Där! Där horisontlinjen bryts, där mörknaden liksom växer i diset. Där är det! Det som ser ut som skallen på en jättelik krokodil, med nosen under vattnet, med bara ögonen synliga, och delar av ryggen, och den enorma stjärten, som vilar på land. Våra blickar fångar honom sekunden innan han ska ner i havet. För att försvinna, för att aldrig komma tillbaka. Men kvar är han, som fastfrusen, som en klippa fjättrad i urberget.På Hanöbuktens strand är det lä, den västliga vinden bjuder bara på små rörelser. Röken från ett vedeldat hus stiger rakt upp, som det ju gör när dagen är klar och vinden har mojnat. Vår promenad leder söderut, ner till Julebodaån, förbi laxar som strandat och blivit mat till måsar och trutar. Vi ser gladorna segla över de vackra tallarna. Vi blickar österut, utan att se ett enda skepp! Det är en stilla dag.
Våra kängbeklädda fötter bär oss mot Haväng, men ögonen är fästa mot sydöst, mot den stora klippan, mot udden som trotsigt brutit den mjuka strandlinjen och erövrat territorium från havet. Vi ser ”krokodilhuvudet”, en lek i vårt inre. Vi ser Stenshuvud, Linderösåsens avslutning. Vi ser berget möta havet.
Sten, klippa och vatten, mycket mer behöver inte en människa för att skapa bilder i sitt inre. Dis och dimma är alltid välkomna medkreatörer. Den osynliga gränsen mellan hav och himmel hjälper fantasin på traven. Avståndet gör förstås sitt, när vassa klippor förvandlas till mjuka kullar.
Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav. Imorgon, något annat får vi hoppas. En novemberstorm, östlig med snö. Så vi blir påminda om vår litenhet, och om att vi kan göra det bra för varandra i det lilla, hemma i värmen, invid en vedeldad kamin, en dag då den vita röken från björkveden, inte stiger långsamt och vertikalt, utan genast löses upp av en ursinnig orkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar