torsdag 28 februari 2008

Finn frid på Malmö Konsthall

Hreinn Fridfinnsson kan verkligen ladda ett rum med förväntan, och spänning. Han gör det med vardagliga ting, som exempelvis en brun pappkartong. Han ger kartongen en precis placering i rummet, och öppnar lådan. Plötsligt befinner sig betraktaren framför ett altarskåp, färglagt, preparerat och vackert.

Fridfinnssons verk är asketiskt koncentrerade, få och alldagliga, men starka i sitt uttryck. Verken kommer igen, i olika perspektiv, som upprepningar och dubbleringar. Symmetrin är en viktig i faktor i Fridfinnssons konst. Tillsammans med det asketiska, får symmetrin åskådaren att känna balansen i rummet. I Fridfinnssons fall blir det inte bara en visuellt harmonisk upplevelse. Det fokus konstnären tvingar in oss i är nästan våldsam. Medan vi glor in i en vanlig kartong upplever vi en slags helighet. Titeln ”Sacred” svarar väl till verkets förmåga.

Fridfinnssons konst ger många ingångar till kontemplation över livet, över meningen med konstnärligt arbete. Men i centrum står frågorna om vad vi gör med tiden, och vad den gör med oss. Konstnärens själv är upptagen av begreppet tid; ”Notions of time are always compelling. I read what comes my way about physics and mathematics, but I read as one who is uninitiated. The feeling and the interest in the essence of time is serious, but my dealing with time is not knowledge-based; it is more exploratory and feeling-based.”

Tiden är utgångspunkten för Hreinn Fridfinnssons konst. Det betyder att döden närvarar i hans verk. Det känns! Fridfinnsson försöker skapa en djupare mening, en livfullhet i värdelösa ting. Hans lyckas. Det gör hans konst ”Sacred”.

Utställningen, på Malmö konsthall, är en retrospektiv. Den spänner över fyra decennier av Fridfinnssons konst.

onsdag 27 februari 2008

Sverige behöver Skåne, och tvärtom!

För 350 år sen, vid freden i Roskilde, den 26 februari 1658, avträdde Danmark Skåne till Sverige. De skånska krigen under 1600-talet var sällsamt blodiga. Civilbefolkningen fick utstå svåra prövningar, från såväl den svenska som danska armén. Roskildefreden innebar att det gamla Skåneland (Skåne, Halland, Blekinge) skulle komma under svensk överhöghet. Det råder delade meningar om hårdheten i ”försvenskningen” av det forna Östdanmark.

Nationalismen, en av 1800-talets förödande ideologiska strömningar, tolkar historiska förlopp och händelser starkt politiskt. Tolkningar som syftar till övertagande av makt, ibland med krig som konsekvens. Modern forskning nyanserar bilden något, ”försvenskningen” var inte målet. Syftet var att skapa lojala medborgare. De nya svenska herrarna var öppna för kulturell frihet så länge det politiska styret respekterades.

Nationalism och skånsk sekterism formuleras vanligtvis av extrema politiska grupper. Partier och grupperingar som särskilt profilerat sig genom främlingsfientlighet. Deras tal om etnisk rensning är historiskt tvivelaktig, och moraliskt förkastlig eftersom dessa aktörer själva har etnisk rensning på agendan.

Skåne är ett fantastiskt landskap, varierande och vackert. Att bejaka Skåne och det skånska finns det grund till, inte minst kulturellt, i den meningen att landskapet är en mötesplats (och har alltid varit det) för människor från olika kulturer, från Östersjöområdet och längre bort.

Förmågan att vara öppen och samtidigt trygg i den egna identiteten kommer att avgöra skåningarnas framtid. Skånes styrka finns inte att finna i en motvilja mot Stockholm, eller i ett ”lillebrorskomplex” gentemot Köpenhamn. Skåne, i likhet med andra regioner i Europa, mår bäst av att uppfatta sig som en samarbetspartner med det egna landets regering, med regioner inom och utom Sverige. Sverige behöver Skåne, och tvärtom!

tisdag 26 februari 2008

Helan & Halvan, och Carola på Palladium

Idag firar Carola sina 25 år som schlagerstjärna. Hon slog igenom i samband med den svenska uttagningen till Melodi Grand Prix 1983. Ikväll firas hon i lokalen där hon fick sitt genombrott, Palladium i Malmö. Palladium, idag en viktig musik- och danscen i Öresundsregionen, var under lång tid en ganska sunkig biograf. När gamla Palladium var som populärast användes lokalen för teatrala evenemang, under 1930-talet framträdde exempelvis Helan och Halvan i huset.

Men med framsynta, kulturmedvetna och ansvarstagande männsikor kan spännande skeenden komma igång. För ganska precis sex år sedan återinvigdes ett vackert renoverat Palladium. Musik i Syd och Dansstationen, som driver verksamheten i huset har lyckat göra Palladium till en spännande angelägenhet för musik- och dansälskare i södra Sverige, och östra Danmark.

I egenskap av ordförande för stiftelsen Musik i Syd hade jag ett direkt inflytande på tillkomsten av dagens Palladium. Ett av de viktigaste besluten för mig som ordförande. Roligt att bidra till skapandet av en viktig kulturscen, och till en vacker inramningen för Carola och hennes 25-års fest. Grattis!

måndag 25 februari 2008

Möllevångstorget 100 år!

Möllevångstorget i Malmö stod klart 1908, i den skepnad vi idag ser. Jugendstilen dominerar torget, och har tillåtits göra det sen bebyggelsen. Rivningsraseriet nådde inte hit. Skönt!

Den landsbygdsbefolkning, huvudsakligen från Söderslätt, som bosatte sig vid Möllevångstorget vid förra seklets början skulle känna igen sig på torget idag. Åtminstone vad gäller arkitekturen. Dagens marknadsstånd, utbudet av kaféer, restauranger och krogar skulle te sig främmande, förstås. Stor skillnad, mellan då och nu, är också att hantverkarnas verkstäder försvunnit, och att industrierna inte längre finns på Bergsgatan.

Den svenska arbetarrörelsen är starkt bunden till områden kring Möllevångstorget. Jag tänker på uppkomsten av det kooperativa Solidar, tidningen Arbetet och förstås Folkets park. Den robusta och propagandistiska statyn ”Arbetets ära” av Axel Ebbe är en hyllning till arbetarrörelsen.

I samband med 100 års jubileet skulle man förvänta sig att torget genomgår en renovering, eller någon slag försköning. Men det enda man idag kan se, det är att korvkiosken renoveras. Korvkiosken! Möllevångstorget hade en gång en tradition av gatumusiker, musiker som med dragspel och sång drog in på gator och bakgårdar. Ett jubileum behöver inte alltid manifesteras med statyer. Gatumusikanter, vore trevligt!

fredag 22 februari 2008

Heberlein & Zaremba visar hur makten ömsar skinn

Ann Heberlein, doktor i etik, och journalisten Maciej Zaremba är två viktiga uttolkare av skeenden i vårt svenska samhälle. Båda lyckas, i artiklar, böcker och i offentliga framträdanden, komma lite djupare i sina analyser av de strömningar och normer som påverkar och styr oss, som många gånger ingriper starkare i det vardagliga livet än den aktuella politiska agendan. Heberlein och Zaremba, träffar rätt för att de har det mod många offentliga debattörer saknar.

Att granska, på djupet, är att ifrågasätta. I vårt homogena samhälle, med en mycket stark centralmakt, kulturellt, medialt och politiskt är det en bedrift att orka argumentera, belysa brister, kritisera och gå till angrepp, när den reflexmässiga ståndpunkten, i samhällstoppen och på andra håll, är att ”vi är bäst”, ”vi har inget att lära”.

Kombinationen framgångsrik samhällsingenjörskonst och avståndet till Europa och en turbulent omvärld har bidragit till, brist på reflektion, och till en utveckling av osympatisk självbelåtenhet. Alternativa sätt att se och uppfatta världen bemöts nedlåtande. Ett sorgligt och komiskt exempel är Dagens Nyheters, kulturchef Maria Schottenius, ovärdiga behandling av den liberale debattören Johan Norberg.

I sin nyligen publicerade artikelserie ”Kränkt först vinner!” (DN, 17, 18, 19/2) skriver Zaremba om hur en utbredd offerkultur kan utvecklas till ett system av tankepoliser och självstympning hos svenska intellektuella. "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" heter Ann Heberleins nya bok om kränktheten som en massflykt från vuxenheten.

Heberlein och Zaremba lyfter fram i ljuset det många försöker dölja. Att ta del av deras kommentarer är att bättre förstå hur maktens kvinnor och män ömsar skinn, ändrar retoriken och utvecklar ett Orwellskt tvärtomspråk, där ”jag är kränkt” betyder ”jag har makten”, och där ”offer” kan betyda ”domare och bödel”.

torsdag 21 februari 2008

Vi åldras, men månen förblir ung

Jag var tidigt uppe i morse. Klockan var tjugo i fyra. Under några minuter stod jag vid husets södra gavel för att beskåda den totala månförmörkelsen, som skulle inträffa fyra minuter över fyra. Innan dis, dimma och moln skapade en total beslöjelse av månförmörkelsen hann jag åtminstone uppleva en del av magin.

Min blick nådde förmörkelsen i slutfasen. Det mesta av månen var redan täckt. Långsamt, långsamt gled den svarta skivan över den solbelysta månen. I skogen var det stilla. Några plusgrader gjorde att det inte var svidande kallt. Tystnaden och fukten i luften gjorde sitt för att bidra till stämnngen. Disen som försiktigt lagt en slöja över månskivan försvann. Molnen tog resolut kommandot. Föreställningen var över!

Man får väl hoppas på ett längre framträdande nästa gång. Nästa totala månförmörkelse inträffar den 21 december 2010. Men nästa fullmåne inträder vid påsk, på långfredagen. Påsken infaller alltid vid fullmåne. Det beslöts under kyrkomötet i Nicea år 325.

Med månens faser gestaltas tidens gång. Händelser upprepas, nymånen träder fram och vi får följa hela cykeln igen, gång efter gång. Så bekant, men ändå så annorlunda, varje gång. Nytt, bekant, men också smärtsamt. Månen är en klocka utan visare. För tiden tar aldrig slut. Åtminstone inte för månen. Men för oss! Vi åldras, men månen förblir ung.

onsdag 20 februari 2008

Är Helge å helig?

Helge å har sitt utflöde i Hanöbukten, Östersjön. Bäckar och åar rinner till från bland annat Linderödsåsen. Mjöån, rinner från Huaröd, har ett tillflöde från Söndreån i Östra Sönnarslöv, rinner vidare förbi Everöd, når slutligen Helge å. Ån har tillflöden, ända upp i Kronoberg.

Skånes största å känns bitvis som en flod av europeisk dimension, fysiskt men också kulturellt och politiskt. Kristianstads tillblivelse vid Helge å var ett uttryck för nordiska maktförhållanden. Ännu tidigare fick Skåne, genom kristnandet, kyrkobyggandet och ordensliven intensivare relationer till resten av Europa. Att historien inte enbart bjudit på kyrksång vittnar ett sjöslag om. Året var 1025. Den danske kungen Knut drabbade samman med Olof Digre och Anund Jakob, en norsk och en svensk kung. Att slaget på Helge å var blodigt, att "ulvinnan fick mycket ulvamat" berättar den isländske skalden Ottar Svarte;

"Givmilde konung,
Du slog svearna vid Helgeå,
där ulvinnan fick mycket ulvamat;
fruktansvärde konung,
du försvarade landet mot två furstar,
där korpen inte svalt;
du handlade raskt gentemot
männen."

När man står nere på stranden, kan man fantisera om sjöslag, och om gamla tiders båttrafik, om de kvinnor och män som seglat till eller från Århus (Helge ås tidigare mynning). Till eller från Östersjön. Kulturer möttes på Helge å. Långväga resenärer kunde med sin närvaro gestalta mångfalden i Europa, den kulturella rikedomen, olikheterna. Helge å erbjöd, kort sagt, seglatser in i nya kulturer, hemmavid genom besök, eller ut på Östersjön för vidare färd mot Ryssland, Baltikum, Polen eller Tyskland. Eller ännu längre bort.

Att bara betrakta strömmen, det massiva vattnets rörelse, skapar en känsla av resa. Resor ger och resor tar. Precis om ån. Ån var helig, därav sitt namn. Vad den gav och tog var heligt. Precis som livet. Men är Helge å helig för oss idag?

måndag 18 februari 2008

Det är klös i McCain, säger Texas

Den 4 mars har texasborna tillfälle att uttala sitt stöd för McCain som republikanernas kandidat till presidentposten i USA. Men det verkar vara lite si och så med supporten i Texas. Men jag kan redan meddela att Texas, vår katt, ställer upp för McCain. - Honom är det klös i!

McCain är en person med betydande ledarerfarenheter, integritet och mod att även på djupet utmana sina egna. Ängslan och egenskaper motsatta de som McCain innehar är de vanligaste för dagen (även i svensk politik). Texas vill uppleva ett ledarskap som är moget, tydligt och empatiskt. Vad gäller det politiska innehållet understryker vår Texas vikten av frihandel, global solidaritet och en säkerhetspolitik som aktivt arbetar med diplomatiska medel, men inte väjer för militära åtgärder där det är nödvändigt.

Texas och husse har samma åsikter om det mesta. Men husse är ju inte katt, och det innebär förstås ordentliga begränsningar i förståelsen av vad som är viktigt i tillvaron. Men han gör sitt bästa, som Texas brukar säga. Husse hade helst sett Rudy Giuliani som president. But, let's go for McCain!

"Hope, my friends, is a powerful thing. I can attest to that better than many, for I have seen men’s hopes tested in hard and cruel ways that few will ever experience… To encourage a country with only rhetoric rather than sound and proven ideas that trust in the strength and courage of free people is not a promise of hope. It is a platitude…" John McCain

söndag 17 februari 2008

När Sverige är som vackrast

I fredags var vi bjudna på fest i Baskemölla, i en glashytta. Värdparet är, som alltid, inbjudande med öppen famn, och med en närvaro i blicken som gör att man verkligen känner sig välkommen. Sällskapet, 40-50 personer, hade förstås alla anknytning till värdparet. De flesta var boende i trakten, och därmed även de utsatta för en lång mörk vinter. Festen var ett sätt att ta initiativet från den dystra årstiden, poängtera att ljuset vinner över mörkret, och att våren faktiskt är på väg. Även om vägen känns omständig och lång. Heder åt värdparet för denna fest!

Bland festdeltagarna var de flesta utomsocknes. Förutom stockholmska kunde man höra västmanländska och dalmål. Fler svenska dialekter fanns representerade. Jag saknar sammanhang där svenska dialekter och regionala kulturer möts. En inspirerande del av det politiska arbetet på nationell nivå utgörs av möten med Sverige, och svensk kultur. Politiken har jag lämnat, så jag får försöka uppleva de svenska dialekterna på annat håll.

Den kulturella mångfalden inom den traditionella svenska kulturen talas det tyvärr inte så mycket om. En mångfald som innehåller, kanske upprätthåller, de värderingar vi säger oss knyta an till när vi talar om demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och barns och ungas rättigheter. Det "svenska" är inte bara grunden för samhälleliga ideal, i det "svenska" finns ingångar till mycket som är vackert och ger en fördjupad upplevelse av livet. Jag tänker på dyrkan av naturen, landskapen, årstiderna, och "det naturliga" i skönhetsidealen. De vackraste kvinnorna finns i Sverige! Det kan inte förvåna någon.

