fredag 28 november 2008

I stolen hos Laurentius från Leros

Idag var jag hos Laurentius, min frisör. Hos honom har jag varit kund sen vi flyttade till Malmö. Året var 1989. Nästa år kan vi alltså fira en entreprenör-/kund- och vänskapsrelation som varat i två decennier. Inte en enda gång under denna tid har jag blivit klippt hos någon annan.

Jag trivs med Laurentius och jag accepterar mitt utseende. Det är väl en femton år jag senast hade synpunkter på hur frisyren skulle se ut? Vi utbyter artighetsfraser om klippningen, men i grunden gör Laurentius precis som han vill. Det känns bra!

Man måste ha en hel del att tala med sin frisör om, annars blir det för tråkigt. Laurentius och jag talar jämt om Grekland, grekisk kultur. Så snart Laurentius är ledig åker han till Leros. Själv har jag varit i Athén och på Kykladerna ett flertal gånger, i oftast i EU-sammanhang.

Under årens lopp har jag intresserat mig för de grekiska antika dramerna. I höstas läste jag historikern Herodotos. Nu är det högläsning som gäller och Illiaden. Inte sällan spelar jag rembetika hemma, musik från orienten, i grekisk tappning.

Frisyren är den samma, håret har förstås blivit gråare. Inuti är jag mer mig själv än någonsin. Om man nu kan säga så? Och det kan man! Det mänskliga livet är som en konstverk av Giacommetti, först visionen om en rund och generös kropp (en babyrulltig kropp?), sen blir ens figur allt mer avskalad, bara kärnan finns kvar. Ens egentliga jag. Som hos frisören?

torsdag 27 november 2008

- Tres gentil, Jean!

- Tres gentil, Jean! säger fröken Julie i Strindbergs pjäs. Jean vet att föra sig, provsmaka vin, konversera, och inte minst viktigt, han kan dansa. Julie vill ha roligt på midsommarafton, precis som godsets anställda. Greven, hennes far väntas hem, han kommer när som helst. Det olyckliga äventyret med Jean hinner ta sin början. En sista chans för fröken att välta allt på ända?

- Tres gentil, Jean! och han anstränger sig ytterligare, gör sig till. Är löjlig. Men det tror han inte själv. Nej, han är på väg att lägra grevens dotter. I drömmarnas värld klättrar han, stiger uppåt, når molnen med pannan. Unga grevinnan drömmer om att falla, ner till marken, och sjunka ner i jorden.

Teater Foaje gav Strindbergs kammarspel på Mediegymnasiet i Malmö idag. Kul att uppleva en ung publik. Deras koncentration och kommenterande visade att de levde sig in i pjäsen. Det sexuella spelet hörde man blev för mycket för vissa i publiken, men kvar satt de, ända till slutet. Att spela för ungdomar kan vara som att uppträda på ett marknadstorg. Då måste man vara utåtriktad i sitt sceniska språk. Det gillar jag!

Fröken Julie har iscensatts utifrån många läsarter. I Teater Foajes slutscen är utvecklingen öppen. Publiken får inte del av Julies död. Men det är ju dit den inte längre unga grevinnan vill, hon vill falla, dö. När pjäsen är slut är det fröken som nått sitt mål. Jean hamnar på tukthus för förskingring. Även för mord? Julie skär halsen av sig med hans rakkniv. Hon dör, är redo för graven, hamnar verkligen, i jorden, i en bädd av dynga. - Tres gentil, Jean!

onsdag 26 november 2008

Utan Anna Magnanis Cha Cha Cha är vi förlorade

Nej, nej, nej! Johnny Cash andefattiga musik stör mitt morgonhumör, drar ner stämningen på Kaffebaren, och till och med påverkar smaken i min macchiato. Hellre lyssnar jag på flytande House, eller Balearic Beat (som ju baristan Villata brukar spela) än på Cash sånger. Soul (i någon form), det är vad jag behöver på morgonen.

Eftersom Villata tröttnat på barens egna plattor, ska jag designa en cd, som får bli en tidig julklapp till Kaffebaren. Jag tänker mig en mix, i huvudsak rembetika, musik med ursprung i Smyrna och andra delar av det som en gång utgjorde Grekland, numera Turkiet. Flyktingars musik med andra ord. En slags blues, men med rötter i Bysans och Mellersta Östern. Raffinerad, sorgesam och vacker musik.

Eftersom musiken ska avlyssnas i en lokal som är präglad av italiensk kaffekultur är det på sin plats med lite cha-cha-cha, eller hur? Pier Paolo Pasolinis film Mama Roma öppnar med en fantasisk scen. Anna Magnani, som spelar en prostituerad, deltar i en bröllopsfest. Hon uppträder, sjunger när plötsligt några förrymda griskultingar far runt på golvet, och in mellan stolar och bord. I filmen delar professionella skådespelare utrymmet med amatörer. Emaptin hos regissören gör filmen varm, och förvandlar den tragiska berättelsen till en trots allt hoppfull historia.

