torsdag 13 november 2008

I himlen är det blues som gäller! ( I helvetet hör man ABBA ur alla högtalarna)

Var har blueskänslan tagit vägen? Är lallande popmusik det enda som ljuder på uteställen och på krogar? Var finns den enkla sången, där orden betyder något och där det finns lite djup i berättelserna, där medkänslan med andra människor får dominera?

Sångerna jag frågar efter finns i bluesen, i den grekiska rembetikan och på en CD jag för närvarande spelar, oupphörligt. Gruppen kallas Mostar Sevdah Reunion, och skivan A Secret Port. Gruppens tillblivelse har sin bakgrund i den starka viljan att överbrygga avståndet mellan människor, efter det senaste kriget på Balkan.

Texterna är inte så märkvärdiga. De handlar ofta om längtan, och är skrivna på ett ganska rakt sätt, banala helt enkelt. Men framförda med känsla, ja blueskänsla! Musikerna är tekniskt drivna, men det är inte för att visa upp tekniken de spelar, utan för att skapa en mångbottnad upplevelse, en upplevelse där glädje och smärta blandas med humor och sorg. Man blir glad och ledsen samtidigt. Mest glad, eftersom det outtalade budskapet i musiken är att livets motgångar kan fördjupa upplevelsen av att vara människa.

Reggaen och ”världsmusiken” (förutom otaliga verk inom västerländsk och österländsk konstmusik) har många gånger de bottnar jag efterlyser. Reggaen och världsmusiken spelas både här och där, och det är jag tacksam över. Men blueskänslan som fanns i den folkliga musiken på våra breddgrader, var har den tagit vägen? Den musiken behövs, allt som ger utrymme för oss att vara människor behövs. Därför är bluesen viktig. Motsatsen, för mig, är musik som fungerar som psykofarmaka, som skär av alla sorgliga känslor, men även de rikitg glada upplevelserna. Då blir det bara lalla kvar. Typ ABBA!

”Blueslåtars texter handlar ofta om problem eller olycka, framförda i en lösligt berättande stil. Namnet kommer från uttrycket in the blue moods, feeling blue och blue notes som betyder ledsen, sorgsen.” Källa: Wikipedia

Om Rembetikamusikens bakgrund ”Imagine yourself as a refugee. In Asia Minor you may have had a business, a nice home, money, friends, family. But in the slums of Athens all you had was whatever you could carry with you out of Turkey, and your shattered dreams. You went from being in the middle class to being underground in a foreign country that did not particularly want you. Rembetika was the music of these outcasts. The lyrics reflected their surroundings, poverty, pain, drug addiction, police oppression, prison, unrequited love, betrayal and hashish. It was the Greek urban blues”. Matt Barrett

Inga kommentarer:


View My Stats