Kaffebönen

Varje vardagsmorgon, strax efter åtta, hör jag Köpenhamns domkyrkorklockor kalla till gudstjänst. Jag sitter med kaffet i handen, och lyssnar till den bekanta ringningen. Under min studietid bodde jag under drygt ett år i Studiestraede, ett stenkast från domkyrkan (Sören Kierkegaards kyrka!). Nu i köket på Åsen, eller i köket i Malmö, hör jag klockorna via radion, Danmarks radio, kanal P2. Gudstjänsten ger tillfälle till den samling och fokusering jag behöver för resten av dagen, i mitt privatliv, i mitt arbete.

I grunden är jag för skiljandet mellan kyrka och stat. Det är till och med så att frågan är mycket viktig för mig. Religionen får inte hamna i beroendeställnig till politiska konjukturer och majoriteter, eller bli ett verktyg för statens maktutövning. Sorgliga exempel på detta har vi sett, och fortfarande ser, i världen, och i Sverige. Spänningen och konfliktytan mellan den världsliga och den religiösa världen måste behållas. "Ge Gud vad Gud tillhör, och kejsaren vad kejsaren tillhör", som Jesus sa.

Jag lyssnar, med stor behållning, på en protestantisk gudstjänst som sänds i en statsägd radio. Trots att jag är principiell motståndare till föreningen kyrka-stat. Dessutom är jag katolik. Om gudstjänsten försvann från Danmarks radio skulle jag sakna den. Alternativ finns inte. Sveriges radio sänder något som kallas "Tankar för dagen", ett program som ibland är lyssningsvärt. Men det är ingen gudstjänst!

Att läsa Fader vår tillsammans med andra, även om man inte ser dem, ger en stark känsla av tillhörighet, en tillhörighet bortom tid och rum som jag tycker om. Kaffet kan jag dricka själv, men bönen vill jag dela med andra.