Humor med dans, om jag får be!

Oslipat, en klubb för stå-uppkomik, bjöd igår kväll på en rolig och intressant kväll. För mig var samtliga komiker okända. Men för den månghövdade malmöpubliken var det annorlunda. Några av namnen var tydligen dragplåster, kända från den lokala stå-uppscenen och från TV. Trots min ovana vid levande ståuppare fick jag mig en hel del skratt under kvällen. Bäst tycker jag om den humor som leder till eftertanke, humorn som riktar sig till ens inre skratt.

Det raka gapflabbet ska inte underskattas. Men de skämt och ironier jag bär med mig efter en föreställning som den igår, är den humor som med värme närmar sig människans sårbarhet, hudlöshet. Humorn måste vara empatisk för att verkligen fånga mig som publik. Visst kan jag skratta åt andras tillkortakommanden. Elaka skämt och rå humor är inte främmande för mig. Men det jag gillar bäst, och det jag har inom mig en längre tid är ändå eftertankens humor.

Få av gårdagens komiker gestaltade sina berättelser med kroppen. Det var, kort sagt, bara hjärnan som jobbade, och munnen som rörde sig. Resten av kroppen var som ett stativ. En allvarlig brist i stå-uppkomiken, som vi känner den idag, är att den nästan uteslutande är intellektuell. Mer kropp, tack! Varför inte stå-uppkomik med dans?