söndag 1 februari 2009

Rödbrun skrud mot den nyss fallna snöns vithet

Gärdsmygen är verkligen en liten fågel, inte mycket större än en tumme. På vägen hem, på ”Amiralens väg”, fångade gärdsmygen vårt intresse med sin stora röst. Fågelns ljudstyrka står i lustig kontrast till kroppsstorleken. Liten är fågeln, men den låter mycket. Man kan till och med ana en kaxighet i röstvolymen. Förutom lätet gör sig gärdsmygen märkvärdig med sin fjäderskrud. Med sin rödbruna skrud bryter fågeln på ett vackert och självsäkert sätt mot den nyss fallna snöns vithet.

Det blev bara tio minuter svensk film igår. Vi orkade endast se inledningarna. Den ena filmen lyckadas göra en dramatisk hjärttransplantation till något urtrist. Det hjälpte inte att namnkunniga skådespelare agerade. De var tekniska, duktiga, men de bottnade inte. Den andra filmen exponerade en regissör som gav sig själv huvudrollen. Att agera framför och bakom kameran är inte lätt! Filmen bubblade av berättarglädje. Men var fanns hantverket, skådespeleriet? Det lär dröja till nästa svenska film dyker upp i Filmstudion på landet. Kanske är det dags för Att angöra en brygga igen?

Jag fick en talgboll av min son, i julklapp! Inte för att jag skulle knapra på den, utan för att våra fågelvänner skulle få sitt. Min sons boll gick genast åt, kvar hänger mina tre. Fåglarna vet vad som är riktigt gott. Men vet de inte att maten är till för att ätas? Det är dessutom vinter. Tänk på det hämplingar och finkar!

Inga kommentarer:


View My Stats