I Mama Roma, och i andra filmer från den italienska neorealistiska filmeran, finns en närvaro och en mänsklighet som man sällan upplever inom film- eller scenkonsten idag. Är bluesen, soulen, rembetikan och Anna Magnanis Cha Cha Cha räddningen för vår kultur? Ja, ja, ja!

tisdag 25 november 2008

Naturen är farlig

Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now öppnar med orden ”Shit! When I´m here I want to be back in the jungle, and when I´m in the jungle I want to be here”. För mig är det skönt nog den motsatta upplevelsen som gäller.

När jag är i stan, och rör mig hemmavid, alltså i kvareten runt Möllevångstorget. Då vill jag verkligen vara där, promenera, gå till Kaffebaren, handla mat på torget, kort sagt, finnas till på bara på en ganska liten yta i stan. Ute på landet, på Åsen, trivs jag till den grad att jag nästan inte vill lämna huset, kullarna, skogen. Naturupplevelserna!

Grovt tillyxat kan man säga att min vardag fylls av det bästa av två världar, staden och landsbygden. Landsbygden ger mig känslan av samhörighet, med naturen och med en konkret vardag där man följer årstidernas skiftning i växternas utveckling och i fåglarnas flykt. Men det är klart, det kan bli för mycket naturromantik, för mycket overkligt liv, ett liv för långt från trängseln och kulturkrockarna i stan.

Natur är farligt. Åtminstone när naturdyrkan går över styr, när människor förtingligas och rovdriften på naturen inte känner några gränser. Romantiken gav upphov till dyrkan av naturen på ett våldsamt och religiöst sätt. Exemplen är många inom konsten, dessvärre även inom politiken. Tänk bara på Wagnerdyrkaren Adolf Hitler (som dessutom var vegetarian och hundvän).

”Nazisterne forstod bedre end mange andre at udnytte naturen som en del af den ideologiske selviscenesættelse”. Citatet är hämtat från en recension i Berlingske Tidene apropå utställningen Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige... Han blev i Danmark på Charlottenborg i Köpenhamn.

måndag 24 november 2008

En stressad gås, en avbruten promenad, och ändå en fullkomnad dag

En ensam gås cirklade över oss på Åsen. På vägen till eller från vedboden kunde jag höra hur ensam fågeln var. Gåsen ropade efter de sina. Av flocken varken syntes det eller hördes något. Timmarna gick, och jag kunde konstatera att gåsen envetet fortsatt sin cirkelflygning. En kort stund tycke jag att fågeln, efter att den fått syn på mig, flög i min riktning, som för att kommunicera. Men vad visste jag om flocken? Ingenting! Där stod jag ute på lillgården och fick för sista gången se gåsens flykt, inte bara bort, utan förhoppningsvis till något trevligt. Sin flock kanske?

Kallt men soligt var vädret igår. Vi bestämde oss för en långpromenad. Förbi Villa Bom, ner till Rebbetuaröd och sen hem längs vildsvinshägnet. För säkerhets skull tog vi på oss våra trafikvästar. Det är jakttider så kanhända är jägarna ute i samma skog som vi. Min orangefärgade väst, inköpt för många år sen i Italien (14,75 EUR), och min frus väst (gul) som inhandlats hos Claes Ohlsson (39 SEK). Nu kan man tro att västen jag bär är av Armanisnitt, det är den inte. Dyr var den för att italienarna kan konsten att ta betalt, och för att det var obligatorisk med trafikväst (en per bil) när vi besökte landet för en del år sen.

Vi var väl synliga för eventuella jaktlag där vi gick på ”svampstigen”. Några ensamma småfåglars läten blandades med hundskall. Jaktlagen var i närheten, skallen kom från fler håll. Snart såg vi ett med jägare befolkat jakttorn. Jägaren var iklädd en röd väst. Vi ville inte störa jakten, så för oss var det bara att vända. Hemma satte vi oss i söderläge och njöt av en slät kopp té.

Den stressade gåsen och den avbrutna promenaden var dissonaser som dröjde sig kvar i oss. Men värmen och smaken från téet, de hemmagjorda kakorna och vår samvaro på tu man hand, gjorde att dagen blev fullkomnad på ett bra sätt ändå.

fredag 21 november 2008

Tidens hjul i Malmö Folkets park

I förmiddags samlades solens strålar i pariserhjulets ekrar. Hjulet, varmt och glödande som efter en resa i kosmos, fick min uppmärksamhet och dröjde sig kvar i tanken, och i bilderna som exponerades i hjärnan. Vikingarnas solhjul? Romernas symbol? Hjulet i Indiens flagga? Vad var det jag såg? Inte var det väl bara en maskin, som var avställd för säsongen?

