Det behöver onekligen talas mer om "Gangster-Malmö" och "Det skitiga Möllevången". Det räcker inte med nya stadsdelar, och byggnader som vinner arktitekturpris. Den fysiska förnyelsen av Malmö är välkommen. Men ack så mycket lättare att åstadkomma! Vad som behövs är inget mindre än en allmän mobilisering, ett uppvaknande som innebär att varje malmöbo inser sitt individuella ansvar för nedskräpningen i stan, och sin egen betydelse i kampen mot brottsligheten på Malmös gator och torg.Den rådande synen om sakernas tillstånd i Malmö är att sociala svårigheter ska förklaras med modeller om maktstrukturer, segregationsproblem och bistande samhälleligt stöd. Vad den enskilde medborgaren eller den enskilda familjen kan ställa upp med räknas inte. Sorgligt, och riktigt allvarligt. Initiativet och möjligheten att påverka tas från medborgaren och hamnar hos den politiska ledningen. Så brukar det gå till. Så har det varit i mycket lång tid. Inte minst i Malmö. Utan känslan att betyda någonting, utan upplevelsen att något viktigt och svårt kan förväntas av en blir man lätt pacificerad, åtminstone mentalt.
Tragiskt är när den härskande politiska ideologin och tongivande intellektuella gör samma analys av samhällsproblemen. Det tragiska utgörs av att samsynen försvårar ifrågasättande och nya tankebanor. Den nödvändiga kreativiteten uteblir, och med det blir det svårare att vara öppen och innovativ.
Igår, jag vet inte för vilken gång i ordningen, var jag på ett offentligt möte om Malmös framtid. Mötet var upplagd som ett samtal mellan fyra gäster, en moderator och publiken. För att en diskussion ska utvecklas väl krävs en tydlig definition av frågeställningarna, och att dilemman presenteras. Detta skedde inte. Istället blev det trivselprat, en strävan efter att tycka likadant och att ha trevligt. Aldrig fick en fråga bränna till, betyda något, orsaka en intressant meningsskiljaktighet.
Om Malmös framtid sades inget nytt. Återigen ältade man om bristen på etnisk och kulturell integration, ännu en gång fick man höra om MFF:s toppar och dalgångar i allsvenskan under årens lopp. "Gangster-Malmö" är frågan som ligger högst på mångas dagordning, särskilt hos de unga. Unga vill, i likhet med äldre, ses som personer/individer, inte del av en massa/grupp. Möteslokalen var fullsatt av människor i min egen ålder, och äldre. Bra att de unga hölls sig borta. Samtalskvällen, som skulle hylla Malmö som Kreativitetens stad, bevisade motsatsen. Kreativiteten är som bortblåst, samsynen bedövande. Denna kväll kändes Malmö lika dynamisk som en vinterstängd nöjespark. Måtte pariserhjulet komma igång snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar