fredag 13 mars 2009

Sverigedemokraterna - ofrivillig komik och medveten tragik

Skratt och gråt kommer att växlas plötsligt och ofta när valrörelsen 2010 drar igång. I Maciej Zarembas artikelserie ”I väntan på Sverige” i Dagens Nyheter har fokus hamnat på Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Sverigedemokraterna (SD) har en historisk framgång inom räckhåll. De har nästan redan vunnit, genom walk-over. I grunden är det inget parti (så här långt) som bjuder dem motstånd. SD är inte ett politiskt parti i lika hög grad som de är en kulturell rörelse. I SD:s politiska kärna finns budskap om identitet, samhörighet och exkludering. Partiet knyter an till föreställningar om ett paradisiskt Sverige. Föreställningar som Socialdemokraterna lyckats exploatera, men inte klarar/vill längre. Det hedrar sossarna, eftersom de då tvingats överge en riktning som bejekar kulturell mångfald. Längtan efter en etniskt och kulturell homogenitet kommer tragiskt nog att betyda en hel del i det politiska livet nästa år. Som sagt, skratta och gråt.

(Pressklipp) ”Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element...

Åkessons parti säger sig vara för religionsfriheten, så varför vill man förbjuda moskéer? De utgör ett främmande inslag i statsbilden, svarar Åkesson. Han kan gå med på mycket små moskéer, om de är röda och har vita knutar. Men snälla Jimmie, säger jag, se ut genom fönstret och svara inte som partiledare utan som ärlig skåning. Hade du inte hellre haft en vacker moské eller ett Taj Mahal att titta på, i stället för det där?

Hans utsikt är landstingshusets smutsgrå plåtfasad med hundra likadana fönstergluggar, en kopia av Kronobergshäktet.
”Nej”, svarar Jimmie Åkesson, ”det här…är man ju uppväxt med, så det känns mera svenskt.” (Dagens Nyheter, 090312)

Inga kommentarer:


View My Stats