Fröken Julie - en egyptiska, mörk och med brytning i talet

Lisa Förare Winbladh, redaktör för Taffel.se, öppnar Sydsvenskans aktuella artikelserie (080102) om Mat och etnicitet med en angelägen och efterlängtad synpunkt. Att "Utländska krögare som lagar sina hemländers mat ska veta sin plats: längst ner i lågprisligan." upprör, med rätta, Winbladh. "Invandrad mat få inte kosta. När kockar med fel brytning, och hud med fel nyans har mage att höja priset till normala svenska priser är den långväga maten inte charmig längre". Så illa är det enligt Winbladh. Men egentligen är det ännu värre! Winbladhs analys bygger på att oviljan att betala för invandrad matkultur är en fråga om plånbokens innehåll. Oviljan har sin grund i en attityd, i en värderingsfråga.

Synen på invandrarnas prestationer, vad de kan bidra med kulturellt sett (alltså även inom andra kulturområden än matlagning) möts av en låg värdering, och dessvärre ofta av en nedlåtande uppfattning. Det är denna uppfattning som cementerar invandrade kockars och konstnärers låga placeringen i kulturlivets prestigefulla hierkarier. Det är lättare att tala om ekonomi, och om otillräcklig budget. När det egentligen rör sig om värderingar, moraliska ställningstaganden. Invandrad kultur ska veta sin plats! "För hur hjärtligt vi än tar emot den främmande maten (läs: kulturen), hur ivrigt vi än talar om den, hur vackert vi än skriver om den på kultursidorna så är det vår plånbok (läs: värdering), som sätter betyget". Invandrade kockar och konstnärer är välkomna att bidra med sina specialiteter, och helst hålla sig inom den givna kulturella ramen, och benämningen "invandrarkultur". Priset ska förstås vara lågt så att alla förstår bristen på varans eller tjänstens värde. Ännu tydligare är det när man påstår att plånboken/budgeten inte räcker till, då är det uppenbart att invandrade kockar och konstnärer inte är värda något alls.

Hur skulle det se ut om utlänningar började servera falukorv, rögad ål eller gåsen till Mårtens afton? Eller. Hur skulle det se ut om fröken Julie, i Strindbergs pjäs med samma namn, spelades av en egyptiska, mörk och med brytning i talet? Svenskt, skulle det i alla fall inte vara. Eller?!