Vi tar inte mer skit på Möllan!

Jag stöter ofta på sympatiske herr H. Han dyker upp med sina barn vid någon hörna i Möllevångskvarteren. De senaste två gångerna sågs vi vid rundelen vid Södra Parkgatan. I gårdagens Sydsvenskan finns en bild på honom och sonen J. De står just vid rundelen, rubriken lyder ”Skolväg kantas av bajs”. Längre in i tidningen publiceras ett tjugotal bilder på hundbajs, avföring som J. tvingas uppleva dagligen. Det hedrar herr H. att han agerar mot skiten.

Herr H. Älskar musik, klassisk västerländsk konstmusik. För många år sedan köpte jag några Beethoven inspelningar av honom. Jag som har svårt för denne kompositör, lyssnade på artister som fick mig att öppna öronen. Typiskt, tror jag, för herr H. Han har god smak, är intelligent och modig.

Även på Listergatan finns hundbajs, särskilt på den östra trottoaren. Äckligt! Måste vara någon som mist kontrollen över sitt liv, som låter hunden skita ner så ohämmat, en person som hatar sig själv och alla oss andra. Att låta hundens avföring hindra barn och vuxna från upplevelsen av en trevlig promenad är aggressivt, och oacceptabelt.

Våld och musikalitet á la Tarantino förför

Den alpina filmstudion fick sin premiär i söndags. Väl påbyltade satt vi, min fru och jag, på ovanvåningen och underhölls av Tarantinos Jackie Brown. Inköpt på Kvarnvideo i Malmö, stans bästa butik för film.

Helgens gäster begav sig hem samma dag. Av dem fick vi ett par filmer, som vi dessvärre inte kunde spela upp i dvd:n. Men Jackie Brown var en upplevelse som räckte långt.

Tarantino har en musikalitet som förför, och en humor som smittar av sig. Hans värld är ett universum som refererar tydligt till teckande serier. Den förkonstlingen behövs när berättelserna blir så brutala som hos Tarantino.

Snön ligger djup i Folkets park

Magnus Eriksson kommentar om den aktuella kulturutredningen, ”När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa.” i SvD (se gårdagens inlägg) dröjer sig kvar.

Han formulerar en farhåga jag haft länge. Att den onda aningen skulle besannas med en borgerlig regering, måste jag erkänna, är överaskande. Nu återstår tid för initiativ under mandatperioden som kan gör att mina misstankar faller på skan. Hoppas det! Men anledningar till oro som funnits länge, hänger sig envist kvar.

Kulturlivets änglsan över, att inte vara trendigt nog, att inte vara tillräckligt begripligt, att sakna stöd från politikerna, är skrämmande. Ängslan föder rädsla, föder feghet. Det är det vi ser idag. Var finns kulturinstuítutionen som utmanar masskulturen, som vågar stå upp för poetiska värden (dubbeltydighet och transendens), som törs kämpa mot entydiga slogans, som politiken (och dessvärre även kulturlivet) är fullt av?

Pariserhjulet är fastfruset. Snön ligger ovanligt djup i Folkets park, och isbanan är befolkad av fler än man brukar se. Roligt. Barnen i Malmö har februarilov. Det är ju det som betyder något, glädje här och nu. Inte grubbla över det som händer, eller eventuellt händer, i en kulturpolitik som nästan ingen vill låtsas om.

Kulturen får inte bli politikens hjälpgumma

Tillfällena har varit många i media där förslagen i den stora kulturutredningen diskuterats. Tidigt fick jag en upplevelse av att resultatet skulle bli inriktat på organisationsfrågor, på kulturpolitikens praxis, på vad som är bäst för tjänstemännen och politikerna.

Man kan konstatera att begreppet kvalitet inte reflekteras över i utredningen, inga filosofiska gränsdragningar. Bara "materia", inget om kulturlivets "väsen" eller "själ". Tack och lov används ordet "kulturarbetare" alltmer sällan, men utredningen häftar sig fast vid "konstskaparna". Varför inte rehabilitera "konstnärerena"?

Litteraturkritiker Magnus Eriksson skriver tänkvärt om utredningen i Svenska Dagbladet, 17 februari. ”Förr eller senare måste de som beviljar ett anslag ta ställning i kvalitetsfrågan. Det är naturligtvis Kulturutredningens skyldighet att diskutera och problematisera kvalitetsbegreppet på ett sådant sätt att det ger hållpunkter för de avgöranden som kulturpolitiken inte kan smita undan.”

”Men oviljan att diskutera de svåra problemen speglar Kulturutredningens primitiva kultursyn. På den punkten skiljer den sig inte från den föregående. Där kulturen enligt 1974 års kulturpolitiska mål skulle ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”, förordar den nya utredningen en ”aspektpolitik”. Det innebär ”att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser”.”

”Men det är inget nytt. Enligt 1974 års mål skall kulturpolitiken stå i ”samspel med insatser inom andra delar av samhällslivet”. Det nya är de detaljerade förslagen på hur detta kan ske. När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa. Det är aspektpolitikens innebörd. Kulturen blir en politikens hjälpgumma.”

En särskild kram till baristan fröken D.

På hörnet Kungsgatan/Löjtnantsgatan, i Malmö, finns Café Element. Fyra våningar upp ligger vår gamla lägenhet. Där bodde vi i mer än 15 år. Mycket av vår familjs historia har utspelats i den vackra patriciervåningen. Födelsedagar, fester, vardagligt liv. Underbara minnen.

