Får vi en vit jul? Jag är barnslig nog att ställa mig den frågan, varje år. Frågan ställs naturligtvis med förväntningar om massor av snö, och om stilla klarblå dagar. Med snön kommer det reflekterade ljuset, och med ljuset ett välbefinnande. Leenden spricker då upp i annars trötta och mindre glada ansikten, utan annat skäl än upplevelsen av iskristallerna som seglar ner mot marken. Ljuset betyder mycket. Allt, om det också innefattar människors inre verklighet.I min familjs omedelbara närhet finns människor som slagits till marken av olyckor, den slags man absolut inte vill ska inträffa. I det perspektivet känns det än viktigare, utan att nonchalera de drabbades smärta, att påminna sig om ljuset som finns trots mörkret.
I London, på Tate, ställer man ut målningar av Rothko. En för mig okänd konstnär, innan jag för en kort tid sen hörde om honom på radio. Man talade om Rothko som en av det förra seklets största målare, jämbördig Picasso. Ett tema i Rothkos måleri är mötet mellan olika grader av svärta, exempelvis målningar med titlar som En svart kvadrat på svart botten. Vill man kan man nog uppleva humor i hans arbeten (skulle tro att Rothko hade humor samtidigt som han var allvarlig).
Jag tillåter mig att dra slutsaten, att även i svärtan finns det ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar