just det ögonblick jag befinner mig hos henne i gammelhuset, i vedboden. Katten får sammandragningar, hon krafsar och jamar i kattlådan. Jag får lockat över henne till en förberedd mjuk bädd. Innan den första kattungen föds ringer min fru. Genom min beskrivning får hon tillfälle att följa förloppet. Efter en kvart kan jag konstatera att Texas fått två ungar, en riktigt mörk och en grå-svart strimmig.

Några dagar senare, när vi båda är på landet, får vi möjligheten att bekanta oss med kattungarna. Texas visar stolt upp sin avkomma, och inbjuder oss att se närmare och att till och med ta på djuren. Det gör vi gärna, en kort liten stund.

Arbetet tvingar oss till Malmö. Innan vi far har vi laddat med grädde, vatten, torrfoder och annan kattmat. Texas ska ha så det räcker för några dagar. När vi är tillbaka möter vi en rastlös katt, men inga ungar. De är borta!

Vi letar överallt Överallt! I gammelhuset, i stengärdsgården, under hönshuset och gammelhuset igen. Men utan att finna de försvunna små. Vi tror att de uppvaktande hankatterna varit framme, mr Black and White, Peter Stormare och P.Påhlsson. Snart faller misstankarna på mården som härjat i grannens hus. Hankatterna hade nöjt sig med att dräpa ungarna, för att låta de ligga kvar. Mården tar bytet med till boett. Det är mården som dödat de söta ungarna!

Vi sörjer med Texas. Saknaden efter ungarna syns i hennes blick. Vi ger henne extra tilldelning av lax och grädde, och massor av smekningar. Så småningom lägger vi märke till att Texas bara försvinner, blir borta en längre stund, kommer inte tillbaka fastän vi ropar. Olikt henne!

Till sist, under hennes guidning, går vi upp till ovanvåningen i gammelhuset. I den högsta av fem kartonger finns hennes kattungar, i en ridhjälm. Vi blir förstås glada, över att kattungarna lever, över att Texas inte behövt sörja över en svår förlust. Glada blir vi över att Texas givit oss Dallas och Houston!
Bloggtoppen.se

View My Stats