Halal-TV hade mött applåder om kvinnorna varit unga män, och om de istället för slöjor burit gerillakepsar

Sällan har ett TV-program blivit så nedsablat som Halal-TV. Första programmet sändes i SVT igår. Programledarna, tre unga kvinnor, genomförde en resa med tunnelbanetåg i Stockholm, från den rikaste stadsdelen till den fattigaste. Kvinnorna samtalade med varandra, de reflekterade över orsaken till ekonomiska och sociala skillnader mellan människor i dagens Sverige.

Några korta intervjuer gjordes med boende i de olika miljöerna. Diskussionen rörde, nästan oavbrutet, frågor om klass och klasstillhörighet. Kvinnorna kopplade frågeställningarna till sin muslimska tro, där synen på fattigdom, rikedom och givmildhet är central. Den som är bekant med muslimer vet att frågor om social rättvisa alltid står högt på dagordningen.

En av de intervjuade, den ende som bröt temat ”boende längs tunnelbanelinjen”, var samhällsdebattören Carl Hamilton. Tanken var antagligen att han skulle ge en initierad övergripande kommentar till kvinnornas fokus på de ökande skillnaderna mellan samhällsklasserna. Hamilton måste haft en ovanligt dålig dag, en riktigt dåligt dag. Ur honom for nämligen några floskler som man definitivt inte förknippar med Hamilton, utan med fullgågna rasister. ”... ni kommer hit och kräver..”, ”.. vill ni inte ta i hand kan ni bosätta er i en jordhåla”.

Programledarna, tre personligheter, med lika mycket eller lika lite gemensamt som nästan vilka unga människor som helst har väckt stark antipati i journalistkåren, och hos profilerade debattörer. Kvinnornas välformulerade reflektioner, deras öppna frågor, kort sagt, deras intelligenta och samtidigt raka, naiva sätt att göra ett samhällsprogram för TV, var uppfriskande och klargörande.

Uppfriskande såtillvida att kvinnorna, som vilade i sig själv, i sina identiteter, bjöd på röster som nästan aldrig hörs i media. Klargörande, därför TV-programmet i sig och kommentarerna och diskussionen kring Halal-TV visar att intelligentian i Sverige gärna talar om mångfald, men i själva verket slår ner hårt mot olikheter där de dyker upp. Särskilt om olikheterna presenteras av kvinnor, med en levande religiös tro, som dessutom är muslimsk.

Programmet hade antagligen mött ändlösa applåder om kvinnorna varit unga män. Killarna hade förstås burit annat än slöja. På huvudet hade de haft kepsar (i militärstil, helst med associationer till gerillakrig). Vi har sett det många gånger förr, hur unga män med journalistiska ambitioner och traditionell vänsterretorik upphöjs till stjärnstatus just för att de anpassat sig till maktens språk, för att de tagit upp kvasirevolutionära attribut och för att de talat om strukturer och klassskillnader på manligt vis.

Men igår fick vi se unga kvinnor möta människor och samtala, på ett mänskligare plan, om sociala skillnader utifrån politiska, personliga och religiösa utgångspunkter. Idag ser vi hur kvinnornas försök görs ner utan tillstymmelse till nyanser. Inte undra på att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister!