Mieze och hennes käraste Franz Biberkopf fick ge namn åt våra två snöfigurer. Vi lät paret ta form en sen eftermiddag, innan snön blivit för kall, och innan vi skulle se ännu en film i vår lilla biograf. Filmstudion öppnades med 12 timmar och 40 minuter dokumentärer av Eric M. Nilsson. En sällsam och inspirerande upplevelse. Fastän känslan av tomgång ibland infann sig, kändes filmerna likväl som innehållsrika. Kanske var det intensiva fimtittandet under jul- och nyårshelgen som ledde oss till skapandet av Mieze och Franz, två figurer i Alfred Döblins fantastiska roman Berlin Alexandetplatz. En roman som Rainer Werner Fassbínder gjorde en sevärd TV-film av.
En sällsam, men verklig figur (och en oändligt älskvärd gestalt) är Morkan. Vår tomte, helt enkelt. Morkan deltog i julfirandet även den här gången. Roligt! Synd bara att vår dotter aldrig får uppleva Morkan. Hon envisas med att ha ärenden ut ur huset samtidigt som julklappsutdelningen äger rum. I år får man hoppas att Morkan stannar lite längre.
Alejandro González Iñárritu, en mexikansk filmregissör, med titlar bakom sig som Älskade hundar och 21 gram gav oss en oförglömlig upplevelse med filmen Babel. Intelligent och känsligt sammanvävt manus. Moget gestaltat, och empatiskt berättat. En ovanligt innehållsrik och sevärd film. Vi var obekanta med Iñárritus tidigare verk. Nu längar vi till nästa besök i fimstudion på Åsen. Undrar om Mieze och Franz finns kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar