Magnus Eriksson kommentar om den aktuella kulturutredningen, ”När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa.” i SvD (se gårdagens inlägg) dröjer sig kvar. Han formulerar en farhåga jag haft länge. Att den onda aningen skulle besannas med en borgerlig regering, måste jag erkänna, är överaskande. Nu återstår tid för initiativ under mandatperioden som kan gör att mina misstankar faller på skan. Hoppas det! Men anledningar till oro som funnits länge, hänger sig envist kvar.
Kulturlivets änglsan över, att inte vara trendigt nog, att inte vara tillräckligt begripligt, att sakna stöd från politikerna, är skrämmande. Ängslan föder rädsla, föder feghet. Det är det vi ser idag. Var finns kulturinstuítutionen som utmanar masskulturen, som vågar stå upp för poetiska värden (dubbeltydighet och transendens), som törs kämpa mot entydiga slogans, som politiken (och dessvärre även kulturlivet) är fullt av?
Pariserhjulet är fastfruset. Snön ligger ovanligt djup i Folkets park, och isbanan är befolkad av fler än man brukar se. Roligt. Barnen i Malmö har februarilov. Det är ju det som betyder något, glädje här och nu. Inte grubbla över det som händer, eller eventuellt händer, i en kulturpolitik som nästan ingen vill låtsas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar