I stolen hos Laurentius från Leros

Idag var jag hos Laurentius, min frisör. Hos honom har jag varit kund sen vi flyttade till Malmö. Året var 1989. Nästa år kan vi alltså fira en entreprenör-/kund- och vänskapsrelation som varat i två decennier. Inte en enda gång under denna tid har jag blivit klippt hos någon annan.

Jag trivs med Laurentius och jag accepterar mitt utseende. Det är väl en femton år jag senast hade synpunkter på hur frisyren skulle se ut? Vi utbyter artighetsfraser om klippningen, men i grunden gör Laurentius precis som han vill. Det känns bra!

Man måste ha en hel del att tala med sin frisör om, annars blir det för tråkigt. Laurentius och jag talar jämt om Grekland, grekisk kultur. Så snart Laurentius är ledig åker han till Leros. Själv har jag varit i Athén och på Kykladerna ett flertal gånger, i oftast i EU-sammanhang.

Under årens lopp har jag intresserat mig för de grekiska antika dramerna. I höstas läste jag historikern Herodotos. Nu är det högläsning som gäller och Illiaden. Inte sällan spelar jag rembetika hemma, musik från orienten, i grekisk tappning.

Frisyren är den samma, håret har förstås blivit gråare. Inuti är jag mer mig själv än någonsin. Om man nu kan säga så? Och det kan man! Det mänskliga livet är som en konstverk av Giacommetti, först visionen om en rund och generös kropp (en babyrulltig kropp?), sen blir ens figur allt mer avskalad, bara kärnan finns kvar. Ens egentliga jag. Som hos frisören?