Grisfötter blev jag utan. Istället fick jag nöja mig med ett grishuvud till jul. Och det var inte fy skam! Några av mina läsare tror att huvudet endast hade inhandlats för den visuella effektens skull. Ack, så fel! Grishuvud och grisfötter, är liksom annat på julbordet, framdukat för att ätas. (Se tidigare inlägg om utegrisarna i Lillehem.)
Min hustru gjorde en riktigt god Borsjtj (Rödbetssoppa). Soppan blev fullkomlig, i och med att svärmor la i några småbitar svinkött (just från nämnda huvud). Grishuvudet var aningen för rökt. Men i soppan gav svinköttet, en extra dimension åt smaken, en fylligare arom, kort sagt, en upplevelse som gommen ville ha mer av. Nytt på julbordet var även mina sillinläggningar. Tre till antalet. Basen för inläggingen, förutom lagen, var ingefära, lime och kanel/purjolök. Ny var även slånbärslikören, som jag gjort. Bären plockades här på Åsen, strax efter den första frosten i början av november.Avslutandet av julen, julgransplundringen och tjugondag Knut, erbjuder tillfällen till matupplevelser, som ofta underskattas. Många är trötta på julmaten redan på annandagen. Inte så konstigt, med tanka på all stress som föregår julen. Men efter nyår finns mer tid att verkligen smaka maten, och att umgås. Den traditionella julgransplundringen hos några vänner på Sibbarp i Malmö var som vanligt uppsluppen, och många tillfällen till skratt gavs. Vår vän från Lomma, berättade om huskurer i sitt barndomshem. Upp till han var fjorton pysslades han om av sin kärleksfulla mamma, på ett sätt som för tankarna till modersomsorgen i djurvärlden. Fick vår fjortonåring lite smuts, ett sandkorn i ögat, då visste modern råd. Det var bara att, som så många gånger förr, ta sonens huvud mellan sina händer, mana pojken att öppna ögonen samt sträcka ut sin egen tunga. Vipps, efter slicket var smutsen borta! En huskur för dagens ungdomar?
Lommabons mamma var uppfinninsrik och driftig. Hennes pepparkaksbak genomfördes delvis i hemlighet, endast sonen var invigd. Om natten, var det släckt över allt i hyreshuset, utom i mangelrummet i källaren. Där var modern igång med att mangla pepparkaksdegen. Tunn och fin skulle den bli. Det blev den! Många uppskattande kommentarer fick modern höra, och många frågor om hur kakorna kunnat bli så tunna. Ingen fick reda på det då. Nu vet ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar