Att ropa efter politikerna om resurser, är att gräva den fria konstens grav

Malmös genomgår en stor förvandling. Den har pågått i drygt tio år. Det verkar som om förändringsprocessen håller i sig. Öresundsbron och Malmö högskola har onekligen betytt och betyder fortfarande mycket för den spännande omvandling staden och regionen upplever. Migrationen och den allt mer påtagliga mångfalden av kulturer, etniciteter och religiös pluralism gör förstås sitt.

Det verkar som om Malmö är på väg att bli en kreativ stad, en plats där inte endast en sanning eller ideologi är får dominera ostört. Nej, den gamla arbetarstaden har inte bara ändrat sin skyline. Befolkningsstrukturen har förändrats (Malmö är numera en relativt ung stad. Näringslivet utvecklas ständigt. Även kulturlivet omvandlas.

Teatergrupper exploderar som svampar ur jorden. Malmö har berikats med många teaterscener. Kvaliteten är självklart skiftande, men experimentscener kan man inte få nog av. Eller kan man?

Institutet har ju diskuterats en hel del. Nu står man utan lokal. Beslutet att göra ”teatergruppen” hemlös är ett uttryck för en snäv uppfattnig om kvantitet och statistik. Kravet om hög publikbeläggning styr kulturpolitiken för hårt (inte bara i Malmö!). Vad som behövs (desperat!) är en idédiskussion om kvalitet, om behovet att på djupet ställa frågan – Vad ska vi med teater (eller konsten över huvud taget) till? Vad är teater?

För få arbetar med de konstnärliga form- och värderingsfrågorna. Idag är det så kallade innehållet/budskapet allt avgörande. Det är, och kan bara vara, fel väg för ett fritt kultur- och konstliv. Konstnärerena får aldrig tjäna någon politisk herre. Och politiken, eller snarare sagt samhället, har mycket att vinna på ett i verklig mening fritt kulturliv.

Men det största problemet finns i den ängslan som styr konstnärerna. Rädslan att avvika från det som är godkänt i den mediala agendan måste motverkas. Det är inga andra än konstnärerena själva som kan ombesörja verklig konstnärlig integritet. Inom konsten måste man ta sig friheten! Den är inget man väntar på ska komma som en gåva från politikerna. Att ropa efter politikerna om resurser, eller ännu värre att längta efter ingripanden från staten, är det samma som att konstatera att den fria konsten är död.