Aldrig mer krig!

För några år sen gick min mormor bort. Med henne dog den siste av dem jag kände, som upplevt första världskrigets fasor med sina egna sinnen.

Hennes liv genomlevdes på en och samma ort i Slovenien, och ändå fick hon byta nationalitet fyra gånger. Innan första världskrigets utbrott 1914, var hon undersåte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter Det stora krigets slut (1918) var hon italienare. Efter andra världskriget bodde hon i landet Jugoslavien. Senare, efter kommunismens sammanbrott var hon medborgare i det självständiga Slovenien.

Första världskriget upphörde idag för 90 år sen.I Europa firas slutet av ett krig som i sin massverkan utplånade en hel generation män. Förlusterna vid fronterna var oerhörda. 10 000 man kunde med lätthet gå bort bara under en dag. Fronten vid Isonzofloden (Italien/Slovenien) tog under fyra år 1 000 000 liv. En miljon män! Om slaget vid Isonzo kan man läsa i Ernest Hemingways A Farewell to Arms.

Jag har släktingar både på mödernet och fädernet som deltog i kriget. Vad jag vet var de på samma sida stridslinjen. Det var inte ovanligt, gränsdragningarna var sådana, att slovener kunde stå mot slovener i striderna. Slovener fanns, då som nu också i Italien och Österrike.

Min mormor mindes de massiva bombningarna 1916. Inför en särskilt viktig offensiv lät man artilleriet dundra dag och natt, i fyra dygn. Kanonerna skrämde slag på soldaterna, och på civila. Skövlingen blev enorm. Hus föll samman utan att träffas. Skalven var som jordbävningar. Väggarna skakade i hus långt från fronten. Min mormor bodde i ett av dessa hus. Hon glömde aldrig detonationerna, ljusskenen på himlen, skallret i fönstren, skakningarna i golv och vägger. Hon levde i en tid där många förlorade sina liv, sina älskade. Ropet som då hördes över hela Europa behöver upprepas. - Aldrig mer krig!