Beroende av väder och fågelaktivitet spanar Texas, vår katt, ut genom sitt fönster på ovanvåningen i gammelhuset. Hennes koncentration och totala närvaro gör att anblicken av henne blir komisk. Hon registrerar det som händer i trädgården, och i vår innergård, som vore hon en portvakterska. Det är lätt att förmänskliga katten, börja gullprata med henne som om hon var en liten människa, en liten vakterska. Lustigt är också att hon svarar, ibland med en serie av spröda ljusa flöjttoner. Ofta sitter hon stilla, med blicken fastnaglad på fågelbordet ("Klubbhuset"). Katten är bakom fönstret och kan just inte göra annat än att glo. Fåglarna flyger obesvärat, till och från bordet. Nästan demonstrativt far de förbi Texas, som gör en irriterad knyck med huvudet. Katten avslöjar ingen större besvikelse eller frustration. Hon sitter där fortsatt, stolt. Texas är en drottning, en suverän i sitt kattrike. Hon är nöjd. Nöjd med att vara ensam, ensam med sina upptåg, ensam i knäet på min fru eller mig. I fönstret bjuder Texas ibland på ”Katteater”. Underbara små föreställningar i Samuel Becketts anda, där ingenting händer och ändå tycks allt viktigt äga rum just nu och just här.
Katter, det vet alla, gör sig inte till. Kommendera, det kan de, och tigga. Men göra sig till ordentligt, besvära sig? Nej, det är inte Texas melodi! Heller inte att roa eller att underhålla. Att själv bli underhållen? Ja, tack! Men nu är det så att genom att vara katt, helt och fullt, gör henne så underhållande, så clownaktig och samtidigt omedveten. Ofrivillig underhållning på högsta nivå, det bjuder Texas på, i sin ”Katteater”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar