måndag 3 november 2008

Varför inte lite dissonans i politiken, som i en madrigal av Carlo Gesualdo?

Äntligen på plats! Veden ryms i det gamla hönshuset. Skönt, nu slipper jag bereda utrymme i Gammelhuset. Men å andra sidan blir skräpet kvar, det som skulle till återvinningsstationen i Tollarp redan för många veckor sedan. Röjningen i Gammelhuset får vänta.

Städningen i garaget, arbetet i trädgården leder ofta till uppföljningar, till nya små och stora projekt. Klar blir man aldrig! Därför är det viktigt att avsluta i tid, att inte påbörja något som kan bli hur omfångsrikt som helst, eller helt enkelt ett arbete utan slut. Ser man inte upp kan man bli en Sisyfos. Syftet med hus och trädgård måste vara glädjen, njutningen över att finnas till och att vara hemmahörande på en liten jordplätt. Inte otröstligt evighetsarbete!

Balansen är inte lätt att finna. Styrning behövs, men att släppa kontrollen är också viktigt. Oavsett om det handlar om arbetet i en trädgård, städning eller allvarligare sysslor. Man måste lämna plats åt improvisationen, åt tillfälligheternas spel. Naturen måste få uttrymme, visa sina fäger och former. Människor måste få sätta prägel på sammanhangen de verkar i.

Utan formviljan blir en trädgård eller ett musikstycke för banalt. Innehållet eller ändamålet, hur angeläget det än är, räcker inte. Formviljan, lusten att gestalta, är som en utsträckt hand, eller som en fanfar som kallar människor till ett spektakel på ett torg. Formen säger något om mötesplatsen, den bjuder in.

En trädgård som lämnats åt sig själv är sällan inbjudande, den finns bara till. Den kommunicerar ingenting. Konstverk med så kallat budskap är ofta fattiga på upplevelser. Budskapet/poängen är tydlig i den grad att allt annat än den politiska dimensionen dödats. Som en formlös och övergiven trädgård, de sköra växterna försvinner, de starka tar över. Det blir trist.

En röst i politiken eller i musikens värld, blir för trist. En unison kör (särskilt i politiken), blir också trist. Nej, gärna många röster (olika som vedträn?), gärna flerstämmigt som i en madrigal. Varför inte lite dissonans som i ett stycke av Carlo Gesualdo?

Inga kommentarer:


View My Stats