Om Leonard Cohen, och om en inre dusch på Möllevångstorget

”So long Marianne”, Leonard Cohens berömda sång mötte mig när jag steg in på Kaffebaren i morse. Cohens djupa, mörka röst och monotonin i sången hjälpte mig att vakna, så där på riktigt. Sången, och kaffet som bryggdes öppnade liksom upp mig, fick mig att bli uppmärksam på var jag befann mig, och vad jag skulle arbeta med, och färdigställa under dagen.

En kort konversation med barens kvinnliga barista, om just Cohens sånger, vecklade in mig i ett resonemang om Cohens storhet. På väg från Kaffebaren, över Möllevångstorget där kommersen var i full gång, funderade jag vidare över det som inspirerar mig i Cohens konstnärskap.

Hos den sminkade damen köpte jag drygt ett kilo äpplen, Aroma, Ingrid Marie och Cox Orange. Jag tog nästan genast en tugga. Äpplet var så där syrligt, sött och lite kallt att bita, som det gärna får vara en fredagsmorgon, strax efter en kopp macchiato. Friskheten i äpplet kändes som en uppiggande inre dusch, så där lagom kall.

Cohens sånger rör sig i en inre värld. Där finns hans storhet, tror jag. I modet och förmågan att vara innerlig, att verkligen mena något med sångerna. Att vilja och våga förändras! Cohen har med sitt liv ändrat levnadsbanan flera gånger. Det känns som om han gjort det i ett försök att vara sann, mot sig själv och mot andra. Denna orientering, och vilsenhet, har Leonard Cohen gestaltat på ett mästerligt vis. Till inspiration för oss alla, och till inspiration för sig själv. Utan sångerna hade Cohen blivit galen, kanske också vi?