Inget grishuvud, inga grisfötter - men god mumma!

Nötskrikor, ett par, besöker nu dagligen ”Klubbhuset”. Kråkfåglarna skrämmer iväg mesarna. Men de är ändå välkomna till fågelbordet. Det är första gången vi ser nötskrikor hos oss. Imorgon väntas temperaturen sjunka ganska ordentligt. Det brukar innebära att vi får sällsynta fåglar som gäster.

Vi är igång med att fira jul för tredje gången här på Åsen. Från mitten av november, den 21 närmare bestämt, fyller jag fågelborden med frön, och fäster talgbollarna vid Gammelhuset. Fågelmatningen håller på till mitten av april, exakt till den 13. Barnens födelsedagar inleder och avslutar säsongen.

Skinkan vi hämtade i Degeberga är tillagad, den doftar gott och ser inbjudande ut. Förra året stod ett grishuvud på julbordet. Köttet passade utomordentligt väl till rödbetssoppan. Men, eftersom entusiasmen, i familjen och bland gästerna, var begränsad står vi över grishuvudet i år.

Istället hoppades jag på grisfötter (som jag verkligen längtat efter). När vi var hos slaktaren var min hunger så akut att jag var upptagen av utbudet av korv och annat gott. Hungern syntes i mina ögon. Slaktaren förbarmade sig över mig. Han bjöd på rökt korv och sidfläsk. Provsmakandet gjorde att grisfötterna glömdes bort, av mig. Men inte av min hustru, som registrerade grisfötterna och ändå nonchalerade denna delikatess. Enligt henne är grisfötter för fet mat för mig (kolosterolnivån har varit för hög, men det var förra året).

Trots frånvaron av ”godiset” är jag tillfreds med det som vankas på julafton, och juldagen. Gott blir det! Och goda drycker ska vi ha. Jag har provat mig fram för att finna den rätta mummablandningen, och funnit den. Gör så här: Krossa några kardemummafrön (5-7 st) i en mortel. Häll över fröna i en 1 dl god gin, låt det ligga i en halvtimme för att dra. Ur kylan tas två flaskor julöl och två kalla flaskor porter. Blanda alltsammans i en vacker bringare. Servera!