En hungrig skugga bland drömmar om ungdom, styrka och framgång

Med morgonpigga steg tar jag mig fram på Simrishamnsgatan, på väg till Möllevångstorget och Kaffebaren vid korsningen Ystadgatan/Claesgatan. Strax innan Möllan ser jag den dagliga, tror jag, soptömningen äga rum. Sopbilen fylls med överblivna frukter, grönsaker från Simrishamnsgatans butiker, och med avfall från bostadshusen. Renhållningsarbetarnas effektivitet är robotlik, nästan otäck, de gör vad de ska .Tid till småprat eller skratt, tycks inte finnas.

Arbetarna hämtar tunnorna inifrån gårdarna, de tömmer kartonger och korgar av tunt trä i sopbilens jättelika gap. Maskinen sväljer soporna, och gapar snart efter mer. En bit bort, på samma gata, dit sopbilen och renhållningsarbetarna ännu inte hunnit letar en medelålderskvinna bland matsoporna, bland övermogna, ruttnande frukter och grönsaker.

Hennes klädsel är alldaglig. Till det yttre är det inget som tyder på misär. Kvinnans blick letar vant bland avfallet, fingrarna öppnar lådorna, särar på emballaget och finner det ätbara. Frukter och grönsaker, som inte kan exponeras i en butik, de är missfärgade, de luktar illa, men är tydligen ätbara ändå. Stillsamt, i god tid innan arbetarna kommer för att bära bort soporna avlägsnar sig kvinnan, längs husfasaden, hon viker av mot en tvärgata, försvinner. Kanske till en ny hög med matavfall?

Misären finns här och nu, på platser alldeles inpå oss. Självklart! Den nakna fattigdomen slår mot våra ögon då och då. Men hungern, den intensiva saknaden efter mat är inte lika vanlig att skåda. Vi vet alla att människor lever i stor utsatthet, kroppsligt, mentalt och själsligt. Synen av fattiga och hungriga, som bland sopor söker sin föda, är förstås sorglig. Rent tragiskt är det att vårt samhälle lyckas dölja de utsattas vardag, göra dessa människor till skuggor, tillfälliga bilder i en värld som bländas av visioner om ungdom, styrka och materiell framgång.