En naken Åke Högman

Igår, på restaurang SMAK i Malmö Konsthall, upplevde jag, tillsammans med många andra, hur avgörande det är för en konstnär att verkligen ha något att berätta. Förutom berättelsen, som ska förmedlas, måste konstnären ha hantverkskunnandet i ordning. Det har Åke Högman och Martin Bogren. Tillsammans bjöd de på "En slags happening" med namnet "Vägen söderut". Högmans åtta sånger och Bogrens bildspel med svart-vita fotografier sände ut publiken på en upplevelserik resa.

Guiderna, Högman och Bogren, bjöd visserligen på klichéartade vyer, bekanta poser och schabloner. Men, vilket är det viktigaste, de gav publiken ett personligt tilltal, alldeles eget och unikt bidrag till något vi trodde att vi sett och hört förut.

Bogrens bilder, sydskånska landskap, människor som kastats ut i ett gråskaligt universum förde tankarna till 1930-talet, till en svart-vit film om ett landsbygdsproletariat. Fotografierna visuella kraft låg i en skönhet, som var sentimental, men också otäck. Bogren gav oss en vision om undergång, inget stort skrällande ragnarök, utan ett försvinnade i tysthet, som när dimma löses upp.

Högmans sånger "kom från hjärtat" som Sven Lindström så riktigt uttryckte det. Med Lindströms hjälp kunde jag bättre uppfatta Högmans musikaliska rötter. I Högmans sånger förenas svensk trubadurtradition med inslag av countrymusik, och lite blues. Texterna berättar om "det stora tomrummet" och om "Kärleken - världens högsta berg". I sina sånger låter Högman oss möta de stora frågorna och de övervälvande känslorna.

Lindström är ett levande och entusiasmerande musiklexikon. Det vet alla som känner honom, eller som läst hans kritik i bl. a. Sydsvenskan. Lindström är högaktuell med sin uppmärksammade biografi om Per Gessle.

Konserten började med Högmans skånska röst, hans munspel och några ackord på den stålsträngade ackustiska gitarren. Under den sista sången ackompanjerades Högman av namkunniga och, så gott som alltid, lyssningsvärdiga musiker som Jalle Lorentzon och Eddie Nyström. Mellan första och åttonde sången utökades ackompanjeanget med kvinnliga och manliga musiker, Sofie Eriksson sjöng, den prisbelönade dokumentärfilmaren Stefan Berg spelade trummor (enligt Conny Carl Axel Malmqvist, konstkritiker, filosof och kompositör) som den högt skattade Charlie Watts (Rolling Stones). Sammantaget, efter Högmans äventyr i diverse musikaliska och lyriska stereotyper, måste man instämma i filmregissören Leif Magnussons omdömme "Åke Högman är modig!".

Åke Högman och Martin Bogren lyckades med konststycket att använda sig av maskspel, stilisering, förställning och teatrala grepp och ändå ge publiken en upplevelse av autensitet. Det utrycker, kort sagt, ett moget konstnärskap. Hoppas att fler än vi, som samlades på SMAK igår, får tillfälle att uppleva denna engångs"happening", och Högmans förvandlingsnummer att med påklistrade gester och uttryck tala till publiken, naket och omdelbart, "från hjärtat".

Nämnas bör också att i vågspelet att berätta naket och "från hjärtat" är Högman inte främmande för att hämta inspiration från den fruktbara kulturmixen; svensk trubadurtradition och amerikanskt folkmusik. Ett öppet sinne leder alltid längre!