I Sverige är det som vackrast, och mest svenskt, när människors gemenskap ramas in av närheten till naturen, en kall vinterdag, vid ett stilla hav, som en kväll bland vänner i Baskemölla.

torsdag 14 februari 2008

Med trynet i gyttjan

Vår katt, Texas, sitter i sitt fönster och stirrar ner mot fågelbordet. Hennes koncentration är total. Också när hon inte har blicken fäst på något speciellt, är hon intressant att betrakta. Katten är alltid kul att titta på! Oavsett om hon är ute eller sitter i sitt hus, i fönstret, och är upptagen av spaning, jakt eller bara lapar sol, eller tvättar sig, eller gör absolut ingenting, Texas är oavbrutet underhållande. Vi kallar denna underhållning för Katt-teater.

Gris-Cirkusen i Lillehem bjuder på nästan samma upplevelse. Också grisarna är underhållande. Men deras blick är sällan vänd uppåt, eller ens horisontellt. Grisarna är oftast inte på språng, för att försvinna bortom en buske eller en husknut (finns där en buske så är den snart uppäten). Nej, grisarna rotar med trynet i gyttjan. Underhållning består i att grisarna ser så harmoniska ut bara av att vara här och nu. Det ser inte ut som om de är stressade av jakt eller spaning. De letar föda förstås, men de får det att se ut som om maten kommer tilll dem. Deras förnöjsamhet är underhållande.

Kattens blick kan fastna i skyn, sökande efter en insekt eller en fågel. Grisarna bökar på platsen, där de är. Grisens blick är nästan vänd inåt, som i en stund av njutning. Som människa (kanske även djur) behöver man både den blå himmeln och den bruna dyngan. Upplevelse av det vackra och lätta i livet blir djupare om man är bekant med tillvarons tyngre sidor, med gyttjan till exempel.

onsdag 13 februari 2008

Sann tro och äkta vetenskap

Renässansen var en fantastisk epok. Kulturlivet, blommade ut i de skönaste tänkbara skepnaderna. Scenkonsten, litteraturen, musiken och bildkonsten utvecklades till nivåer, som fortfarande är unika i sitt raffinemang. Estetiska och religiösa värden gav tillsammans ett djup och en rikedom som vi än idag har glädje av.

Pånyttfödelse! Den grekiska antikens ideal föddes på nytt, i Europa. Ideal som glömts bort, eller nonchalerats? Ideal som vi européer fick tillbaka, tack vara våra grannar runt medelhavet. Den arabiska och muslimska kulturen gav oss åter verktyg vi förlorat. Kunskap i matematik, medicin och filosofi. Och en hel del annat. Tack vare araberna väcktes vårt intresse för Aristoteles, Platon och många andra av antikens tänkare, konstnärer och vetenskapsmän.

Kan den arabiska och muslimska kulturen lära oss något idag? Återuppväcka något väsentligt i våra europeiska liv och samhällen? Självklart! Trots mängder av avarter, inte minst de som presenteras i media, kan vi lära något om hängivenhet och om det religiösa livets betydelse i vardagen. Att ha en gudstro innebär inte ett avståndstagande mot vetenskap. Äkta tro och sann vetenskap kanske är varandras förutsättningar?

Modigare att bekänna sig till en tro, än att häda

I förrgår var jag närvarande vid en offentlig samtalskväll på kulturhuset Jeriko i Malmö. Temat var "Islam och yttrandefriheten". Med moderatorns långa inledning, och flera inbrytningar i paneldeltagarnas inlägg, fick publiken klart för sig att religion i sig är något negativt, att troende i det närmaste är politiska extremister. Dessa nedlåtande påståenden kröntes med moderatorns ogenerade utläggningar om gudstro och om orsaken till de stora religionernas (främst islams) förhållningssätt till kulturlivet. Nämnas bör att ingen med teologisk kompetens bjudits in! Per Svensson, Expressens kulturredaktör, påpekade behovet av gränsdragningar och definitioner för temat, och att teologi låg utanför området som skulle behandlas denna kväll.

Pernilla Ouis, fil. dr. och forskare vid Malmö högskola, bidrog väsentligt till att kvällen som helhet blev lyssningsvärd. Hennes personliga engagemang, som muslim och som samhällsengagerad medborgare, gjorde att frågorna som ställdes fick en viktig innebörd. Temat för kvällen blev inte ytlig retorisk övning, utan en diskussion om en verklig och vardaglig angelägenhet. Ouis är aktuell för sin forskning om hederskulturernas påverkan på kvinnors ställning i samhället. Hennes kritiska hållning till delar av den muslimska kulturkretsen visar att man kan vara troende muslim, saklig och engagerad samhällsmedborgare samtidigt.

Med sitt personliga och sympatiska sätt, var Ouis inspirerande för oss som är troende, engagerade samhällsmedborgare och ibland kritiska till våra egna personliga ståndpunkter, och kritiska även gentemot yttringar in vår egen kyrka. Temakvällen på Jeriko visade att det idag är betydligt modigare att offentligt bekänna sig till en tro, än att häda.

måndag 11 februari 2008

Ett öppet sinne räcker långt

Det tunga molntäcket är inte längre över oss. Det har blivit lättare att andas. Ljuset vinner över mörkret. Igår (söndag) lät vi oss smekas av solens strålar. Vi njöt av den relativa värmen, upp emot tio grader i skuggan. Min fru och jag talade om blommorna och om grönsakslandet i trädgården. Vi planerade och hade en trevlig stund, i de nyss framburna trädsgårdsstolarna. Den korta promenaden på tomten, bland buskar och träd, inspirerade oss till konkreta förslag om inköp av växter.

Den friska luften, promenaden och det goda humöret gjorde oss hungriga, och lekfulla. Vi bestämde oss för att grilla. Trots att det bara var den tionde februari. Förra året vid samma tid var det snöskottning som gällde. Vi väntade besök av mina föräldrar. Det skulle säkert uppskatta en överraskande premiärgrillning.

Grishalsen, som marinerats i ingefära, fänkål, anis, citron, olivolja och kikkomansoja åts med aptit. De småskurna knaperstekta klyftpotatisarna (av sorten Secura, och inköpta hos Ekdala i Östra Sönnarslöv) gick åt. Likaså den varma brytbönssalladen, och den likaledes varma salladen med rödbetor och fårost. Till detta drack vi ett enkelt och gott italienskt vin, och vatten förstås.

Helgens vackra vårväder kändes som en gåva, inte bara av oss utan även av många andra. Utelivet, som många verkligen längtat efter, har kommit igång. Ute på landet och inne i stan. Människornas uppsyn är, om inte alltid glad så åtminstone öppen. Det räcker långt!

fredag 8 februari 2008

Kaffebönen

Varje vardagsmorgon, strax efter åtta, hör jag Köpenhamns domkyrkorklockor kalla till gudstjänst. Jag sitter med kaffet i handen, och lyssnar till den bekanta ringningen. Under min studietid bodde jag under drygt ett år i Studiestraede, ett stenkast från domkyrkan (Sören Kierkegaards kyrka!). Nu i köket på Åsen, eller i köket i Malmö, hör jag klockorna via radion, Danmarks radio, kanal P2. Gudstjänsten ger tillfälle till den samling och fokusering jag behöver för resten av dagen, i mitt privatliv, i mitt arbete.

I grunden är jag för skiljandet mellan kyrka och stat. Det är till och med så att frågan är mycket viktig för mig. Religionen får inte hamna i beroendeställnig till politiska konjukturer och majoriteter, eller bli ett verktyg för statens maktutövning. Sorgliga exempel på detta har vi sett, och fortfarande ser, i världen, och i Sverige. Spänningen och konfliktytan mellan den världsliga och den religiösa världen måste behållas. "Ge Gud vad Gud tillhör, och kejsaren vad kejsaren tillhör", som Jesus sa.

Jag lyssnar, med stor behållning, på en protestantisk gudstjänst som sänds i en statsägd radio. Trots att jag är principiell motståndare till föreningen kyrka-stat. Dessutom är jag katolik. Om gudstjänsten försvann från Danmarks radio skulle jag sakna den. Alternativ finns inte. Sveriges radio sänder något som kallas "Tankar för dagen", ett program som ibland är lyssningsvärt. Men det är ingen gudstjänst!

Att läsa Fader vår tillsammans med andra, även om man inte ser dem, ger en stark känsla av tillhörighet, en tillhörighet bortom tid och rum som jag tycker om. Kaffet kan jag dricka själv, men bönen vill jag dela med andra.

torsdag 7 februari 2008

Våga vara lycklig!

Kan alla glädjas över snödropparnas återkomst? Nej, inte de olyckliga. De ser bara sin olycka, och det mörker som får dem att sluta sig. Att öppna sig och uppfatta vårens blomning, och att känna glädje över att finnas till, kan bara de icke-olyckliga. Det vore kanske att gå för vitt att påstå att endast de lyckliga kan fröjdas över blommor och grönska. Men det är kanhända att vara lycklig, att inte vara olycklig. Finns det bara två lägen? Antagligen. Men varför är det svårt att säga att man är lycklig? Möjligen för att det verkar vara lite ytligt, som texten i en svensktoppslåt.

Hur som helst, jag skyndade mig ut med kameran för att ta en bild på snödropparna, som vore de en sensation, något jag aldrig sett förut. Min glädje, nästan överdriven, får mig att tro att jag är utan bekymmer. Så är det naturligtvis inte. Men de olyckliga blir inte hjälpta av att vi, icke-olyckliga, inte tar lyckan att leva på allvar. Våga vara lycklig!

onsdag 6 februari 2008

Ingen macchiato under fastan?

Påsken infaller tidigt i år. Vårdagjämningen och Skärtorsdagen äger rum den 21 mars. Idag är det Askonsdagen, den kristna fastan tar sin början."Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastan. Under gudstjänsten kan deltagarna få ett kors av aska tecknat i pannan. Askan symboliserar död och manar till eftertanke kring hur vi lever våra liv. Det centrala är att avstå från det oviktiga i livet och prioritera det viktiga, som sin relation till Gud." Källa: Sensus multireligiösa almanacka.

Askonsdagen påminner oss om döden: "Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli". Fastan kan få oss att reflektera över hur fria vi egentligen är, hur vi använder oss av den frihet vi faktiskt har. - Vad gör jag med mitt liv?!

Konsumtionskulturen präglar våra liv. Det handlar inte bara om prylar, utan om så mycket mer, där njutningen är i centrum, där konsumtionen i förlängningen blir ett sätt att döva ångesten över att leva, att dö. - Men min macchiato, ska jag inte få dricka den ifred?

För att fastan ska bli meningsfull måste man avtså från något som är kännbart. Kaffet skulle i så fall vara i farozonen. Men i år ska jag försaka alkoholen, dra ner på konsumtionen av media (radio, tidingar). Jag ska försöka uppleva mer av tystnad, och reflektion.

Jesus fastade själv i 40 dagar i öknen. Med fastan kan vi förena oss med honom.

tisdag 5 februari 2008

Malmö - en vinterstängd nöjespark

Det behöver onekligen talas mer om "Gangster-Malmö" och "Det skitiga Möllevången". Det räcker inte med nya stadsdelar, och byggnader som vinner arktitekturpris. Den fysiska förnyelsen av Malmö är välkommen. Men ack så mycket lättare att åstadkomma! Vad som behövs är inget mindre än en allmän mobilisering, ett uppvaknande som innebär att varje malmöbo inser sitt individuella ansvar för nedskräpningen i stan, och sin egen betydelse i kampen mot brottsligheten på Malmös gator och torg.

Den rådande synen om sakernas tillstånd i Malmö är att sociala svårigheter ska förklaras med modeller om maktstrukturer, segregationsproblem och bistande samhälleligt stöd. Vad den enskilde medborgaren eller den enskilda familjen kan ställa upp med räknas inte. Sorgligt, och riktigt allvarligt. Initiativet och möjligheten att påverka tas från medborgaren och hamnar hos den politiska ledningen. Så brukar det gå till. Så har det varit i mycket lång tid. Inte minst i Malmö. Utan känslan att betyda någonting, utan upplevelsen att något viktigt och svårt kan förväntas av en blir man lätt pacificerad, åtminstone mentalt.

Tragiskt är när den härskande politiska ideologin och tongivande intellektuella gör samma analys av samhällsproblemen. Det tragiska utgörs av att samsynen försvårar ifrågasättande och nya tankebanor. Den nödvändiga kreativiteten uteblir, och med det blir det svårare att vara öppen och innovativ.

Igår, jag vet inte för vilken gång i ordningen, var jag på ett offentligt möte om Malmös framtid. Mötet var upplagd som ett samtal mellan fyra gäster, en moderator och publiken. För att en diskussion ska utvecklas väl krävs en tydlig definition av frågeställningarna, och att dilemman presenteras. Detta skedde inte. Istället blev det trivselprat, en strävan efter att tycka likadant och att ha trevligt. Aldrig fick en fråga bränna till, betyda något, orsaka en intressant meningsskiljaktighet.

Om Malmös framtid sades inget nytt. Återigen ältade man om bristen på etnisk och kulturell integration, ännu en gång fick man höra om MFF:s toppar och dalgångar i allsvenskan under årens lopp. "Gangster-Malmö" är frågan som ligger högst på mångas dagordning, särskilt hos de unga. Unga vill, i likhet med äldre, ses som personer/individer, inte del av en massa/grupp. Möteslokalen var fullsatt av människor i min egen ålder, och äldre. Bra att de unga hölls sig borta. Samtalskvällen, som skulle hylla Malmö som Kreativitetens stad, bevisade motsatsen. Kreativiteten är som bortblåst, samsynen bedövande. Denna kväll kändes Malmö lika dynamisk som en vinterstängd nöjespark. Måtte pariserhjulet komma igång snart!

fredag 1 februari 2008

Den kollektiva kompassen leder fel

Mörkret viker undan, endast lite i taget, men ändå. Det viktiga är att dagarna känns längre. Vi har snö på Åsen. Den töar redan bort, och tur är det. Med det allt längre dagsljuset, och med temperaturen som stiger, är det lätt att längtan efter våren blir för intensiv. I mitt inre ser jag redan fågelsträcken mot det blå himlataket. Jag hör tranorna. De talrika stararna har flyttat in under takplattorna. Men när jag fäster blicken mot björkdungen, och ser de röda holkarna med slottsnamnen, ser jag en avlövad skog. Jag befinner mig i en grå februaridag. Det regnar. Det töar. Det är fortfarande vinter!

Om några veckor kommer miljontals fåglar att påbörja en tusentals kilometer lång resa för att komma till sitt sommarviste. Åsen är slutmålet för en del fågelarter, andra ser till att få en vilopaus här, exempelvis vid Fjällmossen, som är ett fågelreservat. Alla klarar inte flytten. Otaliga fåglar dör. En del mister orienteringen, särskilt de fåglar som reser i flock, om de tvingas till en lång resrutt. Det säger forskare som studerar fåglarnas förmåga till navigation. Långa resor klaras bäst av fåglar som förflyttar sig ensamma, den kollektiva kompassen skulle få dem att fara vilse.

View My Stats