Oxsvanssoppa till min älskling!

Igår gick min fru och jag på gamla Huarödsvägen. Den ser närmast ut som en övervuxen stig. Men sträckningen är vacker, och husen och de små byarna ligger vackert. Vägen och husen har skapats i samspel.

En ny och större väg drogs fram och asfalterades någon gång på 1940-talet. Den vägen är byggd för att korta avstånden och för att stimulera biltrafiken. Fult blev det, där som på så många andra platser. Ibland önskar jag att vägarna i Skåne var som i England. Där leds resenärerna in i byarna. I England går trafiksystemet inte ut att att man ska undvika ortens folk, och liv. Hos oss är det annorlunda!

Det verkar som om idealet i Sverige är att uppnå minsta möjliga kontakt människor emellan. Det kanske är så vi verkligen vill ha det? Undersökningar säger att svenskens idealgranne är en person som inte märks, inte hörs, inte ses. Så är det nog inte i England? Och vore det så, då har de åtminstone pubar att samlas i. Vad har vi? Köpcentra?

Förutom ett skönt landskap kunde vi igår uppleva att dagen blivit längre. Vår sedvanliga promenad slutade inte i mörker, utan i behagligt dagsljus. Dagen till ära (söndag) lagade jag mat, till min älskling. Oxsvanssoppa!