Hjulet har snurrat, och kommer att vara i rörelse igen. Pariserhjulet i Malmö finns i Sveriges äldsta Folkets park. Jag minns inte om hjulet förekommer i Bo Widerbergs berömda film Kvarteret Korpen. Men jag vet att Widerberg först skrev en teaterpjäs, en text som senare blev film. I pjäsen finns en scen som utspelas i Malmö Folkets park.

Tidens hjul? Människor kommer och går. De promenerar i parken. Köper en varm korv. Lyssnar på musik. Pariserhjulet? De åker i korgarna. Några grips av svettning och ångest, är höjdrädda (liksom jag). Andra njuter, av att åka tillsammans med en vän, och av att blicka ut över Möllevångens takåsar.

Under morgontimmarna var himlen klarblå. Solen var generös med ljus och värme. Nu har vi snö överallt. Gräsmattorna blev plötsligt vita. En ny årstid är definitivt här. Vintern har kommit! Pariserhjulet är vitt, i snöyran ser det nästan ut som om hjulet är i gång. Men det är det inte. Det som var i rörelse är nu stilla, som fastfruset, som en snökristall i väntan och vila.

torsdag 20 november 2008

Att ropa efter politikerna om resurser, är att gräva den fria konstens grav

Malmös genomgår en stor förvandling. Den har pågått i drygt tio år. Det verkar som om förändringsprocessen håller i sig. Öresundsbron och Malmö högskola har onekligen betytt och betyder fortfarande mycket för den spännande omvandling staden och regionen upplever. Migrationen och den allt mer påtagliga mångfalden av kulturer, etniciteter och religiös pluralism gör förstås sitt.

Det verkar som om Malmö är på väg att bli en kreativ stad, en plats där inte endast en sanning eller ideologi är får dominera ostört. Nej, den gamla arbetarstaden har inte bara ändrat sin skyline. Befolkningsstrukturen har förändrats (Malmö är numera en relativt ung stad. Näringslivet utvecklas ständigt. Även kulturlivet omvandlas.

Teatergrupper exploderar som svampar ur jorden. Malmö har berikats med många teaterscener. Kvaliteten är självklart skiftande, men experimentscener kan man inte få nog av. Eller kan man?

Institutet har ju diskuterats en hel del. Nu står man utan lokal. Beslutet att göra ”teatergruppen” hemlös är ett uttryck för en snäv uppfattnig om kvantitet och statistik. Kravet om hög publikbeläggning styr kulturpolitiken för hårt (inte bara i Malmö!). Vad som behövs (desperat!) är en idédiskussion om kvalitet, om behovet att på djupet ställa frågan – Vad ska vi med teater (eller konsten över huvud taget) till? Vad är teater?

För få arbetar med de konstnärliga form- och värderingsfrågorna. Idag är det så kallade innehållet/budskapet allt avgörande. Det är, och kan bara vara, fel väg för ett fritt kultur- och konstliv. Konstnärerena får aldrig tjäna någon politisk herre. Och politiken, eller snarare sagt samhället, har mycket att vinna på ett i verklig mening fritt kulturliv.

Men det största problemet finns i den ängslan som styr konstnärerna. Rädslan att avvika från det som är godkänt i den mediala agendan måste motverkas. Det är inga andra än konstnärerena själva som kan ombesörja verklig konstnärlig integritet. Inom konsten måste man ta sig friheten! Den är inget man väntar på ska komma som en gåva från politikerna. Att ropa efter politikerna om resurser, eller ännu värre att längta efter ingripanden från staten, är det samma som att konstatera att den fria konsten är död.

onsdag 19 november 2008

Skuggor som utreder, gör kulturlivet osynligare

Det är halkvarning utfärdad. Minusgrader och blixthalka över hela landet. Speciellt på Åsen är det klokt att byta till vinterdäck. Jag får se upp när kröken efter Önneköp närmar sig. Där, en brant sväng som faller i höjd. Vägen ändrar riktning och man befinner sig plötsligt ett antal meter lägre ner. Pirrig upplevelse, som oftast infinner sig om fredagarna, dessutom i mörker så här års.

Granen står ståtlig på Möllevångstorget, med belysningen på kommer den att sprida ljus och trevnad. Jag hoppas på snön, på ljuset, på julstämningen. Snön gör det dessvärre besvärligt för handlarna på torget. Det är trist. Men några veckor vinterstämning är på sin plats. Hellre snö och kyla, en regn, blåst och kyla!

Mörkret omfamnar allt mer av dygnet. Det är en svår tid, med så mycket mörker. Gnistorna behövs! I form av julgransbelysning, i form av gnistrande snö, och framför allt i form av inspirerande människor, kreativa personer som vågar något, som törs bryta flockmentalitet och på den politiska korrektheten

Allvarligt är det eftersom ängslan tycks vara särskilt stark i kulturlivet. Just där som modet måste vara störst! Man måste våga bryta politikens inflytande över det konstnärliga skapandet. In med konstnärerna – Ut med kulturarbetarna!

