Utan Anna Magnanis Cha Cha Cha är vi förlorade

Nej, nej, nej! Johnny Cash andefattiga musik stör mitt morgonhumör, drar ner stämningen på Kaffebaren, och till och med påverkar smaken i min macchiato. Hellre lyssnar jag på flytande House, eller Balearic Beat (som ju baristan Villata brukar spela) än på Cash sånger. Soul (i någon form), det är vad jag behöver på morgonen.

Eftersom Villata tröttnat på barens egna plattor, ska jag designa en cd, som får bli en tidig julklapp till Kaffebaren. Jag tänker mig en mix, i huvudsak rembetika, musik med ursprung i Smyrna och andra delar av det som en gång utgjorde Grekland, numera Turkiet. Flyktingars musik med andra ord. En slags blues, men med rötter i Bysans och Mellersta Östern. Raffinerad, sorgesam och vacker musik.

Eftersom musiken ska avlyssnas i en lokal som är präglad av italiensk kaffekultur är det på sin plats med lite cha-cha-cha, eller hur? Pier Paolo Pasolinis film Mama Roma öppnar med en fantasisk scen. Anna Magnani, som spelar en prostituerad, deltar i en bröllopsfest. Hon uppträder, sjunger när plötsligt några förrymda griskultingar far runt på golvet, och in mellan stolar och bord. I filmen delar professionella skådespelare utrymmet med amatörer. Emaptin hos regissören gör filmen varm, och förvandlar den tragiska berättelsen till en trots allt hoppfull historia.

I Mama Roma, och i andra filmer från den italienska neorealistiska filmeran, finns en närvaro och en mänsklighet som man sällan upplever inom film- eller scenkonsten idag. Är bluesen, soulen, rembetikan och Anna Magnanis Cha Cha Cha räddningen för vår kultur? Ja, ja, ja!