Varför spelar herr V. bara Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?

Korsningen Norra Parkgatan/Möllevångsgatan bjöd på doften av hästskit och det idylliska golandet från en tupp. Mitt i stan och ändå på landet (eller i stan på samma ställe för hundra år sedan?). Vem vet var och i vilken tid jag befann mig i förmiddags, men en upplevelse var det.

Det är charmen med att bo vid Möllevångstorget. Man får upplevelser av sinnlighet, och av oväntade möten och tankar. Så som det var förr (tror jag), så som det är när man går i skogen (det vet jag!).

Det är nästan ingenting kvar av medeltiden i Malmö vad gäller arkitektur, men stämningen och folklivet kan ändå bjuda på medeltida känningar, som tuppens galande, hästgödsel och människosamlingar som uppstår spontant och försvinner lika snabbt. Marknaden på Möllevångstorget är som marknader alltid har varit; ett ropande om priser och erbjudanden, ett tjattrande om ditten och datten, ett prutande, ett uppvisande av sura miner, men också av kunders och handlares nöjda ansikten.

Herr V. har klippt sig, och fått en frisyr man känner igen från tyska dokumentärer om slaget vid Stalingrad (1942). Herr V. är inget osjälvständigt popsnöre, så han vet nog vad han gjort (varit smart, och modeskapande kanske?). Hur som helst, han är ingen frontsoldat, tillhör ingen stormavdelning vad jag vet, utan är en ovanligt trevlig ung man, och duktig barista dessutom. Men varför spelar han bara musik av Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?