”Jag undrar stilla om inte scenkonstbranschen blivit så van vid s-regeringar att den blir lite vilsen när den inte längre får vara politikens ­instrument?” Sanna Rayman, SvD

tisdag 18 november 2008

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav - Imorgon, längtan efter en ursinnig orkan

Där! Där horisontlinjen bryts, där mörknaden liksom växer i diset. Där är det! Det som ser ut som skallen på en jättelik krokodil, med nosen under vattnet, med bara ögonen synliga, och delar av ryggen, och den enorma stjärten, som vilar på land. Våra blickar fångar honom sekunden innan han ska ner i havet. För att försvinna, för att aldrig komma tillbaka. Men kvar är han, som fastfrusen, som en klippa fjättrad i urberget.

På Hanöbuktens strand är det lä, den västliga vinden bjuder bara på små rörelser. Röken från ett vedeldat hus stiger rakt upp, som det ju gör när dagen är klar och vinden har mojnat. Vår promenad leder söderut, ner till Julebodaån, förbi laxar som strandat och blivit mat till måsar och trutar. Vi ser gladorna segla över de vackra tallarna. Vi blickar österut, utan att se ett enda skepp! Det är en stilla dag.

Våra kängbeklädda fötter bär oss mot Haväng, men ögonen är fästa mot sydöst, mot den stora klippan, mot udden som trotsigt brutit den mjuka strandlinjen och erövrat territorium från havet. Vi ser ”krokodilhuvudet”, en lek i vårt inre. Vi ser Stenshuvud, Linderösåsens avslutning. Vi ser berget möta havet.

Sten, klippa och vatten, mycket mer behöver inte en människa för att skapa bilder i sitt inre. Dis och dimma är alltid välkomna medkreatörer. Den osynliga gränsen mellan hav och himmel hjälper fantasin på traven. Avståndet gör förstås sitt, när vassa klippor förvandlas till mjuka kullar.

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav. Imorgon, något annat får vi hoppas. En novemberstorm, östlig med snö. Så vi blir påminda om vår litenhet, och om att vi kan göra det bra för varandra i det lilla, hemma i värmen, invid en vedeldad kamin, en dag då den vita röken från björkveden, inte stiger långsamt och vertikalt, utan genast löses upp av en ursinnig orkan.

måndag 17 november 2008

En hungrig skugga bland drömmar om ungdom, styrka och framgång

Med morgonpigga steg tar jag mig fram på Simrishamnsgatan, på väg till Möllevångstorget och Kaffebaren vid korsningen Ystadgatan/Claesgatan. Strax innan Möllan ser jag den dagliga, tror jag, soptömningen äga rum. Sopbilen fylls med överblivna frukter, grönsaker från Simrishamnsgatans butiker, och med avfall från bostadshusen. Renhållningsarbetarnas effektivitet är robotlik, nästan otäck, de gör vad de ska .Tid till småprat eller skratt, tycks inte finnas.

Arbetarna hämtar tunnorna inifrån gårdarna, de tömmer kartonger och korgar av tunt trä i sopbilens jättelika gap. Maskinen sväljer soporna, och gapar snart efter mer. En bit bort, på samma gata, dit sopbilen och renhållningsarbetarna ännu inte hunnit letar en medelålderskvinna bland matsoporna, bland övermogna, ruttnande frukter och grönsaker.

Hennes klädsel är alldaglig. Till det yttre är det inget som tyder på misär. Kvinnans blick letar vant bland avfallet, fingrarna öppnar lådorna, särar på emballaget och finner det ätbara. Frukter och grönsaker, som inte kan exponeras i en butik, de är missfärgade, de luktar illa, men är tydligen ätbara ändå. Stillsamt, i god tid innan arbetarna kommer för att bära bort soporna avlägsnar sig kvinnan, längs husfasaden, hon viker av mot en tvärgata, försvinner. Kanske till en ny hög med matavfall?

Misären finns här och nu, på platser alldeles inpå oss. Självklart! Den nakna fattigdomen slår mot våra ögon då och då. Men hungern, den intensiva saknaden efter mat är inte lika vanlig att skåda. Vi vet alla att människor lever i stor utsatthet, kroppsligt, mentalt och själsligt. Synen av fattiga och hungriga, som bland sopor söker sin föda, är förstås sorglig. Rent tragiskt är det att vårt samhälle lyckas dölja de utsattas vardag, göra dessa människor till skuggor, tillfälliga bilder i en värld som bländas av visioner om ungdom, styrka och materiell framgång.

torsdag 13 november 2008

I himlen är det blues som gäller! ( I helvetet hör man ABBA ur alla högtalarna)

Var har blueskänslan tagit vägen? Är lallande popmusik det enda som ljuder på uteställen och på krogar? Var finns den enkla sången, där orden betyder något och där det finns lite djup i berättelserna, där medkänslan med andra människor får dominera?

Sångerna jag frågar efter finns i bluesen, i den grekiska rembetikan och på en CD jag för närvarande spelar, oupphörligt. Gruppen kallas Mostar Sevdah Reunion, och skivan A Secret Port. Gruppens tillblivelse har sin bakgrund i den starka viljan att överbrygga avståndet mellan människor, efter det senaste kriget på Balkan.

Texterna är inte så märkvärdiga. De handlar ofta om längtan, och är skrivna på ett ganska rakt sätt, banala helt enkelt. Men framförda med känsla, ja blueskänsla! Musikerna är tekniskt drivna, men det är inte för att visa upp tekniken de spelar, utan för att skapa en mångbottnad upplevelse, en upplevelse där glädje och smärta blandas med humor och sorg. Man blir glad och ledsen samtidigt. Mest glad, eftersom det outtalade budskapet i musiken är att livets motgångar kan fördjupa upplevelsen av att vara människa.

Reggaen och ”världsmusiken” (förutom otaliga verk inom västerländsk och österländsk konstmusik) har många gånger de bottnar jag efterlyser. Reggaen och världsmusiken spelas både här och där, och det är jag tacksam över. Men blueskänslan som fanns i den folkliga musiken på våra breddgrader, var har den tagit vägen? Den musiken behövs, allt som ger utrymme för oss att vara människor behövs. Därför är bluesen viktig. Motsatsen, för mig, är musik som fungerar som psykofarmaka, som skär av alla sorgliga känslor, men även de rikitg glada upplevelserna. Då blir det bara lalla kvar. Typ ABBA!

”Blueslåtars texter handlar ofta om problem eller olycka, framförda i en lösligt berättande stil. Namnet kommer från uttrycket in the blue moods, feeling blue och blue notes som betyder ledsen, sorgsen.” Källa: Wikipedia

Om Rembetikamusikens bakgrund ”Imagine yourself as a refugee. In Asia Minor you may have had a business, a nice home, money, friends, family. But in the slums of Athens all you had was whatever you could carry with you out of Turkey, and your shattered dreams. You went from being in the middle class to being underground in a foreign country that did not particularly want you. Rembetika was the music of these outcasts. The lyrics reflected their surroundings, poverty, pain, drug addiction, police oppression, prison, unrequited love, betrayal and hashish. It was the Greek urban blues”. Matt Barrett

onsdag 12 november 2008

Doften av kaffe och hästskit - på Möllan

”Belle de Boskoop”, visst låter det lite kitschigt? En parfym? Nej, det är namnet på ett gott och vackert äpple. Sorten passar utomordentligt väl i en äppelkaka. Efter sedvanliga macchiaton i Kaffebaren vid Möllevångstorget, gick jag som brukligt, diagonalen över torget till den sminkade damens marknadsstånd. Det är säsong för svenska äpplen (från Kivik i detta fallet). Belle de Boskoop! Gott, och friskt i munnen efter en kopp kaffe.

Villata, barista på Kaffebaren, öppnade morgonen med en Dylanlåt från plattan John Wesley Harding. Soundet gjorde mig glad, själva skivan har jag aldrig riktigt brytt mig om. Men Villata fick mig intresserad igen. Kul med en ung man som får en femtioplusare att upptäcka gamla Dylanspår.

Musiken som fyller öronen på Kaffebaren, när den valts av Villata, är vanligtvis åt det meditiva hållet (Balearic Beat, house och liknande). Musik, som i en ännu mjukare form skulle passa i en bättre lounge på en storflygplats. Idag var det uppochner vända världen. Rolling Stones ”Gimmie Shelter” fyllde lokalen, och jag kom att tänka på plattan ”Get Yer Ya Yas Out” - en av de bästa liveskivorna inom rockmusiken.

Med en påse äpplen i handen gick jag förbi Folkets Park, förbi den delen av parken där djuren finns. En doft av hästspillning fångade mig. Natur! Ingen god lukt, men ändå välkommen. Dofter och smaker kan sätta igång associationer, berättelser som gör att platsen man befinner sig på börjar tala till en.

Jag kom att tänka på de många vagnar som förr drogs av hästar, här vid Möllevångstorget. Här fanns ölkaféer, och massor av kuskar. Dofter av öl och hästskit. Men jag har kvar macchiaton i näsborrarna, och konstaterar att lukten av hästskit också är rik på upplevelser.

tisdag 11 november 2008

Aldrig mer krig!

För några år sen gick min mormor bort. Med henne dog den siste av dem jag kände, som upplevt första världskrigets fasor med sina egna sinnen.

