onsdag 4 juni 2008

Vi delade en vacker gryning med tranorna, den första i juni

I söndags morse gick jag och min fru vår sedvanliga helgpromenad, men tidigare än vanligt. Vi lämnade huset strax innan klockan slog fyra på morgonen och återvände vid sextiden. Fågellivet kom igång rejält med sång och kvitter redan vid halvfyra. Promenaden inleddes med klar och livfull sång från trädens grenar och kronor.

Solen hade ännu inte lämnat sin morgonbädd. Ljuset var indirekt, reflekterades från en halvmörk himmel. Inne i granskogen var det riktigt dunkelt, men bland bokarna gav det milda ljuset en känsla av lätthet. Vi var inte riktigt vakna, det var inte skogen heller, bortsett från fåglarna. Fötterna traskade på bekanta stigar. Gryningens ännu inte tydliga genombrott gjorde att vi i skumrasket tvingades blicka neråt, för att inte trampa fel bland stenar, diken, stockar och grenar. Stirrandet i marken upphörde vid gläntorna som omgärdas av lövträd, i hagarna där kor betar. Himlen blev svagt ljusare, hoppfullare, en sol skulle snart värma oss.

Vi ökade takten, soluppgången ville vi gärna uppleva vid ruinen i Rebbetuaröd. Lupinerna stod i full blom, syrenen likaså, när vi kom dit. Det var då, ögonblicket innan solens första strålar bröt fram för att värma den gamla bondgårdens återstående vitkalkade väggar, det var då de djupa stötarna var alldeles inpå oss. Tranorna var här! Vi delade en vacker gryning med dem. Den första i juni.

Inga kommentarer:


View My Stats