söndag 27 januari 2008

En kväll med Irene Trotzig

Efter Janssons frestelse, och en välbehövlig eftermiddagsvila, begav vi oss mot Lillehem, för vidare färd till Maglehem. Min fru och jag var lite dåsiga efter den stadiga lunchen (jag hade svårt att sluta äta, eftersom jag längtat så efter Janssons frestelse). Ansjovisfiléerna var visserligen för stora, och nejlikesmakens dominans var för stark, men ändå, jag åt och åt. Rätten som inte tillagades till förra årets julbord, blev nu uppäten (trots nämnda brister) med njutning. (Av gårdagens Jansson finns det lite kvar i kylen, jag tar den efter söndagspromenaden i skogen).

Min fru körde, eftersom jag unnat mig både en Tuborg och gammeldansk till lunchen. Mörkret låg tungt över Åsen. Vinden nådde stormnivå. Enligt radion var det fara för nedfallna träd på vägarna. Behovet av trevligt umgänge och kulturupplevelser förde oss, trots varningarna, ut på vägarna. Efter drygt 10 kilometer, söderut längs Åsens rygg, var vi framme vid Irene Trotzigs atelje i Lillhem.

I ateljen var det ordentligt uppvärmt. Björkveden, tillsammans med oljefärgerna på paletterna, gav en behaglig doft i den gamla skolan. Medan vi drack ett glas vin berättade Trotzig om sin medverkan i en aktuell utställning i Monaco. Utställnings-katalogen var den "teaser" som en katalog gärna får vara. Man vill, kort sagt, se mer. Såväl av Trotizigs bilder, som av de övriga medverkande konstnärerna. Gemensamt för utställarna är att de har sin geografiska bas i östra Skåne. Jag hoppas att utställningen i Monaco får en motsvarighet på Linderödsåsen, eller åtminstone i närheten.

Trotzigs målningar är generösa färgupplevelser. Tankarna och känslorna far iväg till det kulörglada sydfrankrike, till porslinet, till torghandeln, till de vackra uppläggningarna av kryddor och frukt. Men kompositionen och linjerna i Trotzigs bilder gör att helhetsupplevelsen inte låter sig låsas fast av ens egna minnen, av platser och ting man sett. Nej, Trotzig öppnar in mot något mörkt, något som slukar ljus. Kanske är det som att stå vid ingången till en tätt tallskog? Stigen finns där, liksom ljusstrålarna som träffar trädstammarna, men mörkret finns där också, och tystnaden. Så upplever jag Trotzigs bilder, inbjudande, nästan festdekorerade. Men väl innanför ramen kan man lätt gå fel, och att gå vilse kan vara riktigt spännande. I alla fall i en målning av Irene Trotzig.

Efter vinet och bilderna for vi alla tre iväg till Restaurang Solgården i Maglehem. Här skulle det bjudas på "Poesi och Musik". Samtliga bord var fullbesatta när vi kom. I rummen fanns barn, äldre människor och medelålders som jag själv. Gästerna, nästan samtliga, var boende i Maglehem, eller i trakten. Sålunda var de som framträdde boende mellan Åsens höjder och havet, ett par kilometer från Hanöbuktens vackra böj.

Vi bjöds på poesi och musik, oförglömlig var framförandet av en dikt av Pusjkin (på ryska!). En charmerande kvinna, en ryska, vars namn jag inte noterade deklamerade på ett inlevelsefullt sätt, samtidigt som hon var koncentrerad på publiken. Arrangemanget var anspråkslöst och likväl innehållsrikt. Programmet hade karaktären av spontanitet och improvisation, dock var några förberedda, och det märktes. Den känsla av närvaro och vilja att berätta, som vi upplevde denna kväll, är utomordentligt svår att uppnå, inte minst för professionella artister. Evenemanget, igår kväll, på Solgården var det första. Förhoppningsvis utvecklas denna Poesi- och Musikkväll till något återkommande.

Inga kommentarer:


View My Stats