Träden, tiden - döden!

Mullbärsträdet är på gång! Trädet min fru och jag fick på vår gemensamma femtioårsfest. Det hängande trädet blir det som sist av träd i vår trädgård som går in i lövsprickningens tid. Eken är inte längre sist, med andra ord. Visst är skillnaden stor mellan växtzon ett och två, åtminstone om man jämför Malmö och Linderödsåsen, bortom Huaröd. Här tvekar ännu syrenen, i Malmö är den i full blom.

Den 11 maj slog ekens blad ut, en dryg vecka tidigare än förra året. Eken, som vår son och jag har planterat. Det är något visst med träd. Stora är de, och trygga. Skugga ger de. Barken är skön att känna på. Gamla blir de. Intill Åsen, vid Maltesholm, finns ekar som är flera hundra år gamla. Alldeles vid vägen, efter Östra Sönnarslöv från oss sett, står ett gammalt ekpar, alldeles tätt inpå varandra.

Några tiotal meter längre bort pekar en skylt in mot skogen, den talar om stenåldersgravar. Ekparet är inte så gammalt. Men ändå, träd, gamla som unga, korresponderar med tiden och livet, alltså även med döden. Skrämmande? Ja, och vackert!