Kulturen får inte bli politikens hjälpgumma

Tillfällena har varit många i media där förslagen i den stora kulturutredningen diskuterats. Tidigt fick jag en upplevelse av att resultatet skulle bli inriktat på organisationsfrågor, på kulturpolitikens praxis, på vad som är bäst för tjänstemännen och politikerna.

Man kan konstatera att begreppet kvalitet inte reflekteras över i utredningen, inga filosofiska gränsdragningar. Bara "materia", inget om kulturlivets "väsen" eller "själ". Tack och lov används ordet "kulturarbetare" alltmer sällan, men utredningen häftar sig fast vid "konstskaparna". Varför inte rehabilitera "konstnärerena"?

Litteraturkritiker Magnus Eriksson skriver tänkvärt om utredningen i Svenska Dagbladet, 17 februari. ”Förr eller senare måste de som beviljar ett anslag ta ställning i kvalitetsfrågan. Det är naturligtvis Kulturutredningens skyldighet att diskutera och problematisera kvalitetsbegreppet på ett sådant sätt att det ger hållpunkter för de avgöranden som kulturpolitiken inte kan smita undan.”

”Men oviljan att diskutera de svåra problemen speglar Kulturutredningens primitiva kultursyn. På den punkten skiljer den sig inte från den föregående. Där kulturen enligt 1974 års kulturpolitiska mål skulle ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”, förordar den nya utredningen en ”aspektpolitik”. Det innebär ”att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser”.”

”Men det är inget nytt. Enligt 1974 års mål skall kulturpolitiken stå i ”samspel med insatser inom andra delar av samhällslivet”. Det nya är de detaljerade förslagen på hur detta kan ske. När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa. Det är aspektpolitikens innebörd. Kulturen blir en politikens hjälpgumma.”