Dags att söka intellektuell asyl i Danmark?

Under tre veckor i december förra året studerade Andreas Harbsmeier (kulturjournalist och kritiker, vid Danmarks Radion och tidningen Information) kultursidorna i fem svenska tidningar. Förutom de rikstäckande drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen läste Harbsmeier Göteborgsposten, som var initiativstagare till studien. Initiativet hedrar GP. Symptomatiskt är kanske att intresset för utomsocknes perspektiv, och kritiska synpunkter, kommer ifrån en annan plats än Stockholm.

Harbsmeiers kommentarer är av det riktigt allvarliga slaget, åtminstone för oss som anser att egenskaper som integritet, nyfikenhet och mod är omistliga i ett vitalt kulturliv (och i en demokrati värd namnet). "Ingen törs sätta något på spel - kanske för att det just nu inte finns något att sätta på spel? Jag kan spåra en viss självbelåtenhet i det svenska kulturlandskapet, och ser en överhängande risk för att konflikträdslan ska urholka kulturkritiken så att den till slut enbart handlar om rena produktvärderingar. Fast kanske är allt så bra och välfungerande i det svenska samhället att det inte finns något behov av kulturkritik?" Vad sägs?

Finns något behov av kulturkritik? Antagligen inte i den mening som Harbsmeier efterlyser, i alla fall inte bland de journalister som sitter tryggt på sina prestigefyllda jobb. De verkar sakna behovet att i grunden ifrågasätta de värderingar, tankemönster och traditioner som upprätthåller hierkierna i kulturvärlden. Chefspersoner med stort "kulturellt kapital" vill ogärna utsättas för skriverier och debatter som blir subversiva, som undergräver deras positioner. Priset blir därför högt. "...kompromisslösa skribenter som kan bidra med överraskande och nya perspektiv blir lätt en bristvara när kulturkritiken reduceras till det snabbaste, lättaste och billigaste: presentation och värdering av lokala kulturprodukter. "

Harbsmeiers kommentarer har refererats i åtminstone två tidningar, GP och Sydsvenskan. Inga djuplodande reflektioner, dessvärre. Varför? Kanske orkar/vågar man inte öppna upp för en i grunden kritisk diskussion om det intellektuella samtalets plats i kulturlivet? Kanske räds man jämförelser med andra länder? "... den svenska kulturdebatten befinner sig i ett behagligt vakuum - långt från de stora värdedebatter som för närvarande förs i övriga Europa.". Orsaken till slutenheten är enligt Harbsmeier "... en hjälpligt dold provinsialism och otillräcklig lust att delta i en internationell offentlighet." Äntligen blir det sagt!

Tänk om Harbsmeiers artiklar ändå får betyda någonting, initiera en diskussion som är engagerad och öppen. Tyvärr, kommentarerna i de två tidningar tyder inte på att man är villig till samtal på ett förutsättningslöst vis. Man är helt enkelt inte redo att ompröva sina ståndpunkter, eller att öppna upp för rejäla debatter om värdengrunden för vårt samhälle, och för vårt kulturliv. Resultatet blir (som alla redan kan notera) "... kulturjournalistiken rör sig i riktning mot det konsumtionsorienterade, blodfattiga, provinsiella och populärkulturella". Värre kan det knappast bli!

Harbsmeier berättar om en erfarenhet som bör leda till eftertanke även hos kultureliten i vårt land; "Med Muhammedkrisen blev det för oss i Danmark väldigt tydligt att vår offentlighet är en del av den internationella offentligheten, alltså att vi i våra göranden och låtanden är - om inte fulländade - så potentiella världsmedborgare, och det oavsett om vi vill det eller inte." Att uppleva sig som världsmedborgare är angeläget, det säger något om samhörighet och ansvarstagande. Ett engagemang i de värdefrågor som diskuteras internationellt ger möjlighet för att kulturskribenterna att lyfta blicken, att se och höra dem som idag bor i Sverige men kommer långväga ifrån. Flyktingar och invandrare bär med sig erfarenheter och synpunkter, som hjälper alla att motarbeta provinsialism, och otillräcklig lust att möta människor med annorlunda utgångspunkter.

Danmark är långt ifrån ett paradis. Från tid till annan har man anledning att citera Shakespeare: "There is something rotten in the state of Denmark". Men hellre odör och starka dofter, än en miljö som är kliniskt rent från mänskliga känslor. Laboratoriedoften, och känslan av att svenska kultursidor behärskas av personer i vita doktorsrockar, gör att jag överväger en intellektuell exil i Danmark.