Hennes liv genomlevdes på en och samma ort i Slovenien, och ändå fick hon byta nationalitet fyra gånger. Innan första världskrigets utbrott 1914, var hon undersåte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter Det stora krigets slut (1918) var hon italienare. Efter andra världskriget bodde hon i landet Jugoslavien. Senare, efter kommunismens sammanbrott var hon medborgare i det självständiga Slovenien.

Första världskriget upphörde idag för 90 år sen.I Europa firas slutet av ett krig som i sin massverkan utplånade en hel generation män. Förlusterna vid fronterna var oerhörda. 10 000 man kunde med lätthet gå bort bara under en dag. Fronten vid Isonzofloden (Italien/Slovenien) tog under fyra år 1 000 000 liv. En miljon män! Om slaget vid Isonzo kan man läsa i Ernest Hemingways A Farewell to Arms.

Jag har släktingar både på mödernet och fädernet som deltog i kriget. Vad jag vet var de på samma sida stridslinjen. Det var inte ovanligt, gränsdragningarna var sådana, att slovener kunde stå mot slovener i striderna. Slovener fanns, då som nu också i Italien och Österrike.

Min mormor mindes de massiva bombningarna 1916. Inför en särskilt viktig offensiv lät man artilleriet dundra dag och natt, i fyra dygn. Kanonerna skrämde slag på soldaterna, och på civila. Skövlingen blev enorm. Hus föll samman utan att träffas. Skalven var som jordbävningar. Väggarna skakade i hus långt från fronten. Min mormor bodde i ett av dessa hus. Hon glömde aldrig detonationerna, ljusskenen på himlen, skallret i fönstren, skakningarna i golv och vägger. Hon levde i en tid där många förlorade sina liv, sina älskade. Ropet som då hördes över hela Europa behöver upprepas. - Aldrig mer krig!

måndag 10 november 2008

Kristallnatten – en ödesnatt för judarna, för oss alla!

Igår hedrades offren för Kristallnatten 1938 på många håll, i Sverige och utomlands. Den judiska befolkningen i Tyskland för 70 år sen drabbades av en katastrof, en rasistisk terror som aldrig för glömmas eller förminskas. Antisemitismen i Nazi-Tyskland var ett exempel på bottenlöst moraliskt förfall.

Hat mot judar förekommer även idag. Synagoger och judiska begravningsplatser måste skyddas från vandalism. Judar behöver skydd av vakter när de går till eller från sina religiösa högtider. Situationen är sådan idag, i Sverige och i Malmö. Oacceptabelt!

Rasimens fula tryne visar sig gång efter annan. Även andra folkslag än judar får känna av kränkningar som har att göra med etnicitet. Det är oacceptabelt också det. Men kampen mot antisemisimen får inte komma i skymundan, får inte marginaliseras, allra minst när fokus riktas mot den förfärliga Kristallnatten. När vi hedrar offren för Nazi-terrorn och markerar mot rasimen är vi skyldiga att ägna antisemitismen en särskild tanke. Att, som görs på skilda håll, förvandla Kristallnattsdemonstrationer till allmäna antirasistiska manifestationer är fel. Antisemitismen kommer i bakgrunden. Det är sorgligt! Det är som om vi inget lärt.

”Natten den 9-10 november 1938 brukar kallas kristallnatten. Sitt namn har den fått efter de många fönster som krossades utanför judiska affärer runtom i Tyskland, på order av propagandaminister Goebels. Nazistregimens förevändning var att en från Tyskland utvisad jude hade skjutit en tysk diplomat i Paris den 7 november 1938. Angreppen mot Tysklands judiska befolkning betraktades som "folkvrede", mot vilken de tyska myndigheterna inte ingrep. Staten skyddade våldsverkarna, inte offren. 36 människor dödades. 20 000 judar greps för att skickas till koncentrationsläger. Därtill tvingades judarna i Tyskland att betala en miljard mark i skadestånd.” Källa: Nationalencyklopedin

söndag 9 november 2008

Vassilis Bolonassos och en stadig frukost

Om söndagarna, när jag var yngre, lyssnade jag troget på Godmorgon världen! i P1. Jag ville känna mig uppdaterad på de senaste världshändelserna. Numera är söndagförmiddagarna vigda åt P2 och programmen Alltid på en söndag och Klingan. Lennart Wretlind, programledaren för Klingan, erbjuder ofta ett inspirerande axplock ur den så kallade världsmusiken. Han gör det kunnigt och engagegerat. Många gånger innehåller programmet artister jag vill veta mer om, och då är det spellistan på SR:s hemsida som gäller.

Alltid på en söndag, med Vassilis Bolonassos, ligger mig ännu varmare om hjärtat, mest av den anledningen att jag lyssnar ofta på det som kallas tidig musik. I Bolonassos program ingår alltid Bach, Monteverdi (för sällan), Vivaldi, Couperin och andra storheter inom barocken. Kända kompositörer varvas med, för mig, mindre kända. Det är ett av programmets kvaliteter, man lär sig mer om musiken och om musikerna. Inspelningarna som avnjutes är många gånger ganska färska och ypperliga.

I somras kunde man i Svenska Dagbladet läsa följande om Bolonassos ”Med programmet Alltid på en söndag har han länge visat ett kompromisslöst engagemang för tidig musik. Varje söndagsmorgon klockan 9 välkomnar han sin ”hedersgäst” och förklarar att den tidiga musik som ska fylla de kommande två timmarna är ”ett måste för hälsan, ett näste för själen”.

”Bolonassos presentationsstil tillhör annars den ekonomiska skolan. Mellansnacken är sparsmakade, sakliga, men inte sällan anekdotiska. Programmets huvudsakliga värde ligger främst i spellistorna, som utöver sin historiska avgränsning visar på finess i blandningens nyanser.”

Förutom musiken i radion fylldes denna söndag med en ordentlig frukost. Jag fick tillfälle att ”komma i balans” som det heter. Skönt! Under en trevlig och intensiv helg.

fredag 7 november 2008

Om Leonard Cohen, och om en inre dusch på Möllevångstorget

”So long Marianne”, Leonard Cohens berömda sång mötte mig när jag steg in på Kaffebaren i morse. Cohens djupa, mörka röst och monotonin i sången hjälpte mig att vakna, så där på riktigt. Sången, och kaffet som bryggdes öppnade liksom upp mig, fick mig att bli uppmärksam på var jag befann mig, och vad jag skulle arbeta med, och färdigställa under dagen.

En kort konversation med barens kvinnliga barista, om just Cohens sånger, vecklade in mig i ett resonemang om Cohens storhet. På väg från Kaffebaren, över Möllevångstorget där kommersen var i full gång, funderade jag vidare över det som inspirerar mig i Cohens konstnärskap.

Hos den sminkade damen köpte jag drygt ett kilo äpplen, Aroma, Ingrid Marie och Cox Orange. Jag tog nästan genast en tugga. Äpplet var så där syrligt, sött och lite kallt att bita, som det gärna får vara en fredagsmorgon, strax efter en kopp macchiato. Friskheten i äpplet kändes som en uppiggande inre dusch, så där lagom kall.

Cohens sånger rör sig i en inre värld. Där finns hans storhet, tror jag. I modet och förmågan att vara innerlig, att verkligen mena något med sångerna. Att vilja och våga förändras! Cohen har med sitt liv ändrat levnadsbanan flera gånger. Det känns som om han gjort det i ett försök att vara sann, mot sig själv och mot andra. Denna orientering, och vilsenhet, har Leonard Cohen gestaltat på ett mästerligt vis. Till inspiration för oss alla, och till inspiration för sig själv. Utan sångerna hade Cohen blivit galen, kanske också vi?

onsdag 5 november 2008

Är en svensk Obama möjlig?

I dagens nätupplaga av Berlingske Tidene kan man läsa en något oväntad kommentar till valet av Barrack Obama till president i USA.

”Danmark kan også få en Obama, mener statsminister Anders Fogh Rasmussen.

- En etnisk minoritet kan godt levere den politiske leder. Det kan man da ikke udelukke. Når det kan lade sig gøre i USA, så kan det lade sig gøre hvor som helst, siger statsministeren efter valget af den farvede Barrack Obama til amerikansk præsident.

-I de fleste politiske partier er der jo medlemmer, som tilhører etniske minoritetsgrupper. Foreløbig fører de sig mest frem i lokalpolitik. Jeg vil da ikke udelukke, at det på et eller andet tidspunkt kan blive tilfældet i national politik, siger Anders Fogh Rasmussen.

Han vil ikke gætte på, hvornår det kan ske.”

Kommentaren är minst lika välkommen som oväntad. I ett hårt politiskt och etniskt polariserat Danmark är det inte precis det första man tänker på – en statsminister som är färgard, eller hur? Men Sverige, då? Finns det tillräckligt med fantasi (och vilja) i de övre politiska skikten att föreställa sig en statsminsiter med ursprung i exempelvis Irak?

tisdag 4 november 2008

Halal-TV hade mött applåder om kvinnorna varit unga män, och om de istället för slöjor burit gerillakepsar

Sällan har ett TV-program blivit så nedsablat som Halal-TV. Första programmet sändes i SVT igår. Programledarna, tre unga kvinnor, genomförde en resa med tunnelbanetåg i Stockholm, från den rikaste stadsdelen till den fattigaste. Kvinnorna samtalade med varandra, de reflekterade över orsaken till ekonomiska och sociala skillnader mellan människor i dagens Sverige.

Några korta intervjuer gjordes med boende i de olika miljöerna. Diskussionen rörde, nästan oavbrutet, frågor om klass och klasstillhörighet. Kvinnorna kopplade frågeställningarna till sin muslimska tro, där synen på fattigdom, rikedom och givmildhet är central. Den som är bekant med muslimer vet att frågor om social rättvisa alltid står högt på dagordningen.

