Schimmelpfennig tuktad på scenen

Med sin pjäs 24 timmar Berlin gestaltar Roland Schimmelpfennig ett dygns mänskligt liv på Greifswaldstrasse. Rollfigurerna är skissartat tecknade, som fångade i ögonblicksbilder. Perspektivet är hela tiden gatan och det som utspelar sig där, eller i grannskapet.

Berättelsen knyter an till en fotoaffär, där en stationär kamera utlöses automatiskt var tjugonde minut. Vad kameran fångar är tillfälligheter, eller ödesbestämda händelser? Hur som helst, de många figurerna vi möter återkommer i bilderna, och deras förehavanden vävs in i en 24-timmars cykel. Huvudpersonen får i en dröm veta att han bara har ett dygn kvar att leva, och att han ska se upp för en lång kvinna. Det sista dygnet i huvudpersonens liv kretsar kring drömmen, och mycket riktigt han möter den långa kvinnan, som sen tar livet av honom.

Publiken får till skänks fragment, delar, inte helheter. Det är pjäsens sköra punkt. Gärna fragment, men pjäsen bjuder inte in till nyanser, fördjupning. Det blir upp till iscensättningen att fördjupa, dröja kvar. Men uppsättningen bjuder dessvärre på motsatsen. Pjäsen känns ännu tunnare genom att iscensättningen lägger kraften på koreografin. Valören i orden, och språkglädjen försummas. Av skådespelarnas arbete och fördjupning blir det inte mycket av.

Det känns som om Schimmelpfennigs teaterstycke tuktas, och blir en slags dansuppvisning. Pjäsen görs orättvist ytlig. Iscensättningen uppehåller sig inte ett ögonblick vid att den dödsdömde skulle kunna uppleva ångest eller en existentiell kris under sina sista timmar. Föreställningen bjuder på många roliga gubbar, töntiga kvinnor. Man skrattar oftast åt, sällan med figurerna. Schimmelpfennigs pjäs hade vunnit på en medkännande gestaltning.

24 timmar Berlin i Riksteaterns uppsättning, som jag såg på Inkonst i Malmö i förrgår, är en framgångsrikt visualiserad föreställning, genom scenografin och koreografin. Men skådespelarnas arbete reduceras, de blir koreograferade dockor. Trist, när orden betyder så lite.