Men nu var jag på första våningen, i caféet. Jag fick mig en god kopp kaffe, bryggd på ”svenskt” vis. Caféet profilerar sig med ett utbud av hemmagjorda mackor, sallader, bakelser och mycket mer. Gott!

Oavsett hur många människor som trängs i Café Elements lokaler känns ändå trivsamt och rofyllt. Personalen arbetar som ett lag, en atmosfär av serviceanda som vi gäster har glädje av. Tack för kaffet, och för chokladtryffeln! En särskild kram till baristan fröken D.

Snuskgott, helt enkelt!

Jag vågar påstås att barista herr d'A blev glad över att återse mig på Café Nesta, mitt gamla ställe. Där var jag för snart två veckor sedan. Det var under en kombinerad fika-jobbastund. Det gick bra, eftersom min kollega är trevlig, resonerar som jag och uppskattar en bra kaffebar.

Glada, tror jag, blev även baristorna fröken L och herr V i morse, när jag steg in på Kaffebaren vid Möllevångstorget. Av en tillfällighet mötte jag en annan kollega. Det blev en ofrivillig kombination av kaffestund och arbete. Inte lika uppskattat av mig eftersom jag blev för uppeldad av vår diskussion och glömde min kaffedrickning. Jag blir, troligen för lätt, engagerad och till och med passionerad över samtalsämnen som intresserar mig. Borde ta det lite lugnare.

Filmstudion ute på Åsen innehåller allt fler filmer med Al Pacino. Nu senast såg vi (glömt titeln!). Hur som helst, den var komisk och svart. Kort sagt, en film med utomordentliga skådespelare som Sean Penn till exempel, och ett innehåll och en gestaltning som i sin svärta ger en grotesk och (är jag rädd) riktig bild av samhället. Åtminstone när kriminaliteten löser upp rättstatens gränser.

Åter igen kom doften till mig och andra som begav sig vid rundelen Kristianstadsgatan/Södra parkgatan. Doften av hästgödsel, en trivsam lukt. Gott och snuskig på samma gång. Snuskgott, helt enkelt! Lukten av djur kan förstås vara vämjelig. Men har för det mesta något trivsamt med sig. Ett slags lugn.

För strama rumpor, helt enkelt!

Nina Simones röst dominerar Kaffebaren. Herr V, baristan på stället, har sex timmar musik med denna underbara sångerska inspelad på sin mp3. Han kör igång musiken när baren öppnar, klockan 08:00, till han slutar och blir avbytt, klockan 14:00. Det kanhända att det då är fröken L. som tar vid, också hon gillar Simones musik. Och då kan det bli ytterligare några timmar Simone.

Mina stunder på Kaffebaren (några gånger i veckan) varar inte mer än cirka en kvart. Jag hinner då dricka min macchiato, samtala med baristan, strölösa Sydsvenska Dagbladet, och samtidigt blicka ut över korsningen Ystadgatan/Claesgatan, och vidare ut mot torget, Möllevångstorget.

Jag kan inte sluta förvånas över att den betongtunga korvkiosken får härska över torget som den gör, desutom är den nybyggd. Otroligt! En annan tung skapelse utgör Arbetets söner och döttrar, statyn vid Bergsgatan. Kraft durch Freude skulle monumentet också kunna kallas, eftersom kopplingen till det fruktansvärda 1930-talet är så tydlig. Usch! Atletiskt! Övermänniskoideal! För strama rumpor, helt enkelt!

Vad torget behöver i utsmyckningsväg är något inbjudande, mjukt, runt, estetiskt utvecklat och levande, något som knyter an till gatumusik, utomhusteater och till torgets store son Nils Poppe.

Idag var det bara två marknadsstånd på plats. Inte märkligt med tanke på vinden. Vinden och fukten som tillsammans gör att det känns riktigt kallt. Imorgon byter jag kaffeställe, och besöker mitt gamla lokus, nämligen Café Nesta på Södergatan. Fika och jobb i kombination. Undrar om barista herr d'A. blir glad?

Rödbrun skrud mot den nyss fallna snöns vithet

Gärdsmygen är verkligen en liten fågel, inte mycket större än en tumme. På vägen hem, på ”Amiralens väg”, fångade gärdsmygen vårt intresse med sin stora röst. Fågelns ljudstyrka står i lustig kontrast till kroppsstorleken. Liten är fågeln, men den låter mycket. Man kan till och med ana en kaxighet i röstvolymen. Förutom lätet gör sig gärdsmygen märkvärdig med sin fjäderskrud. Med sin rödbruna skrud bryter fågeln på ett vackert och självsäkert sätt mot den nyss fallna snöns vithet.

Det blev bara tio minuter svensk film igår. Vi orkade endast se inledningarna. Den ena filmen lyckadas göra en dramatisk hjärttransplantation till något urtrist. Det hjälpte inte att namnkunniga skådespelare agerade. De var tekniska, duktiga, men de bottnade inte. Den andra filmen exponerade en regissör som gav sig själv huvudrollen. Att agera framför och bakom kameran är inte lätt! Filmen bubblade av berättarglädje. Men var fanns hantverket, skådespeleriet? Det lär dröja till nästa svenska film dyker upp i Filmstudion på landet. Kanske är det dags för Att angöra en brygga igen?

Jag fick en talgboll av min son, i julklapp! Inte för att jag skulle knapra på den, utan för att våra fågelvänner skulle få sitt. Min sons boll gick genast åt, kvar hänger mina tre. Fåglarna vet vad som är riktigt gott. Men vet de inte att maten är till för att ätas? Det är dessutom vinter. Tänk på det hämplingar och finkar!