En av de intervjuade, den ende som bröt temat ”boende längs tunnelbanelinjen”, var samhällsdebattören Carl Hamilton. Tanken var antagligen att han skulle ge en initierad övergripande kommentar till kvinnornas fokus på de ökande skillnaderna mellan samhällsklasserna. Hamilton måste haft en ovanligt dålig dag, en riktigt dåligt dag. Ur honom for nämligen några floskler som man definitivt inte förknippar med Hamilton, utan med fullgågna rasister. ”... ni kommer hit och kräver..”, ”.. vill ni inte ta i hand kan ni bosätta er i en jordhåla”.

Programledarna, tre personligheter, med lika mycket eller lika lite gemensamt som nästan vilka unga människor som helst har väckt stark antipati i journalistkåren, och hos profilerade debattörer. Kvinnornas välformulerade reflektioner, deras öppna frågor, kort sagt, deras intelligenta och samtidigt raka, naiva sätt att göra ett samhällsprogram för TV, var uppfriskande och klargörande.

Uppfriskande såtillvida att kvinnorna, som vilade i sig själv, i sina identiteter, bjöd på röster som nästan aldrig hörs i media. Klargörande, därför TV-programmet i sig och kommentarerna och diskussionen kring Halal-TV visar att intelligentian i Sverige gärna talar om mångfald, men i själva verket slår ner hårt mot olikheter där de dyker upp. Särskilt om olikheterna presenteras av kvinnor, med en levande religiös tro, som dessutom är muslimsk.

Programmet hade antagligen mött ändlösa applåder om kvinnorna varit unga män. Killarna hade förstås burit annat än slöja. På huvudet hade de haft kepsar (i militärstil, helst med associationer till gerillakrig). Vi har sett det många gånger förr, hur unga män med journalistiska ambitioner och traditionell vänsterretorik upphöjs till stjärnstatus just för att de anpassat sig till maktens språk, för att de tagit upp kvasirevolutionära attribut och för att de talat om strukturer och klassskillnader på manligt vis.

Men igår fick vi se unga kvinnor möta människor och samtala, på ett mänskligare plan, om sociala skillnader utifrån politiska, personliga och religiösa utgångspunkter. Idag ser vi hur kvinnornas försök görs ner utan tillstymmelse till nyanser. Inte undra på att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister!

måndag 3 november 2008

Varför inte lite dissonans i politiken, som i en madrigal av Carlo Gesualdo?

Äntligen på plats! Veden ryms i det gamla hönshuset. Skönt, nu slipper jag bereda utrymme i Gammelhuset. Men å andra sidan blir skräpet kvar, det som skulle till återvinningsstationen i Tollarp redan för många veckor sedan. Röjningen i Gammelhuset får vänta.

Städningen i garaget, arbetet i trädgården leder ofta till uppföljningar, till nya små och stora projekt. Klar blir man aldrig! Därför är det viktigt att avsluta i tid, att inte påbörja något som kan bli hur omfångsrikt som helst, eller helt enkelt ett arbete utan slut. Ser man inte upp kan man bli en Sisyfos. Syftet med hus och trädgård måste vara glädjen, njutningen över att finnas till och att vara hemmahörande på en liten jordplätt. Inte otröstligt evighetsarbete!

Balansen är inte lätt att finna. Styrning behövs, men att släppa kontrollen är också viktigt. Oavsett om det handlar om arbetet i en trädgård, städning eller allvarligare sysslor. Man måste lämna plats åt improvisationen, åt tillfälligheternas spel. Naturen måste få uttrymme, visa sina fäger och former. Människor måste få sätta prägel på sammanhangen de verkar i.

Utan formviljan blir en trädgård eller ett musikstycke för banalt. Innehållet eller ändamålet, hur angeläget det än är, räcker inte. Formviljan, lusten att gestalta, är som en utsträckt hand, eller som en fanfar som kallar människor till ett spektakel på ett torg. Formen säger något om mötesplatsen, den bjuder in.

En trädgård som lämnats åt sig själv är sällan inbjudande, den finns bara till. Den kommunicerar ingenting. Konstverk med så kallat budskap är ofta fattiga på upplevelser. Budskapet/poängen är tydlig i den grad att allt annat än den politiska dimensionen dödats. Som en formlös och övergiven trädgård, de sköra växterna försvinner, de starka tar över. Det blir trist.

En röst i politiken eller i musikens värld, blir för trist. En unison kör (särskilt i politiken), blir också trist. Nej, gärna många röster (olika som vedträn?), gärna flerstämmigt som i en madrigal. Varför inte lite dissonans som i ett stycke av Carlo Gesualdo?
Bloggtoppen.se

View My Stats