måndag 9 juni 2008

Bollsparkeriarbetare eller artister?

I gårdagens Svenska dagbladet kunde man läsa Rolf Gustavssons krönika om EM i fotboll. Gustavsson är ofta läsvärd, inte minst om man är intresserad av politik på EU-nivå. Denna gång behandlade han, inte EU, utan det pågående europeiska mästerskapet i fotboll. Initierat och humoristiskt skriver han om ”Lars Lagerbäcks folkhemska bollsparkeriarbetare”. Gustavsson skämtar på det sätt man gör när medkänsla och sympati finns med. Han älskar sitt Österlen, och han älskar förmodligen även Sverige på trots, eller tack vare en ibland ironisk och elak vinkel.

Även om Gustavsson skriver om något så oväsentligt som sport, tål hans krönika läsas med eftertanke. Bilden av ett självtillräckligt Sverige träder fram. En hybris som måhända inte är så mycket att säga om i idrott. Men problemet är att samma kritiska teckning av mentaliteten och bristen på nyfikenhet med lätthet kan appliceras på andra, viktigare områden, exempelvis inom politiken eller kulturlivet.

”Bollsparkeriarbetare” är en mycket träffande, och sorglig benämning, på det som skulle kunna handla om artisteri och en slags idrottsligt konstnärskap. Men i vårt Sverige kapar vi gärna den lilla utväxt i kulturkroppen som kan bli för ostyrig, för personlig. Vi säger kulturarbetare, istället för det riktigare begreppet konstnär. Vi är väl rädda för att förhäva oss, och ännu mer skraja för andra ska visa sig vara konstnärer medan vi själva bara är arbetare? Usch, då är det bättre att helt enkelt bestämma oss för att alla är arbetare, bollsparkeriarbetare, även Zlatan.

Gustavsson avslutar sin underhållande krönika med orden ”Belgiska Le Soir skriver om det svenska landslaget att det alltid kvalificerat sig, aldrig gjort bort sig och sällan varit briljant. Lagerbäcks stereotypa standarduppställning döper tidningen till fotbollens IKEA-modell och tillfogar syrligt att man ändrar inte ett lag som inte vinner. ”

Inga kommentarer:


View My Stats