Naturen är farlig

Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now öppnar med orden ”Shit! When I´m here I want to be back in the jungle, and when I´m in the jungle I want to be here”. För mig är det skönt nog den motsatta upplevelsen som gäller.

När jag är i stan, och rör mig hemmavid, alltså i kvareten runt Möllevångstorget. Då vill jag verkligen vara där, promenera, gå till Kaffebaren, handla mat på torget, kort sagt, finnas till på bara på en ganska liten yta i stan. Ute på landet, på Åsen, trivs jag till den grad att jag nästan inte vill lämna huset, kullarna, skogen. Naturupplevelserna!

Grovt tillyxat kan man säga att min vardag fylls av det bästa av två världar, staden och landsbygden. Landsbygden ger mig känslan av samhörighet, med naturen och med en konkret vardag där man följer årstidernas skiftning i växternas utveckling och i fåglarnas flykt. Men det är klart, det kan bli för mycket naturromantik, för mycket overkligt liv, ett liv för långt från trängseln och kulturkrockarna i stan.

Natur är farligt. Åtminstone när naturdyrkan går över styr, när människor förtingligas och rovdriften på naturen inte känner några gränser. Romantiken gav upphov till dyrkan av naturen på ett våldsamt och religiöst sätt. Exemplen är många inom konsten, dessvärre även inom politiken. Tänk bara på Wagnerdyrkaren Adolf Hitler (som dessutom var vegetarian och hundvän).

”Nazisterne forstod bedre end mange andre at udnytte naturen som en del af den ideologiske selviscenesættelse”. Citatet är hämtat från en recension i Berlingske Tidene apropå utställningen Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige... Han blev i Danmark på Charlottenborg i Köpenhamn.