- Tres gentil, Jean!

- Tres gentil, Jean! säger fröken Julie i Strindbergs pjäs. Jean vet att föra sig, provsmaka vin, konversera, och inte minst viktigt, han kan dansa. Julie vill ha roligt på midsommarafton, precis som godsets anställda. Greven, hennes far väntas hem, han kommer när som helst. Det olyckliga äventyret med Jean hinner ta sin början. En sista chans för fröken att välta allt på ända?

- Tres gentil, Jean! och han anstränger sig ytterligare, gör sig till. Är löjlig. Men det tror han inte själv. Nej, han är på väg att lägra grevens dotter. I drömmarnas värld klättrar han, stiger uppåt, når molnen med pannan. Unga grevinnan drömmer om att falla, ner till marken, och sjunka ner i jorden.

Teater Foaje gav Strindbergs kammarspel på Mediegymnasiet i Malmö idag. Kul att uppleva en ung publik. Deras koncentration och kommenterande visade att de levde sig in i pjäsen. Det sexuella spelet hörde man blev för mycket för vissa i publiken, men kvar satt de, ända till slutet. Att spela för ungdomar kan vara som att uppträda på ett marknadstorg. Då måste man vara utåtriktad i sitt sceniska språk. Det gillar jag!

Fröken Julie har iscensatts utifrån många läsarter. I Teater Foajes slutscen är utvecklingen öppen. Publiken får inte del av Julies död. Men det är ju dit den inte längre unga grevinnan vill, hon vill falla, dö. När pjäsen är slut är det fröken som nått sitt mål. Jean hamnar på tukthus för förskingring. Även för mord? Julie skär halsen av sig med hans rakkniv. Hon dör, är redo för graven, hamnar verkligen, i jorden, i en bädd av dynga. - Tres gentil, Jean!